Skip to main content

Full text of "Brytningstider : en historia från Finland"

See other formats


1 


OJ 


i a) — — 


j 



<**iV, 









-5 v*~-. 



r. *- 



Digitized by the Internet Archive 

in 2011 with funding from 

University of Toronto 



http://www.archive.org/details/brytningstiderenOOmalm 



i. 



BRYTNINGSTIDER 



EN HISTORIA FRÄN FINLAND 



AF 



PEKKA MALM 




% :' 



STOCKHOLM, 

Wahlström & Widstrand. 



n 



7777 

Vx 5 Ö7 




STOCKHOLM 

Isaac Marcus' Eoktr.-Aktiebolag 

1901. 



I. 



Strålande och varm, som midt i högsommarens 
vackraste tid, låg majdagen öfver den lilla ostfinska 
staden. Hvilken maj! Dess make hade man då 
icke upplefvat på tiotal år! Inne i de gamla trånga 
gatorna närmast vallarna och kyrkan hade solen 
redan fått stenhusens väggar så heta, att en kvaf 
förnimmelse af sommar-stadsluft begynte bölja in 
från de öppnade fönstren. Och ute i den nya för- 
staden, dit stenläggningen ännu icke hunnit, stod 
dammet tätt som ett moln på chausséerna och 
hade lagt sig grått och fint öfver de unga, nyss- 
planterade lindarnas blad vid trottoaren. 

Chausséen, eller »bulevarden , som den kal- 
lades, förde till järnvägsstationen i stadens utkant. 
Det var den enda egentliga promenadplats som 
fanns, och vid middagstiden, när skolor och äm- 
betsvärk slutat, var den alltid lifligt trafikerad. Var 
vädret någorlunda vackert och isynnerhet om man 

Brytningslider. i 



hade någon bekant, huru aflägsen som helst, att 
följa, fortsatte man gärna till stationen för att se 
på resandena, som passerade mellan de stora stä- 
derna i öster och väster. Det hade för mången 
blifvit en regelbunden förströelse att sålunda vandra 
dit ut, stå på perongen eller sitta i en vrå af vänt- 
salen och betrakta de främmande människorna. I 
det döda lugn, hvaraf man ständigt omgafs, var 
det uppiggande att åtminstone känna ett stänk 
från lifvets ström, där den med sin rörelse och 
brådska ilade förbi. Det väckte hos några en yt- 
lig nyfikenhet, hos andra en stilla längtan, det 
förde tankarna för en stund till något nytt och gaf 
en tyst, tröstande förnimmelse af gemenskap med 
den stora världen . . . 

Det var den dag, då studentkandidaterna skulle 
fara in till Helsingfors för att taga sin examen. 
På vägen till stationen slingrade sig ett långt band 
af åkdon och fotgängare, knapt synliga mellan 
dammolnen. Hela staden hade någon att följa. 
Hela staden var släktens släkt eller bekantas be- 
kant med någon af de unga, och hvar och en ville 
ännu i sista ögonblicket ge dem sin välgångsön- 
skan på den betydelsefulla resan. 

Hela staden hade tagit del i studentkandida- 
ternas fruktan och framgångar allt sedan termi- 
nens början. Ju mera tiden för skrifningarna när- 
mat sig, desto mera hade åttondeklassisterna blif- 
vit dagens hjältar, och där de gingo spatserande 
i grupper på eftermiddagarna längs bulevard-trot- 
toaren, svängande med käppar i de behandskade 



händerna, blickade alla mötande på dem med en 
viss stolthet och ängslan tillika. Och hur det 
diskuterades och kalkylerades, när sedan skrifnin- 
garna gingo af stapeln och lärarens vitsord blefvo 
kända! Hvilken pina för de osäkra ända tills ut- 
slaget kom från Helsingfors, och hvilken hätskhet 
mot examinatorerna, när de underkänt hela fyra 
af de tolf abiturienterna, fastän lärarena bedyrat 
att åtminstone tvenne af dem kunde vara vissa om 
gillande! Under en vecka talade hela staden icke 
om någonting annat; från skolkretsarna utbredde 
sig förbittringen i alla familjer, och endast här och 
där vågade någon skeptiker hviska att läraren må- 
hända bedömt allt för välvilligt och att de un- 
derkända, som ju i grunden voro stora lättingar, 
kanske nog så väl förtjänt sitt öde. 

Snart glömdes dock de förolyckade, och man 
koncentrerade sin uppmärksamhet så mycket star- 
kare kring dem, hvilka i hufvudstaden skulle visa 
hvad detta landsortslärovärk förmådde. Förhopp- 
ningarna fästes isynnerhet vid två af eleverna. De 
hade gått igenom skolan med glans sida vid sida, 
sutto nu som primus och secundus på högsta klas- 
sen och hade lyckats bäst af alla i skrifprofven. 

Den ena var Hjalmar Ekroth, son till lands- 
sekreteraren, statsrådet Ekroth, den andra hans 
fosterbroder Daniel Autio. Landssekreteraren hade 
i sitt äktenskap med en af stadens förmögna köp- 
mansdöttrar icke haft något annat barn än Hjal- 
mar, men när denne var fyra år gammal hade 
Daniel af en tillfällighet kommit i hans hus. Un- 



der det stora nödåret omtalade herrskapet Ekroths 
husläkare en dag att en ensam kvinna dött på la- 
sarettet och lämnat efter sig en son, en parfvel på 
omkring sex år. Ingen fanns som kunde taga ho- 
nom om hand, fattigvårdens hjälpkällor voro ut- 
tömda, och läkaren frågade därför om icke fru 
Ekroth åtminstone för en tid framåt ville förbarma 
sig öfver den stackars gossen, till dess man kunde 
få honom inackorderad på landet. Fru Ekroths 
blida sinnelag gaf icke rum för någon tvekan. 
Gossen hämtades till henne, och hon ägnade det 
bleka, svaga barnet en omsorg som om det varit 
hennes eget. Och när tiden kom, då hon skulle 
lämna gossen ifrån sig, hade hon så fäst sig vid 
honom, att hon föreslog sin man att de skulle 
hålla honom hos sig som lekkamrat åt deras egen 
son. Så blef det. Sida vid sida uppfostrades de 
båda gossarna i Ekroths hus, och tidigt lärde de 
sig att betrakta hvarandra som bröder. 

Ett prästbetyg, som man funnit hos Daniels 
döda mor, gaf de nödvändigaste upplysningarna 
om honom. Hon var ogift, och sonen bar hennes 
tillnamn. Hon hade varit bosatt i en by i norra 
Tavastland, och därifrån hade hon kommit åt sö- 
der med de hungrande skarorna. Huru hon ham- 
nat så långt österut som till denna stad, visste 
man icke. Efterforskningar, som häradshöfding 
Ekroth lät anställa, gåfvo vid handen, att hon tidi- 
gare stått i en butik i Tammerfors, men kort före 
sonens födelse flyttat till landet. Hvem barnets 
fader var, kunde man icke få någon upplysning om. 



Fastän fosterbröderna nu rentaf liksom vuxit 
in i hvarandra, kunde man icke gärna se någon- 
ting mera olikt än de båda. Hjalmar Ekroth var 
en reslig yngling, något för spenslig till sin längd, 
med blondt, tätt uppåt kammadt hår, ljusblå ögon, 
hvilka blickade frimodigt, nästan trotsigt ut i rym- 
den, god färg på kinderna, en fin rak näsa och 
röda, fylliga läppar. Där han gick med stadiga 
steg, säker på sig själf, som vore framtiden hans, 
tog sig Daniel innerligt obetydlig ut vid hans sida. 
Han var mycket kortare och klent bygd, ja, såsom 
yngre hade han förefallit nästan puckelryggig; det 
var han nog icke, men hans kropp hade i alla fall 
någonting nödvuxet och vanfördt öfver sig, och 
hufvudet tycktes för stort för den. Ansiktets kan- 
tiga form med de utstående kindknotorna röjde 
den finska bondpojken; men inne i detsamma lefde 
en blick, i hvilken fanns någonting varmt och spör- 
jande, fastän på samma gång skyggt och oroligt. 
Ett par känsliga läppar gåfvo ytterligare åt ansik- 
tet dess karaktär. När Daniel talade, bevarade man 
ett intryck af någonting i blickens djup och mun- 
nens linjer, som mycket bjärt kontrasterade mot 
hufvudets grofva byggnad, mot den bläcka hyn 
och det lika obestämdt färgade stripiga håret — 
någonting, som man icke kunde definiera och hvil- 
ket i hemlighetsfulla antydningar framhölls såsom 
ett arf efter den okände fadern. 

Till karaktär och sätt voro Hjalmar och Daniel 
hvarandra icke mindre olika. Hjalmar var tidigt 
van att i allt fä sina önskningar uppfyllda, och 



de par tre sista åren på skolbänken hade sett flere 
egenskaper utveckla sig hos honom, som en stän- 
dig framgång förlänar svaga naturer. Han var 
icke flitig, men han hade det slags goda hufvud 
som fattar lätt, men icke reflekterar och icke be- 
häller någonting för en längre tid, och framför 
allt hade han en mycket stor förmåga att slå mynt 
af det han visste eller snappade upp. Och när 
han bättre än någon annan kunde hålla sig framme 
och göra sig hörd, blef han snart ett slags orakel 
i sin klass och dess själfskrifne primus. Detta 
gjorde honom smått öfverlägsen gentemot kam- 
raterna, men de visste att det icke var sä illa 
menadt och drefvo smått med hans egenkärlek; 
på samma gång eggade det dock hans ibland litet 
högröstade och framfusiga sätt, lade hyende under 
hans ytlighet och gjorde honom hvad kamraterna 
kallade »skroppisk . Ännu mer stimulerades hans 
fåfänga af framgången hos jämnåriga flickor. Han 
var hela skolflicksvärldens ideal, han deklamerade 
med samma talang som han dansade och skrann 
skridsko; skänkte han någon ett litet erotiskt poem 

— och det gjorde han under olika tider åt fle/a 

— så var hon öfverlycklig. 

Fadern skakade stundom pä hufvudet åt allt 
detta, när han hade tid att tänka därpå för sina 
akters och utslags skull. 

— Hjalmar är icke någon dålig gosse, plägade 
han säga till sin hustru, men han är svag och 
jag fruktar att smickrad fåfänga och några ord 
frän en vacker kvinnas mun skola kunna leda 



honom hvart som helst. Jag önskar han hade mer 
af Daniels finkänslighet och allvar. 

— Bekymra dig icke, Edvard, sade hustrun, 
Hjalmar är så ung ännu, men han har nog i 
grunden din kraftiga karaktär. . . jag är säker på 
att det blir någonting ovanligt af honom med 
tiden! 

Hjalmars starktframträdande egenskaper ställde 
Daniel alldeles i skuggan. Han var stilla och 
allvarsam, ägnade mera tid åt sina studier än 
fosterbrodern och hade grundligare kunskaper, 
ehuru han icke lika väl kunde göra dem gällande. 

För Hjalmars triumfer gick han undan, icke 
utan en iiten känsla af afund öfver hans yttre före- 
träden; men af många bland kamraterna var han 
i grunden bättre omtyckt än fosterbrodern. De 
bullersamma bland dem kallade honom sensitivan 
och sårade honom ofta med anspelningar på hans 
härkomst och utseende, men för de stillsammare 
och svagare på klassen blef han, äldre som han 
var än de flesta, en ren föresyn, ty han hjälpte 
och undervisade dem så mycket hans tid någonsin 
medgaf. I studentskrifningen hade flere än en 
honom att tacka för att det gick lyckligt; och icke 
ens Hjalmar hade försmått att begagna sig af 
Daniels matematikprof, som smusslades in under 
vattenkarafmbrickan på fönsterbrädet, medan den 
gamle latinläraren satt och nuckade i katedern. 
Flickorna brydde sig Daniel föga om; han gick 
icke gärna på danser, och måste han vara med, 
sä stod han mest och tittade under lugg i en dörr. 



Pa poesi hade han icke försökt sig; men i konvents- 
tidningen hade han nog skrifvit en och annan 
uppsats på prosa — om kamratskapet, om nyttan 
af skönliteratur med mera — och lärarena hade 
fäst sig vid dem. 

Daniel hade följt med Hjalmar som den andre 
pa klassen. Nu hade de vid skrifningarna fatt 
samma vitsord, endast att Daniel i uppsatsen pä 
modersmålet fått berömliga, medan Hjalmar till 
allas förvåning fått sin af läraren gifna tia sänkt 
till ett svagt »cum laude . Så hade Kuno Ahlfelt 
skrifvit, en småkusin till Hjalmar, som tenterade 
i Helsingfors och fått reda pa vitsorden. 

Ett par dagar innan studentkandidaterna skulle 
resa hade de slutfört alla sina tentamina och be- 
slöto då att samlas till en liten fest. Värdshus 
kunde man icke besöka, innan man ännu hade sitt 
dimissionsbetyg på fickan. Rektorn var sträng 
och det kunde sluta illa. Men man hade en ut- 
väg, som anlitats åtskilliga gånger förr. Det fanns 
i staden en rysk kolonial- och vinaffär, hvars 
ägare varit mycket tillmötesgående mot åttonde- 
klassisterna, låtit dem fira sina små hemliga orgier 
i ett litet rum bakom hans butik och gifvit dem 
kredit på en del af varorna som där förtärdes — 
tills de skulle blifva studenter! På lördagsaftnarna 
hade en klick från högsta klassen tämligen regel- 
bundet samlats här och emellanåt pokulerat så 
grundligt, att dunkla rykten därom börjat gå i 
staden. Hjalmar hade några gånger varit med, 
Daniel mera sällan. Men nu skulle alla, som blott 



kunde komma lös hemifrån, träffas hos Ivan Ser- 
geje vitsen. 

Det hade blifvit en mycket lifvad eftermiddag 
— man måste börja i god tid, för att ej komma 
hem alltför sent. Man trängdes kring det ned- 
sölade bordet, satt på sillkaggar och apelsinlådor 
och lät sig Ivan Sergejevitsch' portvin väl smaka. 
Hjalmar hade hållit två tal, ett upphöjdt till student- 
kandidaterna och ett mycket rörande till de fyra 
repulserade, af hvilka två voro med. Det hade 
fallit stora ord om framtiden, man hade förespått 
Hjalmar att blifva en framstående man hvad han 
än sloge sig på, och Daniel hade man skämtsamt 
gjort till blifvande professor i filosofi. När stäm- 
ningen stigit, bjöds Ivan Sergejevitsch in i rummet, 
det togs fram donsk champagne till fyra mark 
flaskan, man skålade och omfamnade den präktige 
mannen och tackade honom för alla tjänster. Så 
salade man ihop hvad man hade af slantar för att 
ej efterräkningen skulle blifva alltför stor; lyckligt- 
vis hade några, som voro från landet, redan fått 
sina respengar och gingo i utläggning för de andra. 
Butiken hölls öppen senare än vanligt, men ännu 
länge efter det gatdörren stängts, pågick festen. 
När slutligen vårkvällens lätta skymning inträdt 
och gatorna voro tomma, släpptes gästerna ut 
gårdsvägen. Den ene af de repulserade måste 
föras hem till inackorderingen där han bodde; han 
hade gråtit och varit så olycklig hela tiden och 
rörd talat om de andras medgång och sin egen 
olycka, så det för att trösta honom behöfts mera 



10 

portvin än hvad han egentligen tålde. De öfriga 
gjorde ännu ett par slag i esplanaden och längs 
stadsvallarna. Hjalmar yrkade ifrigt pa serenad 
för någon af fruntimmersskolflickorna, men Daniel 
och ett par andra mindre upphetsade kamrater, 
som insågo att man skulle komma till korta med 
sången, lyckades stäfja hans ifver. Han orerade 
en god stund vidare, blef mankerad på foster- 
brodern, och när de skiljts från de andra, bevär- 
digade han honom icke med ett ord under vägen 
hem. Han hade låtit undfalla sig ganska bestämda 
löften till ett par af flickorna . . . 

— — Dagen för afresan var alltså kommen. 
Ett litet moln hade vid frukosttiden dragit öfver 
hemmet hos Ekroths, när Hjalmar gjort sig räk- 
ning på en större reskassa än fadern ansåg be- 
höfvas, och det hade fordrats moderns mjukaste 
handalag för att bringa allt på rätt igen — och 
låta Hjalmar få sin vilja fram. 

Blommor och omfamningar och kyssar, mödrars 
tårögda afsked och fäders belåtna småleenden! 
Handtryckningar af de mindre närastående, som 
drogo sig tillbaka och sade till hvarandra: »tänk, 
hvilken tur de hade att få så vackert väder, rakt 
som i juli!» Där bakom den talrika skaran af 
nyfikna, och sedan den sista länga hvisslingen och 
kamraternas hurrarop och vajandet af hundratals 
näsdukar från perrongen . . . 

Man drog sig tillbaka från kupéfönstret, där 
man legat sä länge en skymt af näsdukar och 



11 

parasoller ännu kunnat fångas, och arrangerade 
det för sig i vaggonen. Hjalmar var icke alldeles 
nöjd med att åka i tredje klass; han hade yrkat 
på att man skulle taga andra — när man nu en 
gång hade tjockt med schaber — men majoriteten 
ville följa gammal plägsed, och det blef därvid. 

Först när de sista låga husen i fädernestadens 
sista utkant skymtat förbi det ilande tåget, kände 
man sig verkligen borta — långt, långt borta från 
allt hvad som hittills bundit, fri från läxornas 
tvång, som hållit en fast så långt man mindes 
tillbaka i lifvet, fri från lärarens ständiga öfver- 
vakande och tyranni och fri också från hemmets 
och föräldramaktens bojor! Nära och likväl fjärran 
och främmande vinkade tjusningen att få rå om 
sig själf, att komma och gå när man fann för 
godt, välja sin sysselsättning och sitt sällskap, och 
endast under ferierna som en firad gäst besöka 
hemorten, hämtande med sig ständigt nya lagrar 
att beundras af föräldrar och bekanta! 

Omedvetet, men med brusande kraft fyllde 
denna känsla af den stundande öfvergången från 
barn till man de unga sinnena. Den tog sig ut- 
tryck i häjdlöst glam, i skratt, i skämt, i sång, 
som ekade från kupéns trånga väggar och öfver- 
röstade tågets larm. 

— Hvad tänker du på, munskänk! ropade 
plötsligt en stark basröst öfver sorlet, hala fram 
punschen genast eller far du inte en droppe! 

Den tilltalade, en liten mörklätt gosse, gärna 
begagnad som de äldre kamraternas faktotum, klef 



12 

skrattande upp på bänkkarmen, tog ner en späckad 
plädrem från hyllan och räckte den åt den långe, 
groflemmade kamraten borta i andra ändan af kupén. 

— Jag trodde du åtminstone kunde vänta till 
dess middagen var äten. 

— Ser man på lilla Ville, som börjar morali- 
sera, svarade den storväxte kamraten, Erik Rou- 
hiainen med binamnet »Jätkä , i det han tog fram 
en butelj ur plädremmen och lyfte den högt i han- 
den. Är det någon mer än Ville som krånglar, 
ja, det är mig för resten alldeles likgiltigt — hvar 
är korkskrufven? 

Det hördes både hurrarop och protester. Men 
de senare voro svaga och drunknade snart i jublet 
öfver den gula vätskans åsyn. Och Hjalmar gjorde 
slag i saken. Han stod upprätt midt i kupén, tog 
hatten af sig och ropade: 

— Nej, låt oss dricka en skål nu genast — 
en skål för vår frihet, för vår framtid, för våren — 
pereat allt hvad vi lämnat, må det sjunka i glöm- 
skans sköte, och vivat det kommande, det som vi 
gå att famna! . . . Skål, gossar, tillade han, när 
han fått glaset i handen, skål allesamman! — — 
och du med, professor Daniel, som sitter och 
suras därborta i vrån, skål! 

Daniel nickade till honom med ett hälft små- 
leende, men han afböjde att smaka på punschen. 

Vid middagsstationen uppträdde man något 
högljudt. En och annan af medpassagerarne ka- 
stade sneda blickar på den larmande pojkhopen, 
men de flesta visste hvad det gällde och förstodo 



13 

stämningen. I bufetten köptes ett par flaskor till 
och tömdes på tåget så godt som genast. Då man 
närmade sig Riihimäki voro redan de flesta mycket 
upplagda för en välbehöflig lur. Men där stormade 
studentkandidaterna från Abo och Tavastehus in i 
kupén, och det blef ett presenterande och frater- 
niserande, som räckte ända tills man åkte in på 
stationen i Helsingfors. — »Kaisaniemi ! hade 
någon ropat när man for förbi parken, och flere 
hufvuden trängdes vid fönstren för att uppfånga 
en skymt af det ryktbara stället. 

Hjalmar och Daniel möttes vid tåget af Kuno 
Ahlfelt, som klädd i sin nyförvärfvade hvita mössa 
var där med sin »lilla syster Ingeborg», som han 
sade, »hvilken hade varit nyfiken och velat ta sig 
en titt på kusinerna.» Det var en mörkblond, 
lång flicka i midten af »ton »-åren, med hängande 
fläta och glada bruna ögon. Hon välkomnade gos- 
sarne leende — Hjalmar hade hon sett året förut, då 
han med sina föräldrar varit i hufvudstaden. Hos 
Ahlfelts skulle blott Hjalmar få plats. Daniel hade 
gjort upp sällskap med Ville Lind — munskänken 
— hos en inackorderingsfru vid Fabiansgatan. 

Så skildes fosterbröderna åt, sedan man öfver- 
enskommit att Daniel i god tid på förmiddagen 
skulle infinna sig hos Ahlfelts och afhämta Hjalmar 
till anmälningen å universitet. Och så skingrades 
alla kamraterna och foro hvar åt sitt håll, stir- 
rande på de stora husen och det stimmande gatu- 
lifvet i denna hufvudstad, som nu skulle blifva 
deras hem för många år framåt och där deras lifs- 



14 

öde skulle bestämmas — det ställe, dit alla kommo 
med ungefär samma förutsättningar och där hvar 
och en skulle få sin skilda stämpel för lifvet, där 
några skulle stanna för att i det främmande sam- 
hället höjas på framgångens vingar, andra för att 
dragas ned af nöjenas lockelser, medan åter andra 
— de flesta — skulle vända tillbaka till provinsen, 
så fort studierna voro förbi och bevara minnet af 
de hastigt flyktade hufvudstadsåren som kanske 
den enda glanspunkten i sitt lif . . . 

— — Daniel låg länge vaken innan sömnen 
kom. Klarare än för någon af de andra framstod 
för honom betydelsen af denna färd, ty ännu mer 
än för andra var den för honom en vändpunkt. 
Han hade med sin fosterfar kommit öfverens att 
han endast skulle åtnjuta ett knappt understöd och 
söka förtjäna resten själf, till dess han helt och 
hållet kunde stå på egna fötter. Men huru skulle' 
det gå? Skulle han få tid att jämsides sköta sina 
studier, som han så ifrigt längtade att begynna? 
Skulle detta Helsingfors ge honom allt hvad han 
väntade af det? Skulle Hjalmars och hans vägar 
gå samman eller skiljas som de gjort det i kväll . . .? 

Lille Ville hade redan länge dragit ljudliga 
timmerstockar på inventionssoffan där han låg, 
innan tröttheten slutligen fick makt med Daniel. 
För hans ögon dansade skogar och järnvägsstatio- 
ner, punschglas och kamrater, gatlyktor och skyl- 
tar och hvita mössor, tills allt förenade sig i ett 
enda oredigt virrvarr och han föll i djup sömn. 



II. 



— Nå, nu ska vi då ändtligen hälsa ordentligt 
på hvarandra, sade Ingeborg, när Hjalmar, som åkt 
efter med sina saker, kommit in i tamburen hos 
Ahlfelts — herrejemine, hvad du blifvit fullvuxen 
och gentil sen sista somras, kära kusin! — och 
hon tog ett gladt tag i hans hand och skakade den 
eftertryckligt. 

— Än du då, svarade Hjalmar hälft generad 
och hälft stolt, du har sannerligen inte krympt ihop 
heller . . . stora helsingforsdamen i rappet! 

— Ja, skämtade Kuno, skall du hålla dig 
framme, så får du skynda på, ty rivaler finns det 
godt om. 

— Ja, låt se, fortsatte systern i samma ton, 
om du är lika oemotståndlig här, som det påstås 
att du är där borta i östern! 

Hon skrattade och gick före gossarne in i 
salongen. 

Kuno omtalade att hans far, kommunalrådet, 
var ute på sin egendom Stenbacka och icke skulle 



16 

komma in på ett par dagar. — Modern var död 
sedan flera år tillbaka. 

— Du får hålla tillgodo med vårt och Kurres 
sällskap sålänge. Där är han ju själf den lättin- 
gen! . . . Från motsatta dörren inträdde Kurre, ögon- 
skenligt sömnig och burrig, med kisande ögon un- 
der pince-nez'en och händerna i byxfickorna. 

— Tjänis på dig, gamla galosch! Välkommen 
till Sodom från landsortens oskuld! 

Kurre var på nästhögsta klassen i svenska 
normallyceum. Han värkade mognare än den äldre 
brodern, hvilken var späd och hade ett nästan 
barnsligt ansikte, medan Kurre föreföll stor och 
stark och bestod sig täta mörka fjun på öfverläp- 
pen. Detta intryck stadfästes, när man jämförde 
Kunos fåordiga väsen och nästan blyga tal med 
den yngre broderns högljudda, fullt utbildade stu- 
dentjargon. 

— Nå, när få vi se din tvillingsbroder Rantio 
eller Rautio eller hvad han må heta — larmade 
Kurre vid tebordet — — det är naturligtvis en 
sjujäkla fenis», men den ska' vi snoppa tvärt. I 
det här huset tåls inga fennomaner, så mycke' 
du vet! 

— Då får jag väl flytta ut med detsamma, 
skrattade Hjalmar, ... vi gå nog litet på den bogen 
allesamman, vi från bondlandet därborta i öster. 

Ingeborg vände sina stora bruna ögon mot 
kusinen och tekoppen stannade i hennes hand. 

— Nej fy, Hjalmar, du menar naturligtvis inte 
allvar! Och när Hjalmar blott smålog, tillade hon 



17 

ifrigt, i det hon resolut lät koppen falla ner på 
tefatet: 

— Vet du, jag skall säga dig att jag afskyr 
alla fennomaner, de äro så otäcka, så råa och fas- 
liga . . . pappa säger att . . . 

— Se så, se så, afbröt Kuno lugnande, låt 
oss nu inte komma i lufven på hvarandra redan 
första kvällen. Nu är Hjalmar visst trött och vill 
gå till kojs. 

De stego upp frän bordet utan att fortsätta 
samtalet. Kurre tände en cigarett, rökte och hviss- 
lade ömsom. Ingeborg såg till att allt var i ord- 
ning för natten, och efter några frågor och svar 
om morgondagens ceremonier, följde Kuno Hjalmar 
till hans lilla rum innanför brödernas. Han hade 
knappast krupit under täcket innan han somnade. 
Dagens mångahanda intryck, understödda af pun- 
schen, hade tagit pä hans krafter och ingen reflexion 
af ett eller annat slag kom störande och höll honom 
vaken. 



Följande morgon infann sig Daniel till fru- 
kosten. Ingeborg hälsade litet kyligt, som vore 
hon mankerad på honom för någonting, och Kurre 
försökte sig på ett par kvickheter. Hjalmar kände 
sig ett grand pinad, men Kuno var hjärtligheten 
själf. Han förde Daniel i sitt rum och visade ho- 
nom några vackra böcker och fotografier han hade 
— pä hans skrifbord stodo till och med ett par 
statyetter. Han tyckte om konst och literatur, sade 

Brytningstider. i 



18 

han, men hans far ville att han skulle blifva ke- 
mist, ty senare måste han ändå lära sig jordbruk 
för att öfvertaga egendomen. Han afundades Da- 
niel, som skulle studera estetik. Hans far hade 
alltid sagt att estetiken icke var någonting annat 
än en dekoration, med hvilken man kunde pryda 
andra studier, men att den icke hade någon prak- 
tisk nytta eller kunde föda sin man — och däri 
tyckte han man måste ge fadern rätt. Eller hvad 
hade då Daniel egentligen tänkt bli? — Ja, det 
visste han icke själf ännu, han hade tillsvidare 
tänkt försöka taga graden med hufvudvitsord i det 
ämne, som alltid intresserat honom mest, ty där 
kom man väl ändå alltid längst. Hans fosterfar 
var visst icke nöjd härmed, men Daniel skulle fa 
ha sin egen vilja och han hade nu — längesen, 
för resten — valt detta . . . alltid blef det någon 
råd efteråt. 

Ingeborg kom in för att säga till om frukosten 
och hörde slutet af samtalet. Hon hade tidigare 
knappt sett på den obetydlige mannen med det 
stora hufvudet, men nu berördes hon af en sym- 
patisk klang i hans dämpade röst och märkte att 
han hade så tindrande ögon. Och under frukosten 
lyssnade hon uppmärksamt på hvad han sade om 
sina intryck af hufvudstaden — han hade redan 
tidigt på morgonen gjort en lång promenad. 

— Den där lilla fennomanen är inte alls så 
tokig, sade hon åt Kurre, när Kuno och student- 
kandidaterna gått — eller hvad? 

— Puh, tschuden sticker ju fram i hela hans 



19 

nuna. — Ett någorlunda hyggligt sätt har han ju, 
tack vare det att han uppfostrats i en svensk familj. 
Tänker du svärma för honom, så gratulerar ... i 
min smak är han inte! 

— Usch, hvad du är led! 

Vid anmälningen på universitetet sammanträf- 
fade Hjalmar och Daniel med de öfriga kamraterna. 
En del — de som kommit ut med åboiterna på 
kvällen — hade vakat och pokulerat länge och 
kunde förtälja många roliga saker. 

Daniel och Hjalmar skrefvo båda in sig i hi- 
storisk-filologiska sektionen. Hjalmar skulle enligt 
faderns önskan blifva jurist, men taga graden först 
och sedermera juriskandidaten. 

Följande dag började de muntliga tentamina. 
Man fick stå uppsträckt i frack i universitets-ve- 
stibylen och vänta på examinatorerna, som aldrig 
k o mm o i tid, och oron, som var stor förut, växte 
därigenom ännu mer. Hjalmar var mycket ner- 
vös. Han och Daniel hade råkat in i skilda flockar, 
och ovanan att icke ha Daniel vid sin sida gjorde 
att det icke gick så bra för honom som hans am- 
bition hade fordrat. Mycket af hvad han kunnat 
i tentamina vid läroverket hade dessutom fördunstat, 
och lifvet hos kusinerna lämnade icke tid öfrig till 
repetitioner. Kommunalrådet hade kommit till sta- 
den, och glad och gästfri som han var, tog han 
ut ungdomen till middag i Kaisaniemi eller Brunns- 
huset. På eftermiddagen gjorde man promenad- 
turer med Ingeborg och ett par af hennes väninnor, 



20 

och på kvällarna var Hjalmar alltid tillsammans 
med Kunos eller Kurres kamrater, oftast de senare. 
I sällskap med dessa ungdomar, studenter 
och högsta klassister, lyftes för Hjalmar liksom 
förlåten för en alldeles ny värld. Hvad allt de 
visste i fråga om lifvet, och hvilken ton som här- 
skade i deras samtal! Huru utomordentligt slag- 
färdiga och kvicka voro de icke i jämförelse med 
hans egna kamrater, huru förstodo de sig icke på 
allting och hade försökt allting! De talade om 
sina egna segelbåtar, med hvilka de skulle göra 
långturer i sommar, de visste hvar man köpte de 
äkta vinerna, de voro som hemma på några mindre 
värdshus, där de kunde vara säkra för »perukerna 
— ack, när Hjalmar tänkte på Ivan Segejevitsch' 
laffka! — de slogo för bufettmamsellerna och en 
och annan lät sig undfalla hänsyftningar om dem, 
hvilka af de öfriga upptogos med hemlighetsfullt 
förstånd. Hjalmars förvåning och beundran kände 
inga gränser. Han nästan skämdes för sina ader- 
ton år och sin ringa erfarenhet af lifvet — han, 
som dock varit en sådan öfverlägsen kaxe i sin 
hemort! Någon enda gäng tyckte han att det kan- 
ske gick litet långt, såsom när Kurre — skolpoj- 
ken! — engång bad att få »vigga litet koftis» af 
honom, emedan han måste få ihop en hundramark 
för ett biljardkläde, som han kört hal i pä Hotel 
Imatra, när han en kväll spelat å la guerre med 
några knoddar. Men Kurre var ändå verkligen 
storartad! Med hvilken ledighet gjorde han icke 
sina beställningar, huru rolig var han ej både med 



21 

värden och bufettfröken och huru kvicka voro ej 
hans tal, i hvilka han karrikerade lärare och kam- 
rater och hela världen för resten! Hjalmar förlät 
honom till och med att han dref med honom själf 
och gjorde honom till sällskapets åtlöje för hans 
»provinselegans» och hans »pseudofennomani , 
som Kurre sade. Efter några kvällars samvaro 
fann sig Hjalmar, som i allmänhet hade mycket 
lätt att imitera andra, i besittning af vissa af säll- 
skapets låter, och han tänkte icke utan tillfreds- 
ställelse på hur han vid återkomsten till fäderne- 
staden skulle begagna sig af dem för att slå sin 
värld med häpnad. Men djupast inne hade han 
en gnagande förnimmelse af huru mycket »genti- 
lare» och mera kultiverade och världsvana dessa 
nylänningar voro än hans egna kamrater. Det var 
en helt annan typ på dem, någonting herrskaps- 
likare och förnämare, deras röster hade en annan 
klang och deras kläder sutto helt annorlunda på 
kroppen. Och han begynte smått undra om Kurre 
hade så orätt när han sade: »det grekiska ordet 
fenis betyder på svenska tölp och det latinska 
ordet svekus betyder på svenska gentleman!-» 

Daniel deltog mycket sällan i dessa lag, men 
den dagliga samvaron med Kuno hade låtit honom 
göra reflexioner i samma riktning som Hjalmars, 
ehuru icke af samma art. Han fann huru mycket 
mognare de jämnåriga helsingforsarne voro, huru 
mycket mer hufvudstadslifvet verkat utvecklande, 
huru intressena trängt sig på dem annorlunda än 
i landsorten. Det var ofta främmande på landet 



22 

hos kommunalrådet, berättade Kuno, och de talade 
i gossarnas närvaro om alla möjliga ting, icke 
blott om det som närmast rörde deras sysselsätt- 
ningar, utan äfven om annat, om språkstriden, om 
teater, literatur, utrikespolitik och dylikt. Daniel 
mindes aldrig att han i statsrådet Ekroths hus 
hört några sådana samtal; på bjudningarna satte 
man sig och spelade kort, och det höll man på 
med till sent på natten, endast afbruten af supén. 
Kuno hade också läst så mycket mer än Daniel, 
och det hade gifvit honom ett visst själfständigt 
omdöme, som Daniel afundades. Och med be- 
kymmer tänkte han på, huru mycket han ännu 
skulle få inhämta, innan han befann sig där, dit 
Kuno och hans jämnåriga i hufvudstaden utan 
ringaste möda hunnit. 

Så gick veckan och utslagsdagen — pingst- 
lördagen — kom. 

Half tio på kvällen skulle resultatet meddelas, 
men redan före nio begynte de otåliga skarorna 
att samla sig i förrummet till universitetets kansli. 
Den gamle öfvervaktmästaren med sitt skeppar- 
skägg under hakan, sina brillor på näsan och sin 
doft af sprit hade svårt att hålla ungdomarna tysta. 
Med en och annan gaf han sig i samtal, frågade 
efter hans namn och försäkrade att han så godt 
mindes den dag, då unge herras far blifvit student. 
Slutligen ringde en klocka bakom de slutna dör- 
rarna, vaktmästaren öppnade dem på vid gafvel, 
och skaran böljade in. 

Vid ett långt bord med grön duk ofvanpa, 



23 

sutto studentexamensutskottets medlemmar. När 
alla samlats stängdes dörrarna och en gammal 
herre vid bordsändan begynte uppläsningen af 
vitsorden. Besvikenhet och glädje målades öm- 
som i de unga anletena. Daniel erhöll trettiofyra 
röster, Hjalmar endast tjugunio, eller lägsta lauda- 
tur. »Jätkä» fick prolongation ända till hösten, 
två andra på en månad. 

När uppläsningen var slut, rusade skaran ut 
under döfvande buller. Med hatten i hand bar 
det af i vildaste språng till Södra Esplanadgatan, 
där man hos Grapinnan beställt de hvita mössorna. 
Vid utgången trängde sig släktingar och vänner 
fram för att gratulera. Hjalmar och Daniel fingo 
hvar sin röda ros af Ingeborg, som tyckte att de 
sågo så »söta och stiliga ut» i sina mössor. 

Så följdes de åt, alla fem, till telegrafstationen 
i Ekbergska huset vid Alexandersgatan, och Hjal- 
mar gick upp för att till hemmet sända en under- 
rättelse. Kuno och Kurt skulle naturligtvis såsom 
Hjalmars gäster deltaga i studentkalaset. 

— Nu känner ni er visst riktigt, riktigt lycklig? 
frågade Ingeborg Daniel, medan Kuno och Kurre 
pratade med ett par kamrater, som gingo förbi. 

— Ja, visst vore det den lyckligaste stunden 
i mitt lif, om jag bara inte fått så oförtjänt många 
röster mer än kamraterna. 

— Åh prat, afbröt Ingeborg, jag tror be- 
stämdt att ni förtjänar dem — — ja, vet ni, jag 
är alldeles säker på det — nej, tänk, trettiofyra 
röster, hvad det måste vara roligt! — Kuno, som 



24 

anses så begåfvad, fick bara trettiotvå, och ändå 
hade han franskan med som frivilligt ämne . . . 
Jag är så glad på era vägnar . . . bara ni nu skulle 
ha en pappa och mamma att tala om det för! 
Daniel smålog vemodigt. 

— Tack, ni är snäll — jag får nöja mig med 
att det finns vänliga människor, som deltaga i min 
glädje . . . Men se där är Hjalmar tillbaka, och nu 
få vi visst säga farväl till i morgon! 

Hon räckte honom handen och såg honom in 
i ögonen. Tänk, att de verkligen kunde tindra så 
djupt och vackert! 

— Adjö med dig, vände hon sig till Hjalmar, 
se till att ni inte kommer hem för sent på morgon- 
kulan och gå tysta, så att ni inte väcker pappa . . . 
nej, men se på dig, som rent står och hänger läpp, 
jag undrar just hvad du har att klaga öfver i dag! 

Hjalmar såg smått generad ut och tryckte 
Ingeborgs hand. Och sedan hon gifvit Kurre en 
varning att hålla sig hygglig som en skolpojke 
ägnar och anstår, gick hon rakt uppåt hörnet vid 
Östra Henriksgatan, medan gossarna hoppade i 
två åkardroskor. 

— Till Hesperia! 

Daniel, som satt i den senare med Kuno, vände 
sig i kröken vid Studenthuset om och såg åt Nya 
teatern till; hans öga lyckades ännu fånga skymten 
af en blond fläta och en ljus hatt, just som de 
veko af åt Bulevarden, och han kände värmen 
i sitt inre helt plötsligt stiga på ett underligt sätt. 



25 

Den studentafdelning, i hvilken Hjalmar och 
Daniel jämte deras kamrater skrifvit in sig, var 
icke större än att den i sin helhet plägade inbjudas 
på studentkalasen. Det var isynnerhet nu ingen 
risk, när våren skridit så långt fram, att endast 
få afdelningsmedlemmar funnos kvar i staden. 
Dock hade till Hesperia samlat sig bortåt ett hun- 
dratal, mer eller mindre obekanta med de unga. 

Hjalmars humör hade nog strax efter utslaget 
varit ganska grått — platsen som den första hade 
blifvit honom fråntagen, och det var nästan för- 
ödmjukande att komma hem med blott lägsta lau- 
datur. Men med stämningen på kalaset steg också 
hans egen. Han blef uppmärksammad, man fäste 
sig vid hans säkra sätt, hans pianospel förskaffade 
honom komplimanger, de äldre proponerade bror- 
skål redan i början, och flere yttrade att man af 
honom väntade sig en värklig akvisition för afdel- 
ningen. Hans strålande uppsyn, där han gick 
omkring och bar sin hvita mössa högst af alla, 
bevisade att den lillaförtreten var fullständigt glömd. 

Vid bålen efter supén hölls det första talet af 
kurator, en äldre docent. Det var ett idealistiskt 
och värmande tal. Han ordade om ungdomens upp- 
gift såsom bärare af de vackraste framtidsidealen, 
om nationens kärlek till universitetet, om den ed, 
som de unga nu svurit ljusets fana, om den hvita 
mössan, som lik äppelträdens blom bar den vårliga 
oskuldens färg, hvilken aldrig fick fläckas, om hur 
allt samlade sig att smycka denna tid med glans 
och glädje, våren, i hvars vackraste blomstring den 



26 

faller, hufvudstaden, som mången ser första gången 
och som verkar som något så öfverväldigande stort 
och nytt, alla de nya bekantskaper som knytas. 
Han gjorde en liten humoristisk vändning: »jag 
har», sade han, »i många år suttit i studentexamens- 
utskottet och jag kan försäkra er, mina herrar, 
att jag aldrig varit med om att afkunna utslaget 
och se stormningen till mössbutiken, utan att hela 
min egen känslovärld från den tiden väckts till lif 
och jag djupt afundats hvarenda en af dessa gul- 
näbbar, för hvilka framtiden nu plötsligt tyckes 
ligga i strålande ljus. Ty denna dag är, jag väd- 
jar till alla närvarande gästers erfarenhet, den lyck- 
ligaste i lifvet — man känner åtminstone aldrig 
senare lyckan på det sättet som nu, och tusen 
gånger skall man i sin mandoms ålder, när ung- 
domens oräkneliga möjligheter skingrats som agnar 
för lifvets vind och alla de fagert skimrande per- 
spektiven vikit undan — tusen gånger skall man 
med vemodig saknad minnas denna löftenas och 
förhoppningarnas dag, ty aldrig famnar man sä 
mycket af det kommande som nu och aldrig känner 
man sådana krafter stiga inom sig . .!» 

Det blef en stark stämning öfver hela laget. 
Sångarne samlades i ett hörn och uppstämde Kring 
Saimens och Ladogas stränder och skär» och vå- 
gade sig slutligen på Vi äro andens fria folk.» 
Man fördelade sig i grupper på verandan, som 
gick omkring hela byggnaden, men höll sig natur- 
ligtvis mest till sjösidan, och man glammade och 
sjöng så det klang öfver viken. 



27 

Ju längre timmarna ledo, desto vackrare blef det. 
Majnattens skymning vek sakta för en ton af ljus, 
som bebådade solen. Småningom steg en svag, 
skär strimma på himmeln i öster, trängde igenom 
de mörka tallarna på krönet kring vattenborgen 
och speglade sig i Tölövikens klarhet. Staden 
tycktes så ofantligt stor, där den låg med tak vid 
tak och skorsten vid skorsten, lyftande Nikolai- 
kyrkans väldiga kupol högt mot himlen . . . Från 
sjöpaviljongen vid Kaisaniemi hördes sång: »Våra 
dagar må-ålar hoppet med dess strålar» — man 
kunde just jämt urskilja den klangfulla höga teno- 
ren — , det var västfinnarna, som där firade sina 
nya studenter. De trädde ut på sin balkong, och 
man viftade med mössorna och hälsade hvarandra 
i sång, som drog bort öfver vattnet, knappt hörbar 
mer, när den nådde till andra stranden. 

Daniel stod med Kuno lutad mot räcket i ett 
hörn af verandan. Allt detta, talet, stämningen 
där inne, den underbara nattens skönhet, hade upp- 
rört honom så, att han med möda höll tårarna 
tillbaka. 

— Han hade rätt, doktorn som talade, sade 
han slutligen till Kuno, detta är den skönaste dagen 
i mitt lif. Och aldrig kunde jag ana att det fanns 
någonting så vackert som detta . . . 

Det knackades i bålen därinne ... ett tal för 
hembygden, på finska, af en gammal afdelnings- 
medlem, som uttryckte sig mycket entusiastiskt, 
men höll på för länge. Några af grupperna på 
verandan hade icke låtit störa sig . . . de äldre 



28 

sade småleende till hvarandra: »An, det är bara 
gamle Jussi, vi känna det där!» Men de yngre 
hörde uppmärksamt på och ropade ifrigt sitt 
»eläköön» efteråt. Så skulle ännu afdelningens 
humorist, också en äldre herre med stark flint- 
skalle, hängande polisonger och guldbågad pince- 
nez, tala till de unga »på farbrödernas vägnar». 
Men humoristen hade smakat för kärt på bålen, 
och de flesta af hans kvickheter hickades fram i 
alldeles obegripliga artikulationer. 

Därmed var stämningen upplöst. De hög- 
ljudda skrattsalfvorna ville ej tystna, sangen ur- 
artade allt mera och vid en del af borden blef 
det mycket bullersamt. Kurre hade sökt sig till 
det längst åt parken belägna, och där satt han 
med en lånad hvit mössa i nacken, gungande pa 
sin stol och orerande för »de små karelska pris- 
sarna» — Ville Lind, som skrattade oafbrutet, och 
några andra. 

Kuno sökte upp Hjalmar. 

— Skola vi inte gå nu? sade han. Jag må- 
ste taga Kurre hem, innan han blir otreflig. 

— Ja, instämde Daniel, som följt med, låt 
oss gå; jag såg just kurator gifva tecken till upp- 
brott, så det inte kan vara oartigt. 

När de sågo sig om efter Hjalmar, stod han 
på en stol, färdig att tala. Han hade mössan i 
ena handen och ett bålglas i den andra och var 
mycket upphettad. Daniel ryckte till. 

— Det där var onödigt! 

Hjalmar började något osäkert, men återvann 



29 

snart fattningen. Han lade icke sina ord illa, 
men var alldeles för patetisk, och det passade ej 
mer i stämningen. Det ovanliga i att de nyss- 
blifna studenterna svarade vid ett tillfälle som 
detta, väckte sympati, men Hjalmar afkylde den 
själf genom sina fraser och storartade ord. När 
han till slut hurrade för våren, instämde man 
utan entusiasm. Endast från Kurres bord hördes 
högljudda bravorop, som fortsattes alltför länge 
och slutade i skrål. 

Kurator, som emellertid gått fram och tackat 
Hjalmar för talet, vände sig i tamburen till gamle 
Jussi och sade: 

— Den där ungdomen har gry i sig att gå 
långt — han är inte blyg! 

Hemmarschen anträddes i full morgonsol. Man 
gick i grupper, några arm i arm och sjungande. 
Daniel och Kuno hade sällat sig till en af grup- 
perna och deltogo upprymda i sången. Hjalmar 
gick och samtalade med några äldre afdelnings- 
medlemmar, hvilka frågade honom om hans studie- 
planer. Han var högröstad på samma sätt som 
bland kamraterna i skolan och föreföll sitt sällskap 
litet egenkär. Kurre och hans lag gjorde mycket 
väsen och hade öfverdädigt roligt: den lille Villes 
klingande skratt ljöd i oafbrutna kaskader. En 
patrull mötte nära »fempennis-tullen» vid Arkadia. 
Kurre gick fram till kosacken, som ledde sin häst 
vid betslet, parlamenterade med honom en stund pa 
fingerspråk, svingade sig sedan plötsligt i sadeln 
på den lilla hästen och sprängde af ät Hesperia 



30 

till. Kosacken löpte skrikande efter, och polisen 
ville teckna upp namn och adresser. När Kurre 
några minuter efteråt kom galopperande tillbaka, 
gjordes dock saken upp i godo med en femmarks- 
sedel åt den andtrutna kosacken. Lille Ville var 
nära att förgås af skratt, och Kurres prestige hos 
de nya vännerna växte öfver alla gränser. 

Vid studenthuset skildes man åt och gick åt 
olika håll. Daniel och Ville följde Ahlfeltarne 
och Hjalmar till deras port vid Bulevardsgatan. 
Kuno ringde på dörren så sakta som möjligt för 
att icke väcka fadern. Efter en stund kom en 
halfklädd piga och öppnade. Kuno och Hjalmar 
gingo in; Kurre skulle nödvändigt stanna i trap- 
porna för att »se efter att pigan låste nedra dörren 
ordentligt», men Kuno tog honom i armen och 
skuffade in honom i deras gemensamma sofrum. 

— Du har gjort tillräckligt med dumheter i 
afton — marsch in och lägg dig! 



III. 



Pingstdagen klockan ett skulle en ångbåt afga 
frän södra hamnen för att föra Kuno och några 
af hans kamrater till kommunalrådets egendom, 
som låg på två timmars afstånd från staden i 
västra skärgården, och där Kunos två veckor 
gamla studentlyra nu skulle firas med middag. 
Kommunalrådet själf och Ingeborg hade rest ut 
med ordinarie morgonbåten. Hjalmar, Daniel 
och Ville Lind samt ett par andra af ostfinnarne, 
goda sångare, skulle vara med. Man fick just 
jämt sömnen gnuggad ur ögonen och en bit fru- 
kost i sig, när tiden var inne att gå ner till hamnen. 

Daniel satte sig högst upp vid flaggstången 
i fören och njöt af det ovana skådespelet. 

Det var en glittrande söndagsförmiddag. 
Hafvet krusades helt lätt af den ljumma brisen, 
och på de små vågorna dansade solknippen som 
irrbloss i tusen glänsande flammor, hvilka tändes 
och släcktes i oafbruten växling. Brunnsparkens 
villor stodo skinande och nyputsade i den klara, 
förskönande belysningen. När man vek af åt 



32 

höger under Ulrikasborg, kunde man med blicken 
följa flera tiotal seglare, som genom Långörnssund 
länsat ut och nu bildade skinande hvita fläckar 
mellan himlens och vattnets blå, där de loverade 
upp och ner kring fyren. På Rönnskär och 
Drumsölandet skymtade redan ljusa gestalter, klä- 
dande öarnas dystra barrskogsprofiler i sommar- 
stämning, och slupar och roddbåtar lågo färdiga 
vid nytjärade bryggor. 

Så följde man den slingrande vägen mellan 
skär och holmar, och de unga passagerarnas hu- 
mör stod på höjden af naturens soliga glädje. 
Kvartetten, som samlats i fören, sjöng hela tiden. 
Hjalmar, hade i början varit trött, men kryade 
snart till, när de friska fläktarna strukit om pan- 
nan och några glas sodavatten gjort sin verkan. 
Endast Kurre satt dyster och ensam och stirrade 
oafvändt ner på vågorna, med ryggen åt de öfriga. 
Man förmodade att han tog sig en lur och lät 
honom hållas. 

Daniel granskade med en viss nyfikenhet dem 
bland Kurres kamrater, som han nu första gången 
såg. De flesta tilltalade honom icke, liksom han 
öfverhufvud tyckte att de i sitt sätt ådagalade ett 
alltför stort förakt för allting — kanhända, tänkte 
han dock, var detta intryck rent personligt, ty 
han fann dem öfverlägsna, särskildt mot honom, 
och han visste med sig själf att han i detta afse- 
ende var litet misstänksam. Där fanns isynnerhet 
en ung man, som redan till sitt yttre föreföll ho- 
nom osympatisk — en storväxt, ljuslett gestalt 



33 

med mycket medveten hållning, ett långdraget, 
blekt ansikte och små plirande ögon. Han hette 
John Wirén, var student sedan två år tillbaka och 
elev vid polyteknikum, i maskinbyggnadsafdelnin- 
gen, samt gick med polyteknikernas tofsmössa af 
grå sammet, ehuru han, som sagdt, hade rätt till 
den hvita mössan och lyran. Han resonnerade 
vidt och bredt om sin »högskola», som han kal- 
lade den, om hur där arbetades från morgon till 
kväll, medan studenterna lågo på latbänken termin 
efter termin, hur polyteknikerna egentligen voro 
»andens fria folk» och icke studenterna, som med 
tiden allesamman blefvo byråkrater, och han pri- 
sade som en lycka, att »fennomanins gift» ännu 
icke drupit in i polyteknikernas krets, medan det 
hotade att förstöra hela universitetet. Wirén var, 
meddelade Kuno Daniel under resan, aflägset släkt 
med Ahlfelts och nära nog som hemma i deras 
hus; han ansågs för en mycket begåfvad och 
duglig man, men åtnjöt inga synnerliga sympatier 
bland sina kamrater, hvilka han hade ett visst be- 
gär att tyrannisera. Kuno plägade benämna honom 
«den stubbsvansade kalkonen» och därmed voro 
hans skrockande röst och själfmedvetna uppträ- 
dande ganska väl karaktäriserade. Kuno tillade 
att hans far tyckte mycket om Wirén, för hans 
duktighets skull. 

Man närmade sig målet. På bryggan syntes 
kommunalrådets resliga figur, och bredvid honom 
Ingeborg och hennes två småbröder. Hon svängde 
sin röda parasoll, när båten lade till — hennes 

Brytningstider. 3 



34 

slanka gestalt med den långa hvita klädningen 
aftecknade sig vackert mot grönskan i fonden. 
Wirén var den förste som hoppade upp och häl- 
sade på henne. 

— Goddag min gosse, hördes kommunal- 
rådets djupa stämma, när Wirén omedelbart 
därefter gick fram till honom, och goddag och 
välkomna allesamman! — Lycka till, Hjalmar och 
Daniel! Jaså, detta är era kamrater från varglandet 
i öster. Välkomna, välkomna — — och nu skola 
vi genast gå upp och få oss en smörgås, ty jag 
tänker att sjön sugit. 

Kommunalrådet såg ut som en gammal mili- 
tär, fastän hans släkt varit jordbrukande så långt 
man visste tillbaka. Väldiga grå knäfvelborrar 
betäckte hans öfverläpp, och från det täta grå- 
sprängda håret sänkte sig två korta tillstymmelser 
till polisonger ner framför öronen. Hela hans 
uppenbarelse gjorde intrycket af en enkel, präktig 
hedersman med bestämd vilja och fordran att 
blifva lydd. Han var ett af svekomanins starkaste 
stöd i västra Nyland. Icke blott i alla kommunala 
och folkbildningsangelägenheter deltog han verk- 
samt; hvarje. företag i Helsingfors som utgick 
från det svenska partiet, satte hans intresse i 
rörelse och öppnade hans välförsedda börs. 

Middagen var dukad på gårdsplanen under 
tre väldiga björkar. De växte tillsamman som ur 
en rot och deras ljusa hängen liksom dröpo ner 
öfver bordet. 

Man satt här och där vid spridda småbord 



35 

på planen, glammande och skämtande. Men i 
midten, under björkarna, hade kommunalrådet 
tagit plats vid det största bordet, omgifven af en 
hel skara ungdom. Alltjämt hördes hans kraftiga 
röst, vänligt skålande till grannarna eller utbri- 
stande i ett präktigt skratt. Mot slutet af midda- 
gen tog han upp ett allvarligt ämne; man lyssnade 
också längre borta, och sist blef det tyst öfverallt 
och de flesta samlades omkring honom. 

Han talade om den framgång som de unga 
nu haft och önskade att den måtte åtföljas af 
många flera i den handlingens värld, i hvilken 
de nu trädde. Han hoppades att ingen skulle 
glömma de gamla svenska traditionerna, som de 
ju alla mer eller mindre hade i sitt blod. Dessa 
traditioner måste försvaras mot en främmande och 
okultiverad ras, som försöker drifva bort fäderne- 
ärfd bildning ur detta land. För denna bildning 
måste hvar och en arbeta, som vill att fosterlandet 
skall förkofras, ty blott därigenom kan dettas 
framtid upprätthållas . . . 

— Ja, nu har jag hållit ett helt tal, slutade 
kommunalrådet. Det var inte meningen, men skål 
för er i alla fall och för att ni inte glömmen hvad 
en gammal man nu sagt! Skål, gossar! 

Ungdomen hurrade af alla krafter. Hjalmar 
var en af de första som skyndade fram och skålade. 

— Tack, farbror! sade han bugande, nästan 
ödmjukt. 

Daniel satt kvar vid ett af småborden med 
Kurre och ett par af sina kamrater. 



36 

— Det var just inte någon söt lukt för dig, 
det där, sade Kurre; ja, gubben generar sig inte, 
och rätt har han! 

Daniel svarade icke. Man steg upp, gick 
omkring, skålade och intog desserten hvar det 
passade. Ingeborg och Daniel möttes — hon 
hade under middagen suttit med Wirén, och Da- 
niel hade lagt märke till huru lifligt han sam- 
talat med henne. 

— Ändtligen fick jag tag i er, sade hon, och 
nu skola vi vara tillsammans. Vill ni, så lämna 
vi kaffet och gå i stället ner till parken och ut till 
udden . . . där har jag en älsklingsplats, och från 
den skall jag visa er hafvet! 

Hon tog sin parasoll och skyndade i väg, 
innan Daniel hann svara. 

— Ser ni — hon vände sig om vid trädgårds- 
porten och väntade på honom — jag kan inte 
tåla att bli »underhållen» så där, och jag vet att 
era kamrater ha mycket trefligare om det icke är 
något fruntimmer med vid likörerna. Men ni 
kommer nog i tid till dem! 

Daniel var förtjust. De gingo längs en af 
parkens breda sidogångar, under gamla lindar, 
som växte ihop till ett nästan oafbrutet grönskande 
hvalf, i hvilket eftermiddagssolen stack in skim- 
rande, glada fläckar bland de ljusa bladen. Här 
och där afbröts trädens rad af blomsterrabatter, 
på hvilka ännu ingenting hunnit spira upp, eller 
gräsmattor i sin första späda grönska. Men fulla 
af skär blom stodo redan äppelträd och körsbärs- 



37 

buskar i trädgården, och från hvita häggar slog 
alltjämt en stark doft mot de båda, där de sida 
vid sida skyndade nedåt stranden. Daniel kände 
sig stolt och lycklig öfver att få gå ensam med 
Ingeborg, som tycktes honom lik en vårens ljusa fé 
härska öfver all denna spirande skönhet. 

— Tack, för att ni tog mig med, sade han 
såsom ett sent svar på hvad hon sist yttrat. 

— Säg mig, frågade hon, utan att fästa sig 
vid hans ord, ni tyckte visst inte alls om pappas 
tal? Ni, som ju är fennoman! 

— Jag förstod det knappast. Allt är så nytt 
för mig här, och allt hvad mänskorna säga är så 
främmande. Jag har alltid tyckt att man med 
Finland menar både det ena och det andra folket 
— för min del menar jag främst finnarna, till 
hvilka jag själf hör — och därför är det under- 
ligt att höra att det svenska måste gå framom allt 
annat . . . 

— Ja, allt det där förstår jag mig inte så 
noga på, men pappa är sträng, och vi ha alla 
från barndomen hört att finskan är vår fiende, 
som vi måste bekämpa, emedan den vill tillintet- 
göra vårt modersmål, och att vi måste hålla oss 
långt borta från alla fennomaner — vet ni, det 
tycker jag man har bra svårt att göra, om man 
nu träffar på hyggliga fennomaner — som Hjal- 
mar och ni till exempel, och herr Lind — lille 
Ville Lind, som ni säger — tycker ni inte det 
låter som om man skulle blåsa flöjt! Jag har 
rent af börjat försona mig med er alla, fast jag 



38 

första dagen blef så ledsen, när jag hörde att ni 
var på den sidan . . . 

— Ja ja, smålog Daniel, det beror ju allt 
på . . . Men er far måtte dock vara mildare stämd 
emellanåt, efter han låtit Kuno bjuda oss alla hit 
ut . . . och Hjalmar bor ju hos er? 

— Ah, han menar att sådanadär pojkar inte 
ännu ha några åsikter, och om de visa dåliga 
tecken, så skall man uppfostra och omvända dem 
— — vet ni, jag tror nästan att det skulle kunna 
lyckas med Hjalmar . . . med er blir det visst 
värre ! 

— Jaså, tror ni det . . . 

— Ja, men, afbröt Ingeborg, i alla fall tycker 
jag vi kunna förbli vänner . . . inte sant? Det 
finns ju annat att tala om i världen, och jag tycker 
det är så roligt när ni berättar om hvad ni läst 
. . . och hur ni uppfattar allt som ni ser, såsom 
jag hört er göra för Kuno under dessa dagar . . . 
Nu äro vi framme, kom nu bara! 

Och hon skyndade hälft springande framför 
Daniel ut på klipporna, som lågo röda och varma 
i solen och sköljdes af sakta dyningar. 

— Här är det jag brukar sitta i timtal och se 
ut på hafvet, ser ni hvad det är grant vid hori- 
sonten därborta, där himlen stiger rakt som en 
flammande vägg upp ur vågorna? Kan man se 
någonting större och skönare! Ser ni, hvilken be- 
lysning! Sådan tur jag hade att få visa er det just nu! 

De satte sig ner på två stenar vid stranden. 
Hafvet, som låg vidöppet framför dem, betäckt 



39 

endast af några små holmar längst borta, hade 
nästan fullständigt lugnat. Längst borta i väster 
skimrade himmeln i rödt och guld, och öfver 
vattnet spred sig ett bjärt återsken af det prakt- 
fulla färgspelet. 

— Hur underbart och hur nytt för mig! sade 
Daniel efter en stunds tystnad. 

— Ja, är inte det någonting annat än era små 
vikar som ni alltid fantiserar om! 

— De äro nog vackra de också, med de slo- 
kiga björkarna, som dygnet om spegla sig i deras 
ständigt lugna vatten . . . men visst är det sant, att 
detta är så oändligt mycket större ... nu först går 
det värkligen upp för mig hur stort det är! 

— Jag gissade att ni skulle tycka om det, 
härifrån, just härifrån, och just såhär, i denna 
belysning. Här kan jag sitta och tänka i långa, 
långa stunder . . . 

— Hvad tänker ni då på? — Daniel vände 
sig mot henne. 

— Jag tänker att jag ville fara långt bort och 
ligga i min båt i många dygn och bara se uppåt 
molnen och himlen . . . och när båten ändtligen 
toge i land, så vore jag i ett främmande land, 
mycket skönare och rikare och härligare än detta, 
och fullt af skatter, som jag finge taga famnen 
full af. . . 

— Och hvad skulle ni sedan göra med dem? 

— Jag skulle föra dem hit igen, och skänka dem 
åt någon, som jag tyckte riktigt, riktigt mycket om ! 

— An, fins det redan någon sådan? 



40 

— ... om han någongång i världen kommer, 
skulle jag ha tillagt! 

Hon steg upp skrattande och stod där spän- 
stig och rak med strålande ögon och kinder röda 
af värmen — en vårens bild midt i våren, tyckte 
Daniel, som ej kunde taga sin blick från henne. 
Hon strök bort håret, som själfsvåldigt föll ned på 
pannan, räckte handen åt Daniel och sade: 

— Nej, låt oss gå nu. Annars sakna de oss. 

— En stund ännu, Ingeborg, här är ljufligt! 
Men i detsamma hördes röster. Daniel kunde 

urskilja Wiréns skrockande och lille Villes oaf- 
brutna skratt. Ingeborgs glada uttryck försvann. 

— Asch, där äro de redan — så tråkigt! 
Fyra, fem ungherrar kommo ut från parken. 

Wirén sken af belåtenhet. 

— Nej, se på herrskapet som svärmar — 
kunde just tro att den främmande nomaden hade 
röfvat bort vår värdinna — men nu skall du 
inte slippa oss längre, Inga! 

Och utan att bry sig om Daniel, bjöd han 
henne armen och gick raskt uppåt i spetsen för 
sällskapet. Lille Ville sällade sig till Daniel. Han 
var mycket upprymd och talför, brydde Daniel 
för »den där lilla backftsch-ekorren» och berättade 
att de däruppe haft kolossalt roligt och druckit 
mängder af punsch efter kaffet och sjungit och 
hållit tal, — men nu måste det snart bli uppbrott, 
ty ångbåten skulle gå redan klockan åtta. 

Däruppe syntes ingen hafva märkt Daniels 
och Ingeborgs frånvaro. Kommunalrådet satt och 



41 

slog takt till sången med sin långa pipa, och gläd- 
jen stod högt i björkarnas gröna tak. 

Men så hvisslade ångbåten. Det togs afsked 
i största hast. Daniel fick endast i förbifarten säga 
Ingeborg ett tack för den vackra eftermiddagen. 
Man skyndade ner till bryggan och gick ombord. 

Återfärden var otreflig, tyckte Daniel. Hjal- 
mar satt bredvid honom i fören och skröt öfver 
att han samtalat med kommunalrådet »i sociala 
frågor». Från akterdäck hörde han alltjämt Wiréns 
otrefliga stämma, blandad med oordnade försök 
till sång och Linds irriterande skratt. Kurre hade 
lagt ned några flaskor punsch, som Ville fått hand 
om och som han skötte med tillbörlig effekt på 
sig själf och sina kamrater. 

På tisdagsmorgonen reste Hjalmar och Daniel 
jämte de flesta af kamraterna till hemorten igen. 
Det hade varit meningen att Ingeborg skulle komma 
till staden för att taga afsked, men hon stannade 
på landet ända till onsdagsmorgonen, då skolan 
hade examen — hennes sista. Daniel sände henne 
en hälsning med Kuno. 

— — Vid hemkomsten ny glädje, gratula- 
tioner af alla människor och små fester på ut- 
värdshusen. Hjalmar var hela stadens hjälte, han 
hade fått så mycket »chic», tyckte man, under 
Helsingforsvistelsen. Fadern gick omkring, ski- 
nande af belåtenhet och gaf Hjalmar då och då 
en liten dusör. Modern myste i sitt sinne, och 
på morgnarna, när Hjalmar sof länge, stack hon 
sig då och då i tamburen, tog den hvita mössan 



42 

i handen, strök dess sammet och betraktade lyran. 
Hon tyckte blott att det varit roligt om Hjalmar 
varit litet mera hemma. 

En kväll träffade man på flere af lärarena, 
som firade terminens afslutning. Man slog sig 
ihop, det blef brorskål öfver glatta laget, och de 
värsta busarna bådo att man skulle glömma allt 
gammalt groll . . . 

— — Men om sommaren, därborta på foster- 
föräldrarnas egendom i östra Finland, gick Daniel 
mången gång i de slokiga björkarnas skugga och 
tänkte med längtan och saknad på en majefter- 
middag vid hafvet. Och när båten sakta gled öfver 
de ständigt spegellugna vattnen och kvällsdim- 
morna stego från .strandens ängar, följde hans öga 
deras lätta konturer och lyckligt drömmande for- 
made han i dem sin framtids hvita luftslott. 



IV. 



Språkfrågan hade naturligtvis icke varit de 
unga männen främmande innan de kommo till 
Helsingfors. Både i hemmet och i skolan hade 
den, åtminstone i någon mån, berört dem. Men 
i landsorten rådde ett annat sätt att uppfatta 
denna fråga än i hufvudstaden. Ju längre man 
befann sig från händelsernas centrum, desto sva- 
gare förklingade deras eko, och en artikel, som 
på morgonen hade kunnat sätta hundratal sinnen 
i brand i Helsingfors, väckte, när den om afto- 
nen lästes i provinsen, efter slutad kvällsvard och 
vid familjelampans sken, svårligen mera några 
starkare passioner till lifs. Så var det åtminstone 
i flertalet kretsar i den landsortsstad, där Hjalmar 
och Daniel hade sitt hem. Denna stad intog vis- 
serligen en egendomlig ställning, om hvilken man 
hvarken i Helsingfors eller ännu mindre i västra 
Finland kunde göra sig ett riktigt begrepp. Långa 
tiders tradition hade bland familjerna, som hörde 
hemma i denna trakt, fördunklat föreställningen 
om en skarp skillnad mellan det folk som man 



44 

tillhörde och grannarna, som bodde icke allenast 
på andra sidan gränsen, men också i mycket tal- 
rika kolonier, såväl på landet som i städerna, på 
denna sidan. Man kom väl öfverens med dem, 
man kände deras språk och ansåg att ens barn 
borde lära sig det, och allraminst hade krångel af 
politisk art någonsin kommit i fråga. De tyska 
köpmännen i provinsens städer, hvilkas släkter 
sedan århundraden slagit under sig hela handeln 
och allt ännu ostörda ökade sina rikedomar, be- 
traktades naturligtvis icke heller såsom främlingar, 
men bidrogo just därigenom till att låta nationa- 
litetsbegreppet förvanskas. Hvad förhållandet mel- 
lan de två inhemska elementen beträffar, så var 
det naturligtvis ännu mera påvärkadt af denna 
nivellerande kosmopolitism. Det föll ingen in att 
tänka på två olika raser och jämföra hvilka rät- 
tigheter den ena möjligen hade och hvilka den andra 
saknade. Alla människor talade båda språken, i 
de bildade hemmen var svenskan de fullvuxnas 
och finskan barnens och tjänstefolkets språk, och 
när skoltiden kom, sattes barnen i svenska skolor, 
de enda för resten, som då funnos i städerna. 
Man fann det visserligen oerhördt, när det engång 
i bestyreisen för en soaré i residensstaden väcktes 
fråga om att föredraget skulle hållas på finska — 
det var emot all kutym! — men man gick flitigt och 
såg den nyssbildade finska teatertruppens gästspel 
och man ogillade tyst men bestämdt »vikingarnas» 
i hufvudstaden hårdnackade opposition mot vissa 



45 

som man tyckte ganska oförargliga sträfvanden 
på finskt håll. 

Statsrådet Ekroth var en typisk representant 
för detta åskådningssätt. Han var född i den stad, 
där han bodde och där hans släkt bott i flera ge- 
nerationer, hans hustru tillhörde en ursprungligen 
tysk familj, han hade i sin ämbetsutöfning som 
landssekreterare ständigt och jämt att göra med 
ryssar och han besökte mycket ofta Petersburg, 
därifrån hela hans bohag var hemma och årligen 
kompletterades, och där han personligen kände 
hvarje butikägare i Apraksin dvor. I afseende å 
vår politik mot öster hade han en enda åsikt, näm- 
ligen att vi borde se till att uppfostra åt oss så- 
dana politiker som dem Finland ägt i forna tider, 
men som det nu mycket länge saknat, och han 
betraktade det som en fosterländsk plikt för hvarje 
framåtsträfvande och värkligt begåfvad ung man att 
lära sig ryska, innan man därborta vaknade till 
insikt af huru okändt detta språk var i vårt land 
och tvang det på oss, med våld. Hvad de inre 
striderna beträffar, intresserade de honom föga. 
Han läste endast en tidning, Helsingfors Dagblad, 
och delade i allmänhet dess ståndpunkt, om också 
med en viss reservation, när det gällde alltför häf- 
tiga angrepp på den finska befolkningen, hvars 
egenskaper han delvis ställde mycket högt. I all- 
mänhet betraktade han dock sakerna mest från ad- 
ministrativ synpunkt, och det drag i hans person- 
lighet, som ansågs för det mest framträdande och 
gjorde honom till en mycket respekterad ämbets- 



46 

man — att vara en durckdrifven formkarl» — 
det förnekade sig icke heller i hans syn på de 
flesta af lifvets ting. 

Den unga generationen växte i skolan upp till 
ett slags praktisk fennomani. Undervisningssprå- 
ket var visserligen svenskt, men då kanske hälften 
af eleverna, isynnerhet på de lägre klasserna, var 
från finska hem och då alla de andra uttryckte 
sig lika ledigt på finska som på svenska, talade 
man kamraterna emellan helst finska. Skolan hade 
också en förträfflig lärare i detta språk, som visste 
att entusiasmera sina lärjungar för den finska folk- 
poesin, och han begagnade icke sällan tillfället att 
i vackra ordalag tala om andra saker, som stodo 
i närmare samband med själfva språkfrågan och 
som väckte genklang i månget mottagligt sinne. 
Så kom det sig, att när det någon gång blef fråga 
om själfva språkstriden eller dess yttringar, sådana 
man hört dem omtalas från Helsingfors, olika åsik- 
ter egentligen icke voro förhanden — endast olika 
nyanser i den ungdomliga uppfattningen. Vid en 
af tillställningarna hos Ivan Sergejevitsch — efter 
det skrifningarna voro undangjorda — hade man 
till och med högtidligt lofvat hvarandra att i stri- 
derna inom afdelningen ställa sig på den fenno- 
manska sidan. Visserligen hade man icke så all- 
deles klart för sig hvad dessa strider gällde, men 
forna skolkamrater hade talat om huru en sveko- 
mansk klick, bestående delvis af gamla öfverlig- 
gare, delvis af sådana som gått ut från skolor i 
Helsingfors, tyranniserade hela afdelningen och äf- 



47 

ven förmått några af de yngsta ostfinnarna till affall 
— och detta var tillräckligt för att man med indigna- 
tion skulle i andanom ställa sig på den finska sidan. 
Den tid, — det var i början af åttiotalet — 
då Hjalmar Ekroth och Daniel Autio trädde in i 
studentkåren, rasade språkstriderna i hufvudstaden 
som häftigast. Finskhetssträfvandet hade under 
sjuttiotalets senare hälft begynt entusiastiskt om- 
sätta sina teorier i allt flera kulturella företag, och 
från motsatt håll hade man med förtviflans kraft, 
men förgäfves, sökt dämma den framåtbrusande 
floden. Vid landtdagarna regnade petitioner om 
nya lärda skolor med finskt undervisningsspråk; 
hårdnackadt förnekade de svensksinnade behofvet 
af dem. Man begärde statsunderstöd för finska 
teatern, som i några år uppehållits med stora per- 
sonliga offer. Hela företaget blef utsatt för det 
gemenaste anfall, och till och med i Helsingfors 
Dagblad talades hånfullt om den »tschudiska» bild- 
ningen och dess behof af dramatisk konst! Så- 
dant slog sår, som icke läktes, och spred bitterhet 
i djupa, vida ringar. När sedan Dagbladet icke 
mer befanns uppträda med tillräcklig kraft mot de 
för hvar dag stigande fennomanska anspråken, 
hvilka, som man tyckte, hotade hela den väster- 
ländska bildningen hos oss med undergång, grund- 
lades ett radikalare organ, och polemiken mot de 
finsksinnade bladens »mullvadsarbete» pågick i 
nummer efter nummer. Hvarken ord eller skäl 
vägdes på guldvåg. De besvarades med ständigt 
nya invektiv af motståndarne, som, förtviflade öfver 



48 

att i hvarenda sak stöta på ett non possumus från 
det härskande svenska partiets sida, ofta mot veder- 
sakarens beskyllningar satte tillmålen och skymf- 
ord och därigenom skadade sitt mål. Det var en 
strid med axiomer mera än med bevis, såsom det 
plägar vid häftiga dispyter. Allt detta gaf visser- 
ligen åt det positiva arbetet en oerhörd äggelse, 
men personligt verkade det upphetsande och stick- 
ande, och en fåra plöjdes mellan de i språkfrågan 
olika tänkande inom den finska nationen, så bred 
och så djup, att den kanske aldrig skall helt kunna 
fyllas. 

Studenterna deltogo i striden. De finsksinnade 
omfattade utan kritik radikalismens teorier sådana 
de formulerats af partiledarne, den nyss aflidne 
store och den lille, som efterträdt honom. Sär- 
skildt entusiasmerande verkade läran att Sverige 
och det svenska blott skadat Finland. Det var pä 
tiden att afskaka det sista som fanns kvar af oket! 
ljöd lösen. Man omsatte denna lära i åtskilliga 
yttre former, man kastade hoptals bort de fäderne- 
ärfda tillnamnen, liksom ville man brutalt bevisa 
den obildades hela förakt för traditionen, man lät 
icke ett svenskt ord gå öfver sina läppar, man 
skämdes att gå med samma hufvudbonad som de 
svensksinnade studenterna och anlade en röd kant 
på sin hvita mössa. Och när den förening, ;Suoma- 
lainen Nuija , som bildats för att stärka propa- 
gandan, tycktes slappna, stiftades en annan, K. P. T., 
hvars devis blef koko programmi toimeen! eller en 
yrkan på att hela förfinskningsprogrammet skulle 



49 

i alla sina konsekvenser omedelbart tillämpas, och 
i hvars spets stodo några mycket talangfulla fana- 
tiker. Två stora segrar på studentmötena befäste 
partiets tillförsikt och öfvermod. Den första vanns 
när till finska studentkårens deputation för att 
hälsa Nordenskiöld välkommen från Vegafärden, 
valdes uteslutande fennomaner och beslöts en ute- 
slutande finsk adress, den andra samma höst som 
studentkåren åter legaliserats, när ett från svenskt 
håll framställdt misstroendevotum mot kårens fest- 
bestyrelse afslogs. Det gällde firandet af student- 
husets tioårsjubileum och bestyreisens beslut att 
Vårt Land där skulle sjungas med finska ord. För 
dem som hade svenskan till modersmål tycktes 
det som ett helgerån att Runebergs ord till national- 
sången skulle öfversättas, de andra ansågo att de 
hade rätt att sjunga denna sång på sitt eget språk, 
liksom de sjöngo sina psalmer i kyrkan och bådo 
sina böner på sitt modersmål. Fastän man sedan 
gick den oestetiska, men af förhållandenas makt 
påkallade medelvägen att sjunga sången på båda 
språken samtidigt, separerade sig dock sveko- 
manerna och firade en särskild fest. Och de svenska 
studenterna samlade sina krafter i föreningen X. Y. 
Z. under ledning af de radikalaste och mest prat- 
samma — egenskaper, hvilka i studentpolitiken 
äro tillräckliga att skapa hjältar. 



'Brytningstider. 



50 

Hjalmar och Daniel skulle åtminstone det första 
året i Helsingfors bo tillsammans. De hade redan 
på våren försäkrat sig om rum hos samma inackor- 
deringsfru, där Daniel under tentamenstiden bott 
med Ville Lind, men de skulle äta middag på 
studenthuset. 

Det gick ett par veckor innan man riktigt var 
i ordning och kunde tänka på att regelbundet 
besöka föreläsningarna. Hjalmar hade valt till sina 
hufvudämnen ryska och nordisk historia, Daniel 
åhörde jämte estetiken äfven filosofi och finska. I 
sistnämnda språk skulle han ock ge timmar åt 
Kurre, som hade mycket stor anledning att frukta 
för hud i detta ämne i studentexamen. Kommunal- 
rådet böjde sig icke utan många suckar för den 
hårda nödvändigheten att taga en fennoman till 
lärare åt sin son, men då Daniel nu engång 
icke kunde undvikas, så fick han också då och då 
läsa läxan med smågossarna, Erik och Albert. 
Dessa hade nämligen börjat sin skolgång i staden. 
Hela hushållet förestods af Ingeborg, som nu var 
fullvuxna damen, tog lektioner i musik, gick på 
studentsoaréer och fick serenader. 

Daniel träffade henne sålunda alltjämt, men 
utan att egentligen träda henne närmare. Det 
goda förhållandet, som grundlagts på våren, bestod 
nog fortfarande, men hvarje gång han velat tala 
med henne längre och uppriktigare, var hon hind- 
rad. Ofta kom Hjalmar med till Ahlfelts och 
spelade då d quatre mains med Ingeborg, eller 
också, och det hände nästan i regeln, infann sig 



51 

Wirén på kvällarna och tog henne helt och hållet 
i anspråk. Mången gång tyckte sig Daniel märka 
att Ingeborg liksom vädjade till honom och före- 
föll trött på Wiréns prat, men då hade han hvarken 
mod eller själfförtroende nog att gripa fatt i det 
skymtande tillfället. Kvällen slutade vanligen så, 
att han i en vrå af salongen med Kuno resonne- 
rade om någon bok, som de läst eller något stycke 
som uppförts på teatern — vid denna tid började 
Ibsen bli modern i Helsingfors, och Daniel hade 
med ifver kastat sig öfver hans dramer. Kuno 
omtalade för honom att han vanligen efteråt fick 
ge Ingeborg ett sammandrag af deras resonnemang, 
och med den trösten måste Daniel nöjas. Kurre 
smög sig oftast ut efter kvällsvarden, åtminstone 
då fadern icke var i staden. Spelade Ingeborg, så 
lyssnade Daniel uppmärksamt och gärna. Han njöt 
ofantligt af hennes ännu litet blyga, men mycket 
själfulla spel. Då Wirén var närvarande, kom det 
dock icke i fråga att musicera. 

— Det passar, skrockade han, liksom romaner 
och målningar för fruntimmer och sentimentala 
herrar, men icke för det praktiska framåtskridandets 
män. 

Till en sådan replik plägade Kurre mumla 
någonting om räfven och rönnbären, medan kommu- 
nalrådet, när det så föll sig, antydde att han egent- 
ligen delade Wiréns åsikt. 



I afdelningslifvet gjorde Hjalmar stor lycka. 
Han skref vers i tidningen, invaldes i nöjesbestyrel- 



52 

sen och yttrade sig då och då på mötena. I mot- 
sats till Daniel, som genast tagit plats på de finsk- 
sinnades sida, satt Hjalmar än här än där, och när 
någon viktig omröstning ägde rum afhöll han sig 
eller blef borta från mötet. 

Gamle Jussi, han som gått fakulteterna rundt 
och slutat med att vara afdelningens sekreterare, 
ekonom, historiograf och agitator, var icke nöjd 
med Hjalmars hållning. 

— Min unge bror, sade han förtroligt till 
honom efter ett afdelningsmöte mot slutet af ter- 
minen, vi måste kunna räkna på alla våra karlar, 
ty snart stunda viktiga afgöranden. Som du vet, 
förberedas alla våra saker på Nuijan. Jag har för 
längesedan anmält dig där, och du har enhälligt 
blifvit invald . . . jag kan säga att man väntar dig 
otåligt ... i morgon ha vi möte . . . 

— Tack skall du ha, men jag vet inte, jag 
tror nästan jag i morgon är hindrad, svarade Hjal- 
mar undvikande, men kanske nästa gång . . . 
ursäkta! — Och han gjorde sig ett ärende till Lind, 
som stod och skrattade i en grupp nära intill. 

— Ville, sade han och tog honom i armen, 
jag tycker här ser förbannadt tråkigt ut . . . Tänker 
du stanna och äta? 

— Nej, det ids jag då rakt inte . . . Det är ju 
bara Jussi och några hans trogna och Daniel, som 
ser gudsnådligare ut i afton än nånsin ... det 
lofvar, nej gu', ingenting godt, och jag är smått 
på vifthumör . . . hi hi . . . skola vi inte gå till 



53 

Giftis och se om där finnes några nylandi, med 
hvilka man kunde få sig en kvartett? 

Hjalmar tvekade ett ögonblick, men beslöt sig 
dock snart att följa med. De togo sina paletåer i 
tamburen och gingo i tysthet från Studenthusets 
Orcus, där mötet hållits, gårdsvägen ut på gatan. 

Lind hade redan i terminens början sällat sig 
till några nylänningar — en del var han bekant 
med sedan festen på Stenbacka, — blifvit mycket 
omhuldad af dem för sin goda röst och sitt glada 
humör samt så småningom under terminens lopp 
utbildat sig till en åtminstone i sitt eget tycke full- 
fjädrad svekoman. Hjalmar hade en och annan 
gång deltagit i denna klicks rätt grundliga sång- 
öfningar med supé och serenader. Han var fort- 
farande intagen af beundran för deras världsvana, 
och han kunde icke dölja för sig att hans kamrater 
i afdelningen, särskildt de finsksinnade, togo sig 
ut som bönder i bredd med dessa stiliga ynglingar. 
Och ju mera han försökte imitera dem, desto större 
tyckte han afståndet blef mellan honom själf och 
de forna skolkamraterna, desto mindre hörde han 
ihop med dessa. 

Det gamla Catani logerade allt ännu i sitt 
traditionella envåningsträhus på samma plats, där 
nu det moderna kaféet ligger. Värden var visserligen 
ej densamme som förr, men ett studenternas stam- 
tillhåll hade stället förblifvit, där man på förmidda- 
garna åt sin kräftpastej och, om man hade råd, drack 
en »svart häst», ett stort glas rödt portvin, medan 
man genom fönstret betraktade den promenerande 



54 

esplanadpubliken. På kvällarna åter stack man 
sig gärna in för att taga sig en tuting. Om det 
ville väl, stannade man öfver en halfportion wiener- 
schnitzel, åtföljd af kaffe och punsch och kanske 
— när man vid högtidliga tillfällen råkat försena 
sig — af ett rundligt antal »mirabeller , intagna 
vid disken, i pälsen», som det hette. »Giftis» 
eller »Cattis» eller »Syndis» — det kära barnet 
hade många namn — var verkligen ett sympatiskt 
ställe. Man slank in så behändigt genom den lilla 
glasdörren nere vid trottoaren. Därinne var det hem- 
trefligt, lågt i taket och rundtomkring rummen löpte 
mjuka röda schaggsoffor, på hvilka man ogeneradt 
kunde vräka sig. Ville man vara alldeles för sig, 
hade man de två små innersta rummen med sina 
stora väggspeglar öfver sofforna, och önskade man 
spela piano, fick man gå in på gårdssidan i ett 
rum, som föreföll att tillhöra restauratörens privat- 
våning: bladväxter stodo vid fönstren, antimakasser 
hängde på soffryggarna och öfver hela golfvets 
bredd blommade en grann brysselmatta. 

Lind frågade vid bufetten efter sitt sällskap. 
Joo, några af herrarna voro nog här — i piano- 
rummet. 

De båda ostfinnarna mottogos med stort jubel. 
Stämningen var redan synbart hög. 

— Hurra, det var fint . . . och Ville, den heders- 
paschan, som var så förnuftig och tog Ekroth med 
sig . . . D'ä koftischerna som nu nalkas, . . . na 
som nu nalkas ... na som nu nalkas — ljöd det 
i kör. 



55 

Några, som icke kände de nykomna, presen- 
terades af en bland sällskapet. 

— Hr Ekroth, rike mannens son från Kare- 
lien, fenis, — magister Villman, sekreterare i den 
celebra föreningen X. Y. Z. och löftesrik lagvrän- 
gare . . . studerande Svensson, redaktör vid korrek- 
turafdelningen i landets förnämsta politiska tidning, 
brännvinsbas och dekisfarbror för resten, herr Ny- 
ström, gulnäbb från Borgå, vikarierande första 
tenor och blifvande kommerseråd, herr Rydman, 
västfinne, såsom framgår af hans förbindliga sätt 
och ansträngda vitzer — — ja, jag höll på att 
glömma: herr Vilhelm Lind, fördetta fennoman, 
numera vederdöpt till den rätta tron, barytonist 
och fån-grinare . . . puh, nu få ni sköta resten 
själfva! 

Den som talade var sällskapets andra tenor 
och tydligen dess själ — en yngling med smala, 
fina, något trötta drag, af ett behagligt väsen och 
särdeles vårdad till sitt yttre. Han hette Klas Wärn- 
sköld, hörde till en mycket god familj och ansågs 
som en af de hyggligaste och bäst uppfostrade 
unga män i societeten, där han var ytterst eftersökt. 
Han höll redan på med sitt tredje studentår, men 
hade sjungit och dansat bort tiden, så han icke 
ens hunnit stöka undan de juridiska preliminärerna. 
Hjalmar såg upp till honom med känslor af tack- 
samhet och förtjusning. Klas, med hvilken han 
genom Ahlfelts blifvit bekant, hade infört honom 
i sitt hem och i familjer af sitt umgänge, men obe- 
roende däraf var han i allt Hjalmars ideal, och det 



56 

fanns ingen bland de unga helsingforsarne, hvil- 
ken han så mycket önskade likna. 

— Seså, nu brygga vi på det tredje benet 
medan herrarna få sitt första, sade brännvinsbasen, 
i det han ringde på kyparen. 

Satsen af tutingar kom; skålandet med de ny- 
anlända och stämmandet för sången var en god 
förevändning att få den slut i några drag och be- 
ställa en ny. Så togos kvartettsångerna, den ena 
efter den andra. Man gick på oförtrutet, trots att 
rummet med schaggmöblerna, mattorna, tobaks- 
röken och toddyångorna var som en säck för klan- 
gen, och ju mera man sjöng, desto bättre tyckte 
man själf det lät. Sedan lades titlarna bort öfver 
lag, och medan det dukades till maten, fick man 
tid att resonnera litet. 

— Jag skulle egentligen haft ett ärende till 
dig, Ekroth, vände sig Wärnsköld till Hjalmar, men 
jag har varit så förbaskadt upptagen af bjudnin- 
gar och repetitioner och dylikt sattyg, att jag 
omöjligt hunnit uppsöka dig. Jo, jag har i upp- 
drag att fråga dig om du inte ville blifva mina 
systrars manliga hjälpreda i bestyreisen för Kuopio- 
lotteriet — du vet, i mars skall det bli ett grandiost 
lotteri för Kuopio svenska skola, men arrange- 
mangen börja redan nu. Det är ett litet filialmöte 
hos oss på lördag eftermiddag och du är väl- 
kommen . . . 

— Tack skall du ha . . . svarade Hjalmar drö- 
jande, det är mycket vänligt, men jag vet inte rätt 
. . . jag skall tänka efter . . .jag borde få undan pro- 



57 

exercitio i termin och har inte öfvat mig, och öf- 
ningarna äro just på lördagarna. — 

— Asch, skroppa inte . . . eller är ändamålet 
för svekomanskt för monsieur, kanske? 

— Hm, det är naturligtvis ett godt företag 

— men får jag inte ge svar i morgon? 

— Nåja, kör för det, bara det inte blir nej ... 
Jag skall säga dig, att du kommer i stiligt säll- 
skap! 

Hjalmar hade god lust att samtycka genast, 
men hvad skulle Daniel säga och de ofri ga kam- 
raterna? Kuopiolotteriet var ju en stor partidemon- 
stration! — Och han tänkte på sitt inval till Nuijan! ! 

— Det var honom öfverhufvud litet obehagligt att nu, 
när samtalet blef lifligare och språkstriderna natur- 
ligtvis kommo på tapeten, höra så många gemen- 
heter utkastas mot åsikter som han varit böjd att 
hysa och som hystes af hans närmaste vänner. 
Men det förgick snart, och åt ett kvickt glåpord 
skrattade han oreserveradt med. 

Supen serverades och togs i flera repriser, och 
när man ätit och kommit till kaffet, var stämnin- 
gen alldeles färdig. 

— Pojkar, skämtade Klas, jag hör hur er in- 
nersta längtans önskningar i korus mumla det 
vackra ordet: munk! . . . Men jag skall säga er — 
däraf blir ingenting. Ty — pass på nu, nu yppar 
jag en hemlighet, som ingen känner — studeran- 
den Hjalmar Ekroth, äfven kallad Tammijuuri, har, 
smickrad öfver det celebra och gentila sällskap i 
hvilket han har äran befinna sig, beslutit att bjuda 



58 

detta samma sällskap på en såkallad bövlias — 
hoc est en finare brylå! 

— Hurra, hurra, ett niofaldigt lefve för Tam- 
mijuuri! 

Hjalmar såg öfverraskad och generadt belå- 
ten ut, visste icke rätt hvad han skulle säga, men 
smög sig efter ett ögonblick ut. 

— Du är då en oförskämd baddare, Klas! . . . 
tror ni värkligen han ämnar beställa? . . . 

— Nå det vore väl tusan om han skulle täckas 
låta bli — han som har tvåhundra mark i mån i 
handpengar, vet jag! 

Hjalmar kom tillbaka, och de andra försökte 
stryka öfver med hartassen och tala om annat. 
Men om en stund öppnade värden själf dörren, 
och kyparen bar in en rykande bål. 

De par timmar som tillbragtes vid bålen in- 
nan värden kom och definitivt sade till om stäng- 
ning, blefvo för Hjalmar mycket angenäma. Han 
var medelpunkten, man sysselsatte sig med ho- 
nom, hans studier, alla hans förhållanden — han 
fick orera och lägga ut som om han varit midt 
bland sina gamla kamrater i skolan, och hans egen- 
kärlek strålade. 

— Hör ni, sade magister Villman i ett lämp- 
ligt ögonblick, Ekroth måste naturligtvis komma 
in i X. Y. Z! 

— Naturligtvis, naturligtvis! — Han passar 
inte ett dugg till fenis — han är mycket för hygg- 
lig och fin till det — och uppriktigt sagdt har du 
ju heller aldrig varit det på allvar? 



59 

Och Hjalmar lofvade att komma både på X. 
Y. Z. och på Kuopiobestyrelsens möte, glömmande 
Nuijan och pro-exercitio, och sväfvande i sjunde 
himmeln af förtjusning. Till slut fick han ännu 
tillfälle att deklamera « Wilhelm von Schwerin» 
under allmänt bifall, och det satte kronan på hans 
belåtenhet. 

Kamraterna följde honom hem ; ett par af dem 
höll honom under armarna, dels af vänskap, dels 
af hänsyn till den farliga novemberhalkan. . . . 

Daniel hade redan gått ut, när Hjalmar ett 
stycke fram på förmiddagen kraflade sig upp ur 
sängen med värkande hufvud och orediga håg- 
komster af hvad som passerat senare på kvällen. 
Medan han klädde sig, dök det ena minnet efter 
det andra upp. Med den angenäma förnimmelsen 
af hans triumfer blandade sig den icke fullt lika 
angenäma att han gifvit särskilda löften, som kan- 
ske skulle bringa honom i en tråkig ställning till 
sina närmaste vänner, och särskildt till Daniel. 

Han beslöt att gå ut och för att reda sina 
tankar i det vackra vintervädret göra en promenad 
öfver Långa bron kring Djurgården. Men när 
han, tagande vägen längs Esplanad- och Unions- 
gatorna, passerade förbi »Gropen» i det Resvojska 
huset, fick han plötsligt en mycket stor lust efter 
en seidel öl och en sill, och i ett nu dök han ner 
längs den smala trappan. 

I halfmörkret urskilde han vid ett af borden 
i källarens midt två äldre afdelningsmedlemmar, 



60 

öfverliggare och ifriga svekomaner, hvilka, så snart 
de fingo ögonen på Hjalmar, bådo honom sitta ner 
i deras sällskap. Och när han suttit där en timme 
och låtit sig bjudas på kaffe och konjak till sin 
sill, så blef resultatet, att han med stadsbud sände 
till gamle Jussi en biljett, i hvilken han bad honom 
stryka ut sig ur Nuijan »af förekommen anled- 
ning», och en annan till Klas Wärnsköld med ja», 
och så satt han ett par timmar till, medan säll- 
skapet vid bordet ökades och varierade. Sedan 
kom den vanliga följden af en dylik »rekoliering» 
festmiddag på Alphyddan med nya likörer — och 
vid åttatiden befann sig Hjalmar på X. Y. Z:s 
möte. 

Han hälsades ljudligen välkommen. Magister 
Villman presenterade till höger och vänster, och 
alla uttryckte sin fägnad att se honom här. 
Hjalmar satt en stund och hörde på förhandlin- 
garna. Men han fann sig icke väl; en stor del 
af sällskapet var honom obekant, och under di- 
skussionen föllo allt som oftast ord, hvilka berörde 
honom osympatiskt. Det talades om fennomaner- 
nas »lögner» och »bedrägerier» och »skurkstreck , 
det proklamerades att motpartiet bestod af folk, 
som kommo direkt från plogen och icke begrepo 
någonting, och det deklamerades storståtligt om 
vikingablod och vikingalynne och tusenårig bild- 
ning. Medtagen som Hjalmar dessutom var af ett 
helt dygns ansträngningar, kände han sig illa till 
mods, smög sig tidigt bort och hade redan somnat 
när Daniel kom hem. 



61 

— Det var skada, sade denne följande mor- 
gon, att du icke var med oss i går. 

— Hur så? frågade Hjalmar buttert från sin 
säng. 

— Jo, jag gjorde några nya bekantskaper, 
hvilka också skulle beredt dig nöje. — Daniel, i färd 
med sin morgontoalett, stod och torkade sina hän- 
der på handduken; det var en del ungdomar med 
literära och konstnärliga intressen, som mycket 
tydligt sade ut att det rent politiska i våra strider 
ofta vållade dem leda, men som hade en värklig 
entusiasm för att få till stånd alla slags kulturytt- 
ringar på nationell grund. Jag fann mig riktigt 
väl i deras sällskap och misstänker att jag kommer 
att sluta mig nära till dem, om de blott vilja ha 
mig. Vi beslöto att ofta gå på finska teatern till- 
sammans. Där var bland annat Kaarlo Nummi, 
hvars noveller du ju läst ... en intelligent och 
sympatisk karl . . . 

Hjalmar mumlade ett otydligt svar om att 
han varit på serenad med Ville Lind och hans säll- 
skap. Han skämdes smått för att säga Daniel hvar- 
för han icke kommit, och Daniel gjorde icke heller 
någon direkt fråga. Först senare fick han af andra 
höra att Hjalmar besökt X. Y. Z:s möte och enga- 
gerats i bestyreisen för Kuopiolotteriet. Dessa 
fakta berörde honom icke alltför djupt. Han hade 
varit beredd på att Hjalmars svaghet för det lif, 
som nylänningarna förde, en dag skulle förmå 
honom att sluta sig närmare till dem, men han 
hoppades att det skulle bli öfvergående och att 



62 

Hjalmar i alla fall icke skulle svika sina åsikter. 
Mycket pinsammare var honom Hjalmars tystnad. 
Inga hemligheter hade hittills funnits mellan de 
båda vännerna. Själf hade Daniel utan den rin- 
gaste förbehållsamhet meddelat Hjalmar alla sina 
tankar om Ingeborg, huru mycket han höll af 
henne allt sedan de första gången mötts, huru 
denna känsla, trots allt, blott stegrades och hur 
den oroade honom, då han ju icke kunde före- 
ställa sig som en möjlighet att den skulle besvaras. 
Nu hade Hjalmar svikit hans förtroende genom att 
själf icke vara uppriktig mot honom, fastän han 
visste att hans ställning till en fråga, hvilken Daniel 
omfattade med hela sin entusiasm, icke kunde vara 
likgiltig för denne. 

Daniel såg mycket väl att den stämning som 
nu för första gången i deras lif inträdt mellan dem, 
icke lämnat Hjalmar oberörd, ehuru han bjöd till 
att låtsa om intet. Men han ville ej beröra detta ämne, 
och Hjalmar gjorde det från sin sida icke heller. 
Han var mycket litet hemma under den följande 
tiden. Flyktigt nämnde han en dag för Daniel att 
han varit bjuden till Wärnskölds, en annan gång 
hade han varit på dans i nyländska afdelningens 
nationshus, och ute på gatan syntes han ständigt 
med de nyländska sångarena eller ock med Lind 
och andra svensksinnade medlemmar af sin egen 
afdelning. 

Så förgingo två veckor, och det sista afdel- 
ningsmötet under terminen skulle hållas. Det vän- 
tades med stor spänning af alla, ty en viktig fråga 



63 

skulle där komma till afgörande. Gamle Jussi 
hade väckt förslag om att protokollsspråket hädan- 
efter skulle vara både svenskt och finskt, i stället 
för, som hittills, uteslutande svenskt. Partierna 
skulle i denna sak pröfva sina krafter, och en 
ytterst liflig agitation hade pågått, isynnerhet bland 
de yngre. På finskt håll var man ju i minoriteten, 
men man hoppades att några af det andra partiet 
dock skulle gå in på en så billig fordran som den 
uppställda och att den därför skulle antagas. 

Den betydelsefulla kvällen kom. Förslaget fram- 
kallade en hetsig diskussion, hvarefter man skred till 
omröstning. Den skedde medels uppstigning från 
platserna. Den åsikt, som yrkade att ingen för- 
ändring skulle ske, vann en rösts pluralitet. I själfva 
verket voro några af svekomanerna med om Jussis 
förslag — en af dem hade åberopat grundsatsen »nob- 
lesse oblige ». Men de voro icke tillräckligt många. 

Hjalmar hade röstat med majoriteten. Efter 
mötet fick han uppbära bittra förebråelser af sina 
kamrater — ja, Jätkä hotade till och med att vid 
lämpligt tillfälle ge honom ett ordentligt kok stryk. 
Han skyndade sig bort så fort han kunde, och firade 
aftonens seger tillsammans med sina nya partivänner. 

När Hjalmar kom hem, hade Daniel ännu icke 
lagt sig. 

— Nå, du röstade med svekomanerna i kväll, 
sade han, medan Hjalmar under tystnad begynte 
kläda af sig. 

— Ja, det gjorde jag, som du såg. 

— Du anser således inte att de som tala finska 



64 

på mötena, ha rättighet att få sitt språk med i pro- 
tokollet? 

— Jag anser framför allt att det är obekvämt 
att röra sig med två språk, och eftersom svenskan 
är majoritetens och den högre bildningens språk, 
så kan det gärna få bli som det är. 

— Det argumentet finner jag inte vidare håll- 
bart — det bevisar blott huru rädd man är om 
sin makt, när man inte ens vågar begagna den till ett 
medgifvande som den allra billigaste rättvisa kräf- 
ver . . . Men jag förstår att man måste vara mån 
om en makt, som beror på en enda rösts öfvervikt, 
isynnerhet när denna röst är din! 

— Hvad menar du med det? . . . Jag skall 
säga dig att jag har lika stor rätt att rösta efter 
min öfvertygelse som nånsin du . . . 

— Jag menar att en majoritet som stöder sitt 
välde på så skröpliga grunder som en öfvertygelse, 
plötsligt vunnen genom en eller flera festmiddagar, 
inte ens själf kan undgå att se sin svaghet. 

— Jag tror du börjar bli gemen det är 

åtminstone någonting nytt . . 

— Nej, men jag anser mig ha rätt att säga 
dig att jag icke tror på din »öfvertygelse». Det 
håller på att gå dig som många andra i vår af- 
delning — och säkert i andra afdelningar också 
— hvilka träda in i Helsingforslifvet utan att själf- 
va det ringaste reflektera öfver sakerna, och af en 
tillfällighet ledas att sluta sig till den ena eller den 
andra åsikten och välja parti efter hvad som kläder 
dem bäst, liksom fruntimmer välja hattar efter 



65 

färgen på sin klädning. Du tyckte som vi, när 
du var med oss, emedan ingen tyckte annorlunda, 
men här anser du det kläda dig bättre att vara 
»viking», och du blir det . . . 

— Jag bryr mig inte om att höra på dina 
predikningar, och jag säger en gång för alla att 
jag tänker frigöra mig från ditt kommando och 
göra precis som jag behagar! 

— Det är inte för att predika, men jag säger dig, 
och det må också vara sagdt, en gång för alla att 
om ditt handlingssätt i framtiden alltid skall bero 
af sådana inflytelser som dem du nu låtit påverka 
dig, så får du aldrig några åsikter och ingen kom- 
mer att kunna räkna på dig . . . 

Hjalmar hade • emellertid krupit i säng och 
dragit täcket öfver hufvudet. Han svarade ingen- 
ting, och efter en stund sof han djupt. 

Ett par dagar senare reste han hem. Det hade 
icke vidare varit fråga om saken mellan honom 
och Daniel. De hade träffats mycket litet om da- 
garna, ty Hjalmar var mest ute, och när de träffades, 
var det som om allting glömts. Det hade gjort 
Daniel ondt att Hjalmar svarat honom på detta 
nästan brutala sätt, men han kände igen det från 
skoltiden; det var Hjalmars vanliga tillflykt, när 
han saknade andra argument. 

Daniel stannade i Helsingfors till inemot jul- 
aftonen och återkom, efter att hafva firat hälgen 
hos Ekroths, kort därpå till hufvudstaden, där han 
erhållit litet arbete vid ordnandet af sin afdelnings 
etnografiska samlingar. 

Brytningstider. 5 



v. 



På nyåret blef statsrådet Ekroth oförmodadt 
inkallad till ledamot i senatens justitiedepartement. 
Redan i slutet af januari flyttade han öfver till 
Helsingfors. Hjalmar skulle naturligtvis bo hemma, 
men för Daniel fanns i den lilla våning, man vid 
denna tid på året med stor svårighet anskaffat, 
icke någon plats. Daniel föredrog också i det hela 
att stanna kvar där han bodde; han bytte endast 
ut sitt förra rum mot ett mindre. 

För Hjalmar medförde denna föräldrarnas flytt- 
ning till hufvudstaden äfven andra förändringar. 
Hans far hade icke varit nöjd med hans första 
termin vid universitetet. Själf en värklig arbets- 
träl, kunde han icke förlika sig med att ungdomen 
icke arbetade. Han var icke obilligt pedantisk i 
detta afseende, han hade ingenting emot att man 
skötte sina nöjen och mottog intryck af umgänge 
med andra, men han fordrade att man tillika stän- 
digt och i främsta rummet skulle tänka på sitt 
eget aktiva arbete. Hjalmar hade kommit hem 



67 

utan att göra undan sin pro-exercitio, ja, han hade 
icke ens tenterat »lilla teologen», han hade, med 
ett ord, icke att uppvisa något annat resultat af 
denna tio veckors dyra vistelse i Helsingfors än 
professorernas något indifferenta anteckningar i 
studieboken: »ordentligt eller »utan anmärkning». 
Det tillfredsställde, förklarligt nog, icke fadern. 
En misstämning var därför rådande under julferien, 
och den skingrades först när senatorsutnämningen 
kom. Men dess orsaker förblefvo i godt minne 
hos gubben Ekroth, och han gaf därför, sedan 
familjen lyckligt och väl var etablerad i Helsingfors, 
sin son en allvarlig påminnelse om hvad hans frid 
framdeles tillhörde. 

— När du nu här hemma har allt hvad du 
behöfver, komma dina månadspenningar att knappas 
in. Ditt lif måste, med ett ord sagdt, bli annor- 
lunda än förr, allting måste ordnas, arbete och 
nöje skiljas åt, hvar sak skall få sin tid, och arbetet 
den mesta — det var slutet på senatorns omständ- 
liga föredrag. 

Med de nya förhållandena inträdde ock för 
Hjalmar ett visst ombyte af umgänge. Senator 
Ekroths äldre och nyare bekantskaper sammanföllo 
icke med hans sons, isynnerhet icke de nyare, och 
om äfven häri knappast låg någon direkt anledning 
för Hjalmar att försumma de familjer, i hvilka han 
kommit in, så drogs han dock, till en del på grund 
af faderns bestämda önskan, med i sällskapslifvet 
i sina föräldrars och deras bekantas hus. Det 
visade sig ganska snart att Ekroth hade blifvit 



68 

senator på grund af fennomanskt inflytande: det 
talades om en svensksinnad kandidat med stora 
meriter och goda utsikter, och då fennomanerna 
under inga omständigheter ville hafva honom, före- 
slogo de Ekroth, som de visste vara moderat och 
som de hoppades kunna göra till sin man, eftersom 
han icke bestämdt slutit sig till någotdera partiet. 
De genomdrefvo sin plan hos generalguvernören, 
särskildt framhållande Ekroths språkkunskap och 
kännedom af förhållandena i östra Finland. Själf 
visste Ekroth ingenting om dessa intriger. Men 
när han kom till Helsingfors, märkte han tydligt 
att de svensksinnade i justitiedepartementet, bland 
hvilka han hade några gamla studie- och tjänste- 
kamrater, mottogo honom kyligt, medan det andra 
partiets medlemmar visade en alldeles påfallande 
vänlighet. Så blef det ock allt framgent, och den 
allmänna opinionen var hastigt på det klara med 
att senator Ekroth glidit öfver i det finska partiets 
armar. Han behöfde blott ett par gånger visa sig 
i sällskap med några af partiets koryféer på den 
esplanadtrottoar, som kallades »finnspången», och 
hans anseende på den motsatta trottoaren, vice- 
häradshöfdingarnas och den mondäna världens pro- 
menadplats, var stadfäst. Knappast varsnande det 
själf, mottog han småningom allt flere och flere 
intryck från det finska hållet, och fastän han långt- 
ifrån i alla punkter följde de fennomanska ledarnes 
order, ej heller obetingadt räknade sig själf som 
medlem af det finska partiet, så ställde han sig 



69 

dock ofta i viktiga frågor i bestämd opposition mot 
den svensksinnade majoriteten i senaten. 

Med sitt mottagliga sinne kunde Hjalmar icke 
undgå att af allt detta röna ett visst intryck. Det 
visade sig först däri, att han sökte slippa att 
markera en bestämd ståndpunkt. I afdelningslifvet 
hade han genom sitt uppträdande vid höstterminens 
sista möte definitivt förts till den svekomanska 
sidan och man räknade fortfarande på hans röst. 
Men man visste icke att det var tillfälliga inflytanden 
och tillfälliga stämningar, som skapat hans åsikter. 
Under julferierna, när han tänkte på denna sak 
— så mycket han öfverhufvud plägade tänka öfver 
sakerna — hade han känt det litet besynnerligt 
att han nu måste i allt stå emot Daniel och de 
flesta af de öfriga kamraterna, ja, det hade funnits 
ögonblick då han smått ångrade att han i frågan om 
protokollsspråket röstat som han gjort. 

För att nu icke få det alltför svårt, drog han 
sig tillbaka från afdelningslifvet. Men när han 
det följande året fick rösta med på studentmötena 
och icke gärna kunde hålla sig borta, iakttog han 
en vacklande hållning, än slutande sig till den ena, 
än till den andra sidan. Han fick därigenom snart 
inom hvartdera partiet namn om sig att höra till 
de »osäkra», och i de nyländska kretsarnas säll- 
skapslif betraktade man honom icke mer med 
samma vänliga blickar som förr. Hans studier 
drogo visserligen däraf nytta. Med glans gjorde 
han undan sitt latinprof på våren, och under som- 
maren hann han med ett godt stycke på sin ryska 



70 

kurs, särskildt den praktiska delen, hvilken han 
hade tillfälle att odla bland de talrika grannar, som 
från kejsarstaden kommo och slogo sig ner i trak- 
ten af faderns egendom därborta i öster. 

Daniel var mycket upptagen under vårterminen 
och kom sig därför icke att regelbundet besöka 
Ekroths. Fosterfadern såg med nöje huru flitigt 
han arbetade, men saknade hans välgörande in- 
värkan på Hjalmar. Fru Ekroth tyckte det var sa 
ledsamt att icke gossarna mera höllo ihop, och 
hvar gång det blef fråga om saken därhemma, 
drog hon en af de stilla suckar, hvilka hon i all- 
mänhet egnade lifvets ting och hvilka kanske alla 
hade samma ursprungliga källa: himlens vägran 
att beskära henne flera än ett barn. 

Kommunalrådet hade sammanträffat med Ek- 
roths i början af deras vistelse i Helsingfors, då 
de gjort visit hos h varandra, men något närmare 
umgänge blef det ej af, trots släktskapen. Dels 
vistades ju kommunalrådet för det mesta på Sten- 
backa, dels berörde honom Ekroths ställning till 
språkfrågan naturligtvis osympatiskt. Han dundrade 
alltjämt öfver hans »affalh, och när Kurre engång 
i Daniels närvaro berättade hvad han erfarit om 
onkelns hållning i en sak, for han ut: 

— Det är ett förbannadt förräderi, skall jag 
säga, att på detta sätt svika sina traditioner! 
Svensk släkt, som icke har en droppe finskt blod 
i sina ådror, och så gå och bli fennoman bara för 
att komma åt en senatorsplats — och krypa i 
stoftet för alla möjliga . . . 



71 

Daniel, som i allmänhet icke plägade afbryta 
kommunalrådet, kunde nu icke hålla sig, utan in- 
vände saktmodigt: 

— Men, farbror, det är ju icke alls fallet att 
farbror Edvard gjort någonting för att bli senator 

— det var ju oväntadt till och med för honom 
själf . . . 

— Det säga de alla, och ändå äro de med 
om hvilken intrig som helst och bocka sig för 
hvem som helst . . . Men det säger jag, att om han 
kommer och låtsas vara vän med mig, så ber jag 
honom dra för sjutusen djäflar och inte visa sig 
för mig mera! 

— Nu är farbror orättvis. Hvad har då far- 
bror Edvard gjort? Han har icke sällat sig till 
dem, som på allt sätt motarbeta den befolknings 
förkofran, hvars stora behof han så noga känner 

— det är allt, och han får icke fördömas för att 
han icke har samma åsikter som farbror, utan gör 
hvad han anser vara rätt. 

— Se på, se på, jag kunde just tänka ... ni 
tyckas vara lika goda allesamman, ni half-asiater! 
Skilnaden är bara den, att du är en pojkvalp och 
att du inte kan begripa hvad det vill säga att för- 
neka sin härstamning och sitt språk . . . 

— Pappa skall inte förifra sig, passade Inge- 
borg på att medlande förmana, det är ju så na- 
turligt att Daniel tar farbror Edvards försvar . . . 
när pappa lugnar sig litet, så inser pappa nog att 
han inte har så alldeles orätt . . . 

Kommunalrådet mumlade någonting i sina 



72 

mustascher, blossade några häftiga tag i pipan och 
gaf gungstolen ny fart, men sade ingenting mer. 

Han visade under någon tid efteråt en tydlig 
ringaktning för Daniel. Han frågade honom icke 
mer, som han förr plägat hvarje gång han kom- 
mit in till staden, om Kurres finska eller smågos- 
sarnas läxor, han låtsade öfverhufvud som om han 
icke existerade. Men godmodig som han i grun- 
den var, kunde han ej länge fortfara på samma 
sätt, isynnerhet som han dock hade fattat en viss 
nedlåtande klockarkärlek till Daniel. Och närKurre 
sedan skref sig till en nia i studentexamen, föreslog 
kommunalrådet plötsligt att Daniel skulle tillbringa 
sommaren på Stenbacka för att läsa och botanisera 
med Erik och Albert. 

— Men vi få på förhand komma öfverens att 
inte gräla i språkfrågan! 

Daniel visste att detta betydde så mycket som 
att han icke skulle få svara något när kommunal- 
rådet bröt lös. Men han underkastade sig gärna, 
ty intet hade kunnat göra honom större glädje än 
detta anbud. Det enda vilkor han å sin sida gjorde, 
var att få tillbringa midsommaren hos fosterför- 
äldrarna. 

I början af juni flyttade man ut till Stenbacka. 
Kurre hade lyckligt och väl blifvit student, fått 
förlåtelse för alla sina synder, pengar till att be- 
tala sina småskulder, som voro rätt stora, och 
dessutom en summa för att resa till Stockholm 
jämte några kamrater. Kuno hade utvärkat sig 
tillstånd att arbeta på fysikaliska laboratorium ett 



73 

par veckor efter terminens slut, och Daniel var 
sålunda ensam på landet med kommunalrådet, Inge- 
borg och smågossarna. Wirén, som tagit sin exa- 
men från polyteknikum, störde icke heller, ty han 
tillbragte juni månad på tekniska exkursioner. 
Men i juli skulle han för en tid komma till Ahlfelts. 
Dessa första sommarveckor skänkte Daniel 
sådana förnimmelser af lycka, som han aldrig till- 
förene känt ens i dröm eller aning. Under mor- 
gontimmarna var han fullkomligt fri. Han njöt 
då af ensamheten, läste och samlade sina tankar. 
Han hade föresatt sig att egna sommaren åt den 
klassiska tyska literaturen, och i den fördjupade han 
sig nu med hänförd glädje. När hans båda elever 
arbetat sitt dagspensum till slut, inemot kvällen, 
fick han vara tillsammans med Ingeborg. Än 
gingo de genom parken ut till udden vid hafvet 
och sutto där på klipporna, än rodde de i Inge- 
borgs lilla hvita snipa längs stränderna. Hon 
fyllde båtens för med syrener, och deras söta doft 
lockade fjärilarna att fladdra omkring henne, där 
hon barhufvad satt på den främsta toften vid årorna. 
Hon lät dem långsamt falla och höjde dem igen 
och höll dem stilla, lyssnande till någon dikt af 
Goethe som Daniel läste, medan vattenpärlorna 
droppade ner från årbladen. Än följde de en stig 
i den vackra tallskogen, där stammarna skeno röda 
som eldkolonner i den nedgående solen och kro- 
norna susade sakta för aftonvindens sista drag, 
innan den somnade bort. Den unga sommarens 
härlighet flammade och sjöd och doftade omkring 



74 

dem, i kvällsolens brokiga refle/.er på molnen, i 
safterna som stego ur jordens mylla och trädens 
bark, i vällukten, som sjönk ner från barr och löf 
i skogen och blandade sig med doften från ängar 
och åkrar och alla markens örter. Än kunde 
de sitta på gungbrädet under de ti e björkarna och 
lyssna till den stora tystnaden, som sänkte sig 
öfver gården, medan all dagens rörelse sakta stan- 
nade af — när det småningom blef tomt på gån- 
garna och vid ladugården, när dörrarna stängdes 
till visthus och bodar, när folket gått in i sin stuga 
och allting redde sig till hvila i ('.en vackra, ljusa 
nattens frid. 

Underbart och helt greps Daniel af denna 
stämning. Han tyckte sig dricka i djupa drag ur sin 
lyckas källa, som nu sprungit upp blrnd blommorna 
i vårsommarens fägring. Den ungdomsglädje, 
hvars gudavingar han aldrig förr känt lyfta sin 
ande, tycktes nu med ens lösa alla tunga band, 
som hittills bundit hans lif . . . Och blott skyggt 
vågade han medge för sig själf, alt de sällsamma, 
nya känslornas ursprung, likasom deras föremål, 
var den slanka, ljusa flickan ned det öppna an- 
siktet och de glada, förtroende och vänskap be- 
gärande ögonen. Hon skämta le och sprakade med 
honom hvar de gingo, men deras tal var som 
deras ströftåg utan mål och rörde sig i hundrade 
bukter, det var oreflekterade uttryck af den barnsliga 
glädjen i deras inre, skimrande och spröda bubb- 
lor på ytan af deras själar, som ännu lågo i lyck- 
ligt lugn och speglade junihimlens klarhet, . . 



75 

Kommunalrådet lät de unga rå om sig själfva. 
Dagen om var han ute på fälten och vid arbetena, 
och de sågo honom nästan blott under måltidstim- 
marna. Hans lynne var jämt och vänligt. Stundom 
sällade han sig om kvällen till dem nere på gung- 
brädet och satt då tyst och belåten, rökande sin 
pipa och blickande ut öfver de vida åkrarna, som 
sänkte sig i en långsam sluttning från gården och 
borta på andra sidan landsvägen stego mot gran- 
dungens bryn. 



Ett par dagar före midsommaraftonen reste 
Daniel. 

— Tack för dessa veckor, sade han till Inge- 
borg den sista kvällen de voro ute tillsammans, 
de återkomma inte mera — 

— Tack själf, svarade hon hjärtligt. Jag 
får ledsamt efter er, när ni är borta . . . Men ni 
kommer ju tillbaka, och då ha vi det lika roligt 
igen! 

— Jag skulle inte önska någonting högre . . . 
Men det går nog inte! . . . 

— Hvarför inte? ... Vi är ju goda vänner, 
och hvem skall kunna hindra oss att vara tillsam- 
man så mycket vi vilja! 

— Jag vet inte hvarför, men jag tror inte det 
går. . .jag tror att man inte kan upplefva samma 
saker i olika repriser på samma sätt . . . och dess- 
utom blir det så många andra här . . . 

— Ingen annan än bröderna, och dem bry vi 



76 

oss ingalunda om . . . ja, och så John Wirén . . . 
men honom sätta vi lika med noll! 

— Tror ni han utan vidare låter sätta sig lika 
med noll? 

Ingeborg blef allvarsam och dröjde ett ögon- 
blick med svaret. 

— Hm, pappa vill att jag alltid skall vara så 
fasligt vänlig mot honom. Han tycker att John 
tagit vård om mig allt sedan jag var barn och 
liksom uppfostrat mig — men det har han inte 
gjort, jag har uppfostrat mig själf, och nu gör 
han det mindre än någonsin! För resten hinner 
jag vara tillräckligt vänlig mot honom under resan. 

— Under resan? 

— Ja, till Schweiz i höst. Har jag inte talat 
om för er, att han skall följa mig till Geneve — 
han skall ju till polyteknikum i Zurich. 

Daniel visste väl att Ingeborg på hösten skulle 
fara till Schweiz på två år, men han hade aldrig 
hört talas om ressällskapet. Han kunde icke dölja 
sitt missnöje. 

— Nej, det har ni inte gjort, sade han häf- 
tigt ... Hvarför skall ni just resa med honom? 
Hvilken rätt har han att resa med er? 

— Ingen naturligtvis, men han är ju så godt 
som min fosterbror, och när det passar så bra att 
han samtidigt reser . . . och så kommer hans äldsta 
syster med, den där kroknästa lärarinnan, ni vet, 
som skall till Paris . . . hvarför tycker ni inte om 
att jag skall resa med honom? 



77 

— För att jag inte kan med honom . . . Han 
är odräglig! 

— Nej, nu är ni orättvis. Han är inte sym- 
patisk, isynnerhet när man inte känner honom 
närmare, det medger jag nog, men han är en dug- 
lig och bra människa och pappa sätter stort värde 
på honom. 

— Ja, det är för resten detsamma — han eller 
hvem som helst annan ... Ni vet ju, Ingeborg, — 
hans tonfall blef mildare, — att jag inte vill att 
någon skall resa med er . . . annan än . . . 

— Än ni naturligtvis! Ingeborg skrattade och 
vände allt till skämt. 

— Nej fy, Daniel, att vara så svartsjuk! 
Daniel teg. De gingo den återstående vägen 

utan att säga något till hvarandra. Endast då och 
då sneglade Ingeborg öfver till honom för att se 
om han ej ljusnat, och när han ej gjort det, för- 
byttes också hennes stämning i allvar. 

Underrättelsen hade kommit öfver Daniel som 
ett fult slut på denna sköna tid. Han hade all- 
deles lyckats glömma Wirén, hvars bild annars 
ständigt störande visat sig för honom när han 
tänkte på Ingeborg — och nu såg han honom med 
ett redan på förhand gifvet öfvertag gripa i det, 
som han småningom begynt drömma sig som sin 
egendom ... ty hans känsla för Ingeborg hade 
vuxit sig så stark under dessa veckors lycka, och 
gifvit honom nya krafter och förhoppningar. Och 
så denna blinda underkastelse under den fader- 
liga auktoriteten! Den hade framskymtat många 



78 

gånger förut och bevisat huru fast Ingeborg i 
själfva verket var bunden af faderns vilja. 

— Seså Daniel, sade Ingeborg, när de kommo 
fram till gården, var nu ej ledsen, jag försäkrar 
att det inte finns den ringaste anledning! 

Hon ställde sig framför honom och såg pa 
honom så innerligt vänligt, att hans trumpna upp- 
syn byttes i ett leende. 

— Nåja, så skall det vara — och säg mig 
nu att ni är densamma när jag kommer tillbaka 
och att ni vill ha lika roligt med mig som nu! 

— Ni är så snäll, Inga, sade Daniel... jag 
håller så mycket af er . . . och jag blir nog alltid 
densamma . . . ja, Ingeborg, jag håller mycket mera 
af er än ni kan tro . . . och jag glömmer er aldrig! 

Han tog hennes båda händer och kysste dem. 
Hon stod stilla, lät honom hålla dem och sade in- 
genting, men hon fäste sina stora bruna ögon i 
hans, förvånadt och spörjande och nästan yrvaket, 
och betraktade honom så under några sekunder. 
Därefter vände hon sig om och sprang hastigt 
uppför verandatrappan. 

Följande morgon reste Daniel. Ingeborg gaf 
honom en narciss från trädgården och bad honom 
bevara den till minne af dessa dagar. Hon följde 
honom till ångbåtsbryggan och stod kvar där så- 
länge hon kunde se en skymt af båten. Sedan gick 
hon och satte sig på en af stenarna vid stranden, 
där de suttit tillsammans förra året i maj. Hon 
stannade där så länge, att tjänsteflickan måste 
komma ner och hämta henne till frukosten. Hon 



79 



var rädd ?«tt fadern skulle fästa sig vid hennes 
förgråtna ögon och göra henne någon fråga. Men 
han såg endast långt på henne när hon kom in. 
Under hela måltiden rade ingendera ett ord. 



Långt borta vid gr insen mot öster hade som- 
maren varit sen i år, och den hälsades därför 
dubbelt välkommen, när den ändtligen gjorde sitt 
intåg i värme och prakt. 

Öfver de flacka, grå moarna kastade dess sol 
en glans, som kom furornas mörka toppar att 
glittra och gaf färg åt den torra ljungen och lingon- 
riset på marken. Sjöaria skimrade af den ljus- 
vattrade himlens återsken, och strändernas björkar 
speglade liksom med stilla välbehag sin ljusa, 
glada grönska i det ständigt lugna vattnet. På 
åkrarnas karga sandjor 1 sköt ändtligen brodden 
upp, saftig och dunkelgiön. 

Björkarnas rad vid gårdsplanens östra sida 
hade fått stora löf. Ännu för några dagar sedan 
stucko mellan de glera grenarna främlingarnas 
brokiga villatak i ögonen, där de utmanande 
höjde sig på andra sidan sjön. Men nu voro de 
redan dolda af bladen, och blott när de späda 
träden böjde sig för vinden, skymtade där stundom 
fram liksom en påminnelse om att man icke var 
ensam i trakten. 

På gårdens yttersta udde, som sträckte sig 
ett stycke ut i sjön, var midsommar-kokkon byggd, 



80 

sådan den göres i östra Finland: fyra unga, kvistade 
björkspiror ställda i fyrkant med de löfbärande 
topparna böjda mot hvarandra, och mellan dem 
ett tätt timmervärk af tvärträn, inuti fylldt med 
ruskor. Det ser på afstånd ut som ett smalt gotiskt 
kyrktorn. Från landsvägsledet ända fram till elden 
gick en allée af långa käppar med näfvertrissor 
stuckna på ändarna. Dessa tändes efterhand, när 
herrskapet anlände, och de brunno knastrande 
och lyste med ett egendomligt fladdrande sken 
öfver ansiktena och sommardräkterna, som passe- 
rade under dem. 

Ännu var ej byfolket samladt, och man gjorde 
ett slag längs stranden, innan kokkon tändes. Den 
röda randen, som solens sista strålar lämnat kvar, 
bredde ut sig öfver viken och skogen och blandade 
sig med solröken. Nu svepte den ett tunnt, skärt 
flor öfver grantopparna vid stranden och sväfvade 
som en slöja ett stycke ofvanom vattnet. Land- 
skapet var allt ännu mättadt af dagens värme och 
sol. Det låg öfver det som en stämning af frid- 
full glädje, men blandad med vemod — en insjö- 
stämning, som endast den finska naturen föder, 
en sådan, som skärgårdsmänskan ej förstår, men 
som för inlandsbon småningom blir en del af hans 
väsen, en dröm som han för med sig hvar han 
än färdas. 

Småningom fördunstade dimmorna och mid- 
sommarnattens ljusvioletta färg lade sig öfver 
landskapet. På stränderna flammade det ena bålet 
upp efter det andra, likt signaleldar, med hvilka 



förbundna byalag fordom gåfvo tecken åt hvarann 
att vara redo mot fienden. Men på andra sidan 
sjön lågo de mörka gårdarna, där inga glädjeeldar 
i natt slogo mot skyn — likt fiendens starka bål- 
verk, med hvilka han hotande trängt fram ända hit. 

Byfolket hade emellertid samlats och kokkon 
tändts från toppen. Lågorna stego i väldiga knip- 
pen mot fästet. Utan förbarmande bröto de nattens 
milda färger och målade ängen, skogen och vattnet 
på famntals omkrets bjärtröda. Dragharmonikorna 
började sin gälla musik, och småningom svängde 
allt flera par omkring. Längst borta vid ledet 
stod tjänstefolk från gårdarna på andra sidan sjön, 
kuskar med långa skägg och vida byxor och 
pigor i skrikande brokiga klänningar. De vågade 
sig ej fram, hade ej roligt och försvunno snart i 
landsvägens skymning. Men ända tills den sista 
glöden kyttade på marken, dansade bondfolket på 
ängen vid kokkon. När Daniel och Hjalmar kommo 
hem till gården och gingo upp på sitt vindsrum, 
hördes ännu länge dragharmonikans toner, sång 
och skratt och prat dit upp. 

Och därborta på andra sidan sjön stodo främ- 
lingarnas villor tysta och mörka — en afundsam 
protest mot sommarglädjen och ljuset omkring 
dem. 



Aldrig hade denna invandring från östern frap- 
perat Daniel så starkt som nu. Måhända var det 

Brytningstider. 6 



82 

emedan han så länge vistats i hufvudstaden och 
nejden däromkring; i alla fall kände han det, när han 
återvände till Stenbacka, som om han kommit till 
ett annat land och andats en friare luft. Hans 
sinne hade formligen lidit af hvad han sett. Foster- 
föräldrarnas vänlighet, barndomstraktens skönhet, 
det småningom återställda goda förhållandet med 
Hjalmar — ingenting kunde motverka det obehag 
han erfor och de dystra framtidstankar som väcktes 
inom honom. När han låg på nattåget och för- 
gäfves sökte få sömn, föreföll det honom som 
skulle denna invasion draga efter honom i tågets 
spår, lika hastigt som det, och vid hvarje uppehåll 
breda ut sig som en öfversvämmande flod åt alla 
håll. Nej, ännu hade den icke hunnit så långt, 
men en dag skulle nog komma, då den sakta och 
säkert sträckte breda tungor åt väster .... Och 
Daniel förstod att det måste göras ett stort arbete 
för att i tid dämma flodens verkningar, ett arbete, 
som därborta i östra Finland hade försummats, och 
han förstod bättre än förr att ju djupare hvar och 
en inom sin omgifning kunde sänka bildningens frön 
desto kraftigare skulle motståndet blifva. Med nyvak- 
nad sympati betraktade han hädanefter kommunal- 
rådets och de med honom likatänkandes sträfvanden 
i den svenskspråkiga bygd där han nu vistades, 
ja, han erbjöd sig själf att hålla föredrag och gå 
omkring och undervisa och öfverhufvud vara med 
där det behöfdes hjälp. Men hvar gång han gjorde 
det, hägrade för honom en stor, framtida verksam- 
het på det språk som var hans, för att sprida 



83 

upplysning bland hans egen befolkning och skänka 
den spänstighet, själfmedvetenhet och motstånds- 
kraft . . . 

Blott ett par veckor hade Daniel varit borta* 
men under denna tid hade lifvet på Stenbacka 
fullständigt förändrat utseende. Kuno hade redan 
till midsommar kommit hem, Kurre återvände från 
Sverige i början af juli, och samtidigt infann sig 
Wirén, som skulle stanna större delen af sommaren. 
Det var glädje och gamman, utfärder och seglatser, 
besök hos grannarna och motbesök af dem, och 
allting gjordes gemensamt. Daniel fick nästan 
aldrig mer träffa Ingeborg på tumanhand, hon 
var medelpunkten i allt hvad man företog sig, och 
knappast en minut af dagen kunde man finna 
henne ensam eller utan brådskande sysselsättning. 
Wirén omgaf henne beständigt. Han tycktes icke 
ha något annat att göra än hålla henne sällskap. 
Syntes hon någongång vilja sälla sig till Daniel, 
så stack han sig alltid emellan. Han ville så tydligt 
som möjligt visa att han var herre på täppan och 
att det ej var värdt för någon annan att taga upp 
täflan. 

Hvilken skillnad mot vårsommarens härliga 
dagar! Daniel gick jämt och tänkte på dem och 
hade svårt att dölja sin sinnesstämning för de 
andra. Modet och glädjen från dessa juniveckor 
voro helt och hållet försvunna. I stället hade 
kommit en vemodig resignation, som Daniel kände 
igen från många år tillbaka, från den tid, då han 
dunkelt börjat reflektera öfver hvad lifvet skänkt 



84 

honom och hvad det nekat honom. Han sade sig 
själf att junidrömmarna måste förjagas, och han 
tvang dem att icke stiga fram. Men det smärtade 
och gjorde honom bitter. Och han tyckte att Inge- 
borg var så förändrad. Han hade icke kunnat 
fånga en enda skymt af samma tillgifna, trofasta 
blick som förr, han hade icke en enda gång berörts 
af samma varma, nästan intima tonfall. Hon var 
så långt, långt borta från honom nu . . . 

En dag, medan man satt på verandan, hade 
talet bland de unga fallit på språkfrågan. Wirén 
tog i med sin vanliga hänsynslöshet, och Kurre 
ackompagnerade. Daniel försvarade saktmodigt 
men bestämdt sin ståndpunkt — det var närmast 
fråga om skillnaden i bildning mellan de svensk- 
talande och de finsktalande. 

— Det är sant, medgaf Daniel, att svenskarna 
hafva större bildningstraditioner och att det för 
finnarna återstår mycket att göra, innan de nå 
samma ståndpunkt. Men därför måste det arbetas, 
och därför måste deras språk få en allt bredare 
plats som bildningsbärare . . . 

— Det hjälper till intet — det är bara fåfänga 
och chauvinistiska sträfvanden och det dödar bild- 
ningen här i landet, i stället för att hjälpa upp 
den, sade Wirén öfvermodigt. 

— Huru kan man påstå det? 

— Emedan det alltid kommer att förbli skillnad 
mellan bättre folks barn och bondungar. Tag en 
tiggarpojke från landsvägen och låt honom läsa 
hur mycket som helst, så får ni honom ändå aldrig 



85 

till öfverklassmänniska — lika litet som ni kan 
kläcka ut örnar i ett kråkbo, ni må hissa det huru 
högt som helst i furutoppen! 

Kurre gaf till ett högljudt skratt. Ingeborg 
smålog tveksamt. 

— Är det med sådana argument du försvarar 
bildningen, så ger du det bästa bevis på motsatsen 
af ditt påstående! — Daniels röst skälfde af för- 
trytelse, han steg upp och gick ner för veranda- 
trappan till trädgården. 

— Hur kan du såra på detta sätt — det är 
ofint och taktlöst, och Daniel har rätt att stämpla 
dig som den obildade! sade Kuno häftigt. 

— Pyh! blåste Wirén, det var mig ena öm- 
tåliga nerver herrarna bestå sig! 

Ingen fortsatte samtalet. Men från denna stund 
undvek Daniel så mycket han kunde Wiréns säll- 
skap, fastän det gjorde att han kom ännu mindre 
tillsammans med Ingeborg än förr. Hon visade 
honom, tyckte han ett par gånger, märkbart att 
hon var bedröfvad öfver hvad som händt, hon 
höll sig borta från gossarnes segelfärder, hon 
satt på sitt rum och läste eller spelade oftare än 
förut, men hon gjorde intet för att träffa Daniel 
ensam och tala med honom, och om en tid hade 
Wirén henne med sig igen, hvad han än föreslog 
och arrangerade. 

Den pinsamma episoden gjorde emellertid att 
Kuno och Daniel allt mera slöto sig tillsamman, 
medan Ingeborg, Wirén och Kurre liksom bildade 
ett kotteri för sig. Förhållandet mellan Daniel 



86 

och Kuno hade från början varit mycket godt 
och det utvecklade sig nu till en förtrolig vänskap. 
Kuno var till sin natur ännu förbehållsammare 
och slutnare än Daniel, men han var bottenärlig 
och sanningsälskande, han försökte tänka sig fram 
till egna åsikter, och när han vunnit en öfvertygelse, 
försvarade han den varmt, nästan envist. Han 
hade en starkare böjelse att observera och kritisera 
än Daniel, som var mera inåtvänd och känslig, 
men de träffades i sin hänförelse för allt som 
tjänade framåtskridandets sak. De kompletterade 
också i andra afseenden hvarandra förträffligt. 
Kuno hade i naturvetenskap mycket mera allmänna 
kunskaper än Daniel; och denne åter hade redan 
läst en hel del filosofisk och estetisk literatur. 
Under sommaren studerade de tillsammans Buckle 
och Spencer, de läste med förtjusning den nyare 
norska literaturen och fantiserade om en ung stark 
konst i Finland, om slag som de skulle slå för 
tankefriheten, om ett gemensamt arbete af alla som 
intresserade sig för ideellare syftemål än dags- 
grälen . . . 

De samtalade på tumanhand mycket ofta i 
språkfrågan, och fastän deras sätt att betrakta den 
var ungdomligt impulsivt, kände de dock båda att 
dessa samtal gjorde deras uppfattning klarare och 
framför allt gaf dem vinkar att söka vidare för att 
leta sig fram till de historiska och principiella 
grunderna. Ingendera vek från den åsikt han 
redan bildat sig, tvärtom, den blef blott säkrare 
under sammandrabbningarna. Där stod entusiasm 



87 

mot entusiasm och ras mot ras, och dessa faktorer 
voro oåtkomliga för förnuftets skäl. Men de unga 
männen lärde sig båda någonting, som alltför få 
i dessa strider lärt, nämligen att se i hvarandra 
hederliga människor, drifna af de ärligaste motiv 
att arbeta på fosterlandets bästa. De insågo att 
de alltid skulle komma att beklaga att den ena 
icke tänkte som den andra rörande medlen; Daniel 
uppskattade i Kunos tycke alltför högt den finska 
rasens förmåga att i kulturellt afseende stå på egna 
fötter och alltför ringa det svenska språkets behöf- 
lighet såsom kulturspråk i Finland. Kuno åter var 
blind för den nationella rörelsens omätliga betydelse 
för folkets uppfostran, och satte sig öfver en så 
viktig och naturlig fordran, som att detta folk måste 
få sin bildning på sitt eget språk, liksom han 
icke heller förstod att klyftan mellan de bildade 
och obildade i längden icke kunde bestå, utan 
måste utjämnas genom att de bildade tillägnade 
sig folkspråket. Men de kunde aldrig tänka sig 
att denna olikhet skulle vara i stånd att upp- 
sluka allt hvad de hade gemensamt, att växa ut 
till det enda lifsintresset, diktera både känslor och 
handlingar och bygga en mur mellan dem, öfver 
hvilken de blott skulle hafva misstankar och glåp- 
ord att kasta till hvarandra. 

Så gingo sommarens korta veckor. Wirén 
lämnade Stenbacka tidigare än de andra — Daniel 
var då ute på en föredragsresa till närmaste socken 
— och de första dagarna af september foro alla 
in till Helsingfors för att följa Ingeborg. Dagen 



88 

före afresan träffades hon och Daniel ett ögonblick 
ensamma hos Ahlfelts. 

— Det var ledsamt, sade Ingeborg, att vi 
inte fingo vara mera tillsammans senare på som- 
maren, det hade varit så roligt att upprepa dagarna 
i juni. 

— Minns ni hvad jag då sade — att de inte 
mera skulle upprepas? 

— Ja, jag minns det nog . . . och det blef så, 
fastän jag inte ville tro det . . . men jag glömmer 
dem dock inte . . .jag var så glad då! 

— Var ni det inte sedan? 

— Åh jo, visst var jag det . . . men kanske 
inte på samma sätt . . . men, Daniel, ni måste 
lofva mig att skrifva till mig, och i era bref skall 
ni säga allt hvad ni inte fick sägdt i sommar! 
Lofvar ni det? 

— Tack för att ni vill det . . . jag vet bara 
inte om jag kan lofva att säga allt! 

— Men åtminstone måste ni lofva att skrifva 
och säga att ni inte är ledsen på mig! . . . Jag 
får nog litet ledsamt efter er också, ibland . . . 

De blefvo afbrutna och fingo ej tillfälle att 
fortsätta. När Daniel gick, tog Ingeborg hjärtligt 
afsked af honom och bad honom komma ihåg hvad 
hon sagt. 

Det blef trist i kommunalrådets stadsvåning, 
när Ingeborg var borta. Daniel gick ofta hos 
Kuno, men det var slut med musiken och det 



89 

glada skrattet, och ibland var det så tomt, att 
Daniel kände sig beklämd. 

Brefven till bröderna fick han del af — i alla 
fanns det hälsningar till honom, jämte de andra. 
Ingeborg hade ledsan it efter Stenbacka, skref hon, 
och det ville icke ge sig. Wirén besökte henne 
emellanåt. De hade gjort en tur i bergen till- 
sammans. 



VI 



Daniel satt med brinnande ifver öfver sina 
böcker. Han måste, sade han sig, så fort som 
någonsin möjligt hinna sitt första mål, sin examen. 
Från den skulle han sedan kunna skjuta ut sin 
framtids farkost, spanande efter land. Han hade 
en hel mängd privattimmar, ty han ville förtjäna 
det mesta möjliga, dels för att i minsta mån an- 
lita Ekroths hjälp, dels i det hemliga hoppet att 
kunna lägga en liten grundplåt för en kommande 
utrikesresa. Det var sålunda icke mycken tid, som 
återstod honom för rekreationer, vare sig af ett 
eller annat slag. 

Så ofta han någonsin kunde, gick han dock 
pa finska teatern. I denna institution fann han, så- 
som många andra, det mest sympatiska uttrycket för 
hvad kärleken till den finska saken kunde åstad- 
komma, för det själfuppoffrande, hängifna arbetet 
hos fennomanerna. De band af samhörighet och 
gemensamhet i arbetet, som förenade skådespelare 
och publik, skänkte en stämningens värme, som väl 



91 

kunde ersätta hvad som ännu brast i det konstnärliga. 
På svenska teatern hade han aldrig försport nå- 
gonting liknande. Det var främmande, från ett 
annat land komna skådespelare som här uppträdde 
och gåfvo hela anstalten en främmande prägel med 
sitt språk, som klang annorlunda än det åskåda- 
rena talade och med sin lifliga gestikulation, som 
passade så litet ihop med finnarnas tröga sätt att 
föra sig. 

Allt närmare slöt han sig nu till den finsk- 
sinnade grupp, han en gång omtalat för Hjalmar. 
Dess medlemmar voro studenter och unga magist- 
rar, de flesta med literära anlag. De hade gjort 
till sitt lefnadsmål att skapa en ny literatur och 
konst på finsk, nationell grundval, men genom- 
fläktad och buren af den modärna tidens idéer. 
Hvad ingen hittills vågat, att bryta med det finska 
partiets trångsinta fördomar, att slita sig lös från 
det tyranni som partiets ledande konservativa blad 
utöfvade på alla dess anhängares viljor och tankar, 
det hade dessa ungdomar föresatt sig att göra. 
Uppe i landsbygden hade beslutet småningom for- 
mats, under läsning af skandinavisk och fransk 
literatur, under inverkan af idéer, som kommo från 
de frisinnade rörelserna på filosofins, teologins, na- 
turvetenskapens och konstens fält i Europa, af yr- 
kandena på frihet åt individen från auktoriteternas 
tvång. Dessa unga män hade lärt sig förstå att 
man kväfde sig själf, om man byggde omkring sig 
en ringmur, sådan det blinda nationalitetsifrandet 
representeradt af det gammalfinska bladet, ville 



92 

resa, denna falskt patriotiska riktning, som icke 
erkände någonting annat värdt att kämpa för 
än det ursprungligt finska och som särskildt 
mot Sverige predikade den fullständigaste isole- 
ring. 1 detta land sågo de unga en ny tid med 
Strindberg och hans vänner gry för vitterheten, 
och de ville draga stridens svallvågor öfver till 
de egna kusterna. De ville lära människorna 
att man kunde fylla sitt lif med annat än språk- 
politik, men därvid prutade de ingalunda på sin 
radikalism i själfva språkfrågan eller på sin teori 
att det finska språket en dag måste blifva det 
officiella. Det var intelligenta, vakna och entusia- 
stiska ynglingar, och för Daniel stod det inom kort 
klart, att för ögonblicket ingenting var mera viktigt 
att arbeta fram än just det som de sträfvade att ernå. 
Yngre än de flesta af gruppens medlemmar, 
hade han dock, åtminstone i estetiska ting, ett 
mognare omdöme och större kunskaper än de. 
Han gjorde sig gällande utan att synas anspråks- 
full, och hans medverkan blef lifligt uppskattad af 
kamraterna. Han fäste deras uppmärksamhet vid 
literatur, som kunde öfversättas för att tjäna deras 
syften, han sade oförbehållsamt sin åsikt om pro- 
duktioner, som de läste upp vid sina sammankom- 
ster, och han framställde en gång vid ett sådant 
möte ett förslag att i hufvudstaden grunda ett 
organ för gruppens sträfvanden, särskildt de konst- 
närliga och literära, men också de politiska. Han 
utvecklade huru nödvändigt det vore att bättre än 
hittills låta den finsktalande publiken följa med 



93 

den högre kulturella utvecklingen, sådan den sär- 
skildt gaf sig uttryck på det estetiska området, och 
för det politiska programmet ställde han upp syn- 
punkter, som mera än hittills borde tillämpas i stri- 
den: aktning för motståndaren och sträfvan till 
samarbete, med frånseende af småaktiga och per- 
sonliga hänsyn. Förslaget var omoget, men häl- 
sades med stor sympati. Man beslöt att se tiden 
an och hålla det i godt minne. 

Dessa impulser gåfvo Daniel en nästan nervös 
lust att verka och vara med — stridande mot 
hans temperament lika mycket som mot hans 
beslut att ägna hela sin tid åt studierna. Oaktadt 
han ej deltog i den egentliga studentpolitiken med 
dess tidsödande agitation, yttrade han sig dock 
ofta på mötena, och hans klara, konsekventa och 
bestämda uppfattning gjorde honom bemärkt äfven 
bland de äldre. Ledarenas försök att i honom 
skaffa sig ett villigt redskap, som de kunde ha stor 
nytta af, misslyckades dock, och bland dem ansågs 
han därför icke fullt »pålitlig». 

Äfven i afdelningen sökte han utbreda sina 
idéer. Han skref i dess tidning, framställde på 
mötena teser af filosofiskt och estetiskt innehåll och 
talade för sina humana principer i språkfrågan. 
Med allt detta verkade han mycket godt för det 
andliga lifvet i en krets, hvars medlemmar voro 
alltför mycket fångna af materiella intressen. Bland 
sina lärare tillvann han sig ock en viss uppmärk- 
samhet genom en prisskrift — om förutsättningarna 



94 

för Taine's estetik — som han inlämnat till kon- 
sistorium. 

De som kände honom sedan gammalt, kunde 
ej nog förvåna sig att det kommit en sådan fart 
öfver den forna drömmarens väsen. . . . 

Hos Ekroths, där Daniel intog alla sina sön- 
dagsmiddagar, sammanträffade han stundom med 
yngre damer och herrar, som nu bildade Hjalmars 
hufvudsakliga umgänge. Det var söner och dött- 
rar till högtstående finsksinnade ämbetsmän, ett 
kotteri, hvars sträfvan gick ut på att också i fråga 
om mondänitet visa att fennomanerna ej behöfde 
skämmas för det andra partiet — en klick, som 
ville arbeta för elegans på demokratiskt- patriotisk- 
grund. Trots dessa framstegssträfvanden hade fä- 
dernas konservativa åsikter i allo gått i arf på 
barnen, och Daniel konstaterade snart, att Hjalmar, 
som var kotteriets festarrangör, talare och främste 
kurtisör, befann sig på mycket god väg att glida 
öfver i samma åskådningssätt. En gång försökte 
han motverka dessa återigen alldeles ytliga infly- 
telser genom att öfvertala Hjalmar att komma med 
på ett af den unga gruppens sammanträden. Men 
det blef icke roligt. Ingen förstod Hjalmars patos, 
och han själf rynkade på näsan åt sällskapets brist 
på »gentlemannalater». 



Så gingo två läseår. 

Kuno tog på våren sin kandidatexamen och 
fick till belöning afhämta Ingeborg från Geneve. 



95 

Daniel träffade dem icke vid återkomsten, ty han 
låg på landet och läste tillsammans med två kam- 
rater, Kaarlo Nummi, författaren, samt en annan 
af partivännerna, Otto Mallin. 

Han hade icke följt Ingeborgs uppmaning att 
skrifva till henne. Det vill säga, skrifvit hade han 
nog, visst ett tiotal bref, färdiga och ofärdiga, men 
intet af dem hade han sändt af. De lågo i bordslå- 
dan, med alla sina vackra bekännelser — det hade 
kommit i dem alldeles för mycket af det där som 
de icke »fingo sagdt om sommaren , så mycket, 
att han nästan blygdes för alla de poetiska saker 
han lagt på pappret — och något alldeles likgil- 
tigt bref kunde han ej förmå sig att skrifva. Han 
visste att Kuno hållit henne underrättad om hvad han 
förehade, och en hälsning hade han stundom sändt. 

Han sade sig ständigt att han måste tålmo- 
digt vänta, vänta och arbeta. Hon hade ju lofvat 
att icke glömma juniveckorna på Stenbacka, . . . och 
de hade ju då gifvit hvarandra så mycket, att det 
ej kunde glömmas ... af tankarna på henne hade 
han fått sin arbetskraft och med den skulle han 
lägga grunden till sin framtid ... en grund, som 
kanske skulle vara tillräcklig att bära äfven henne . . . 
öfver lifvets sorger och fröjder . . . och hon visste 
att han höll af henne och hon hade icke nekat 
honom att säga henne det . . . Han skulle säga 
henne mer, när hon kom tillbaka . . . och då skulle 
han förmå henne att svara, han skulle icke längre 
nöja sig med halfva antydningar och vänskapsbe- 
vis, som hvem som helst kunde få! 



96 

En regnig eftermiddag i slulet af september, 
när Daniel gick igenom esplanaden vid gamla kyr- 
kan, där lindarnas gula blad lågo tätt på de fuk- 
tiga gångarna, hörde han plötsligt sitt namn ropas: 

— Daniel! 

Det var som om hans hjäita stannat — han 
vände sig om : Ingeborg kom emot honom längs 
en sidogång. 

— Känner man inte igen sina gamla vänner, 
eller hvarför går man så stolt föibi? . . . De höllo 
hvarandra i hand ... Så roligt att träffa er! Men 
till allra först skall jag gräla ordentligt på er, för 
att ni inte en enda gång skrifvit till mig! Och att 
ni inte kommit och hälsat på till Stenbacka — fast ni 
visste att jag var där! . . . Men se, ni har ju rakt 
liksom vuxit, ni har blifvit stor och stark och fått 
mustascher . . . och ändå kände jag genast igen er 
under paraplyn . . . bara på er gång! 

Det var för Daniel som om en hel kör af kvitt- 
rande fågelröster sjungit i hennes tal, som om allt 
vårens leende solsken strålat ur hennes glada upp- 
syn. Han stod där bländad och förlägen och fick 
knappast fram ett svar. 

— Hur skulle jag kunnat tro att den långa 
ståtliga damen i den vida regnkappan var ni . . . 
det är ni som vuxit och blifvit stor . . . Hjärtligt 
välkommen hem . . . det är jag som är ännu tusen 
gånger gladare att se er! 

Han vågade nu se i hennes öppna, klara ögon, 
hvilka blifvit ännu större än förr, tycktes det ho- 
nom — — och hennes ansikte lyste af hälsa och 



97 

lif . . . hur olik var hon ej mot den förra Inga och 
hur lik ändå . . . allting blott så mycket vackrare. . . 

— Nu måste ni komina och följa mig ett 
stycke, medan jag uträttar ett par kommissioner, 
och så berättar ni om allt hvad ni upplefvat — 
ni har ju tid? 

— Naturligtvis, om jag bara får. 

De gingo inåt staden, längs Esplanaden, och 
så tillbaka igen, och Daniel blef plötsligt helt tal- 
för och berättade om hur han arbetat och bekände 
att han mången gång velat skrifva, när han haft 
riktigt ledsamt efter henne ... Så frågade han om 
han ej fick veta någonting om henne och alla hennes 
intryck från de främmande länderna. Men hon 
sade att det inte just var något att tala om, och 
när han framkastade en skämtsam påminnelse om 
skatterna som hon ville samla när hon engång 
kom ut i vida världen, så skakade hon blott leende 
på hufvudet och sade att det var skolflicksfanta- 
sier. Sedan gick hon in i den ena butiken efter 
den andra, medan Daniel troget väntade utanför. 
Slutligen var hon färdig. 

— Nu måste ni hjälpa mig med en del af 
dessa välsignade paket — jag har svårt att rå med 
dem för paraplyns skull ... se där! Och så följer 
ni mig visst till faster ... Ja, ni vet kanske inte, 
att vi upplöst vårt hushåll i staden? Kuno skall 
ju till Ultuna på ett år och Kurre ligger på Sten- 
backa och gör bot för sina extravaganser . . . små- 
gossarna äro inackorderade hos faster, och där 

Brytningstider. 7 



98 

ha vi vart stadskvarter. Där skall ni hälsa på när 
jag kommer in . . . 

Daniel gick bredvid henne och bar på hennes 
paket, i ett tillstånd af lycka och blyghet. Det sjöd 
af frågor inom honom, men när han skulle ge dem 
form, korsade de hvarandra och läto sig icke brin- 
gas i klara ord. Och så blef det bara likgiltiga 
saker . . . 

— Är Wirén också hemkommen? frågade han 
slutligen. 

— Nej, John skall stanna kvar i Schweiz ett 
år till, och sedan skall han praktisera i Tyskland. 
Det har gått honom mycket bra — er gamle ovän! 
skämtade hon . , . och han har blifvit mycket fog- 
ligare i sitt uppträdande . . . Jag tror ni nu skulle 
komma väl öfverens . . . 

— Jag betviflar det, sade Daniel kort. 

— För resten var han mycket snäll mot mig . . . 
vi gjorde flere vackra bergsturer tillsamman . . . 

— Det var ju roligt för er att ha honom sä 
nära ! 

— Visst var det det! — Men skall ni inte 
resa snart, ni också? När ni tagit er examen! Det 
gör godt, skall jag säga er, att vara litet ensam 
bland främmande människor . . . fast inte är det 
alltid så roligt som man tänker! 

— Det kan vara ledsamt här hemma också . . . 
och man kan ibland vara mycket ensam bland sina 
bekanta . . . 

Ingeborg tycktes icke hafva hört honom. 

— Hvad Helsingfors kan vara vackert, också 



99 

i regndis, som i dag, sade hon, när de längs 
Alexandersgatan kommit ut på Norra kajen och 
hamnen låg framför dem med holmarnas konturer 
insvepta i dimma . . . Här, just i hörnet, är det 
faster bor ... . 

När de stodo vid dörren och Ingeborg redan 
tog i handtaget, vågade sig Daniel fram med en 
fråga om han ej fick titta upp i morgon — han 
skulle också gärna hälsa på smågossarna. 

— Tack, tack, men jag har så mycket att 
bestyra om . . . det är så ovant att vara i de tusen 
kommissionernas land igen . . . och jag skall resa 
med »Adlercreutz» klockan tre. Men ni kommer 
ju ut till landet snart, inte sant? 

Och hon nickade och försvann i dörren. 

Daniel gick långsamt hem i den fallande skym- 
ningen. Sådant blef då detta återseende, som han 
sä många tusen gånger i olika variationer kallat 
fram för sin fantasi — ett tillfälligt sammanträf- 
fande i regndusk och blåst, ett tanksrjridt samtal, 
afbrutet af prosaiska omsorger och stördt af mö- 
tandes blickar . . . Han hade alltid tänkt sig en vacker 
höstsol öfver deras möte, och en fridfull, stilla 
plats, där de i timtal fingo sitta och tala ut för 
h varandra allt hvad de »icke fingo sagdt» den som- 
maren och allt som låg gömdt i de mänga brefven 
där hemnia i hans stängda bordslåda . . . Och 
Ingeborg? Hon föreföll honom så långt borta igen, 
trots all sin vänlighet, lika långt som då han såg 
henne försvinna med Wirén i portens krökning på 
Stenbacka . . . icke ett ord ville hon anförtro honom 



100 

om sig själf, om hvad hon tänkt på, han fick ej 
veta om hon en enda sekund saknat honom där- 
borta, om hon skulle sakna honom nu i ensam- 
heten på landet ... ingenting! Och i hennes vän- 
lighet var det någonting nedlåtande, någonting öf- 
verlägset, en ton af världsdam . . . Var det med flit 
hon berättade så mycket om Wirén . . . ? 

Och när han satt hemma om kvällen vid sin 
lilla knastrande arbetslampa, medan blåsten dref 
skurar af regn mot hans ruta, föll den vemodiga 
resignationen öfver honom igen och förd ref h varje 
spår af glädjen, som nära nog kväft honom vid 
hennes åsyn . . . Hväd tjänar det till att tänka på 
det mera! . . . Det har varit och gått förbi . . . 

Daniel återsåg icke Ingeborg under höstter- 
minen. Vid dess slut tog han sin examen — en 
vacker examen, som förskaffade honom kompli- 
manger af fakultetens professorer. Julen var han 
bjuden att tillbringa i Kaarlo Nummis hem i Ta- 
vastland, och därefter hoppades han på ett vikariat 
i en landsortskola. Han ville öka sin lilla grund- 
plåt för att kunna resa när han blef fri. 

På våren skulle det bli promotion. Det hade 
varit Daniels innersta önskan att en gång kunna 
erbjuda Ingeborg att binda hans magisterkrans. 
Nu visste han icke mer om han skulle våga det. 
Sedan han länge tvekat, skref han ändtligen påsk- 
tiden till Kuno och frågade huru han trodde att 
Ingeborg skulle upptaga hans begäran. Kuno sva- 
rade, att han gjort antydningar om förslaget där 



101 

hemma, men att fadern bestämdt satt sig emot 
det och ville att Ingeborg skulle blifva Kunos krans- 
binderska. Det var Daniels sista svaga hopp som 
sjönk, och han beslöt att icke låta promovera sig. 

Hjalmar blef färdig dagen före promotionen. 
Han hade till kransbinderska bjudit fröken Hilja 
Ringdahl. Hon var dotter till den förmögne bank- 
direktör Ringdahl, hade nyss, efter att hafva gått 
igenom finska fortbildningslärovärket, tagit student- 
examen, och ansågs hafva »intressen» af obegränsad 
vidd. För resten såg hon bra ut och var kokett. 

Det blef en gudomlig promotion. Hjalmars 
kotteri festade från morgon till kväll och från kväll 
till morgon, och gubben Ekroth fick släppa till 
mycket, mycket pengar. Men senatorskan tårades, 
när hon såg lagerkransen pryda Hjalmars hjässa. 
Hon tyckte det var så ledsamt, så ledsamt att han 
icke hade en syster som bundit den . . . 



VII 



Det var en grå förmiddag i slutet af mars, 
året efter promotionen. 

Helsingfors låg och blötte sig i det börjande 
vårslasket. De höga drifvorna i esplanaden hade 
begynt smälta, de formade oregelbundna höjder 
och dalar och blefvo allt gråare och gråare, medan 
vattnet i bäckar rann ner öfver trottoaren. Midt 
på själfva gatan låg snön ännu kvar, svart och 
smutsig, och packad till' is. På andra ställen ga- 
pade redan luckor, där gatstenarna skymtade fram. 
Slädarna hade svårt att glida öfver sörjan, medan 
hjuldonen klängde högt uppe på isgatan och lifs- 
farligt gumpade i groparna. Öfver trottoaren på 
andra sidan göt sig vattnet från husens takrännor 
i rasslande floder, men droppade dessutom fritt 
ner från taken på de promenerande, där de tungt 
rörde sig framåt i galoscher och gamla vinterpal- 
tåer, med sina sämsta hufvudbonader på. Det var 
en tröstlös tid — allt grått i grått, himlen jämn- 
grå, icke en flik som skulle bådat sol eller klarhet, 



103 

marken svartgrå, husens väggar alla lika grå af 
det daskande regnet, hafvet grått med sitt istäcke 
stadt i upplösning så långt man kunde se, luften 
grå af dimmor och fukt, och midt i allt detta män- 
niskorna, mörka och färglösa som klädda till 
begrafning . . . 

I utsprånget, »lyktan», till en salong vid Hen- 
riksgatan, därifrån man kunde se bort öfver espla- 
naden och salutorget, långt ut åt Skatudden och 
ännu vidare, satt fröken 'Hilja Ringdahl. Hon var 
en blondin med något stora, regelbundna drag. 
Hon såg icke illa ut, ehuru öfver hennes litet för 
breda mun låg ett uttryck, som verkade osympa- 
tiskt. Hennes ljusblå ögon hade rykte om sig att 
kunna väcka äfven den likgiltigaste till svärmeri, 
när de ville. Hon sades hafva fäst dem på många 
med samma framgång, men sedan slutit dem igen 
och gjort en ända på svärmeriet, när hon själf fått 
nog. I det hela uttryckte de just ingenting, dessa 
runda ljusblå ögon, med sina hvita ögonfransar, men 
de harmonierade så ostördt med det blonda håret 
och den bleka hyn. Hilja Ringdahl var emellertid 
de fennomanska sällskapskretsarnas skönhet ex 
professo. När hon i tablåer kläddes i hvit tröja 
ined silfverbrisk och rödt band i håret, så kunde 
man icke tänka sig någonting mera finskt — och 
hon fick stå i alla tablåer och applåderades alltid 
lika ifrigt och förlofvades bort med partiets alla 
unga söner — tills hon en dag beslöt att vara 
matt på tablåtriumferna och egna sig åt högre 
mål. Hon tog studentexamen och begynte gå på 



104 

föreläsningar, särskildt i finsk språkforskning och 
etnografi, samt medvärkade i alla finskt-fosterländ- 
ska företag, med särskildt intresse omfattande dem 
som hade en konservativ färg. Hennes far, bank- 
direktör Ringdahl, hörde till den konservativa frak- 
tionens mest energiska och mest hänsynslösa 
medlemmar. 

Hilja satt och läste i en bok, men blickade 
alltjämt upp ifrån den och såg oroligt ut åt Espla- 
nadgatan. Den började redan fyllas af middags- 
tidens promenadpublik, och ännu hade icke Hjal- 
mar Ekroth kommit, ehuru han på morgonen, när 
hon ringt upp för att fråga om han icke ville be- 
svära sig till henne i en viktig angelägenhet, lofvat 
infinna sig klockan två. 

Slutligen varsnade hon hans smärta gestalt 
med den blanka cylindern, som han bar trots grå- 
vädret. Det klack till i henne; hon steg upp och 
ordnade sitt hår framför rococo-spegeln i »lyktan», 
och såg efter att hennes vackra förkläde i finska 
mönster — som gaf henne ett husligt-nationelt 
utseende — satt jämt. När hon åter nyfiket blic- 
kade ut, hade Hjalmar Ekroth stannat. Han sam- 
talade med en groflemmad herre af ruskigt yttre, 
som hon tyckte, och denne uppehöll honom länge, 
ehuru han synbarligen gjorde flere försök att komma 
lös. Ändtligen lyckades det, om en stund hörde 
hon ringningen i tamburen, och straxt därpå såg 
hon Hjalmar träda öfver salongströskeln. 

Han skyndade genom salen med de grannröda 
möblerna, de stora ficus'arna och Snellmans byst 



105 

i hörnet, till »lyktan», där de vanligen plägade 
sitta tillsammans och där Hilja också nu diskret 
stannat för att taga emot honom. 

— Jag ber tusen gånger om ursäkt för mitt 
dröjsmål, sade Hjalmar hastigt och andtrutet. Jag 
blef först uppehållen hemma, och så mötte jag på 
gatan en individ, en bekant från skoltiden, som 
jag hade svårt att bli kvitt. 

Det var Erik Rouhiainen han mött, »Jätkä», 
för hvilken det gått mycket utför. Han hade be- 
gagnat mötet med Hjalmar för att vigga en tia 
och fått den trots att Hjalmar i allmänhet icke var 
benägen att dela ut ficklån. 

Hilja höjde sina ögon långsamt mot hans: 

— Jag kan nog vänta . . . Tar jag inte magisterns 
tid i anspråk? . . . Jag såg er komma på långt håll, 
tillade hon småleende, och jag blef smått otålig! 

— Ah, så ledsamt, jag hade så gärna skyn- 
dat . . . Tänk, hvad ni har för en präktig utsikt — 
Hjalmar såg ut genom fönstret — hela denna långa 
fil af hus och den vackra ryska kyrkan i bak- 
grunden, och rörelsen och lifvet . . . 

— Ja, det är nog sant, men ändå skola vi 
flytta. Pappa kan inte tåla att ha svenska teatern 
så nära, och alltid vara tvungen se den framför 
sig. Den verkar rentaf störande på hans nerver 
och hans matsmältning, säger han . . . Det är ju 
också förargligt, att utlänningar skola residera där 
och ha det bra, medan vi själfva få nöja oss med 
Arkadia . . . 



106 

— Det har er far rätt i, svarade Hjalmar lik- 
giltigt, men hvem vet, kanske kommer en dag. . . 

— Ack ja, det kära Arkadia, det måste nog 
lämnas, fast man haft bra roligt där . . . och sen, 
när vi dragit in i nya teatern och eröfrat Helsing- 
fors och slagit ner alla dessa svenska bodskyltar 
på Esplanadgatan, sedan, säger pappa, flytta vi 
hit tillbaka .... Men a propos, det var just med 
anledning af teatern jag velat tala med magistern. 

— Jag är till frökens tjänst! 

— Jo, ni vet ju att det går en premiär af 
stapeln annandag påsk — det nya stora stycket 
med motiv från vår forntid, af Lassi Salmi, så 
heter han ju, den unge författaren, som nu anses 
så lofvande, fast han ju bara gått igenom folk- 
skola. Kanske har ni också hört talas om att 
det skall bli en fest för honom efter premiären? 
Jo, och doktor Lindman har iofvat hålla festtalet, 
till författaren naturligtvis, och nu frågar jag — 
på mångas, mångas vägnar kan jag säga — om 
inte magistern ville vara så vänlig och åtaga sig 
talet för fosterlandet? 

— Jag är mycket tacksam för äran . . . men 
. . . jag tror verkligen inte . . . 

— Seså, nu får ni inte krusa — alla veta ju 
att magistern talar så bra . . . och mitt alldeles 
personliga tycke, om jag har rättighet att göra det 
gällande ... är att det vore så förfärligt roligt att 
höra er nu, just nu . . . tänk nu, när jag ber så 
vackert! 

— Men hvarför skall det alls vara ett tal för 



107 

fosterlandet? Det blir ju inte någon stor tillställ- 
ning! 

— Det skall alltid vara tal för fosterlandet, 
det måste man ha — annars bli människorna 
slappa och förlora de stora idealen ur sikte ... Ni 
vet kanske inte, hur det redan inom vårt eget 
läger arbetas på nedrifvandet af allt högt och heligt 
... en klick af korttänkta ungdomar, som ställt sig 
i opposition, kantänka, och vilja förinta grund- 
betingelserna för den finska sakens framgång . . . 
Pappa säger med rätta att de blifva värre fiender 
till oss än svekomanerna . . . nej, vi måste kämpa, 
kämpa och ni måste vara med — 

— Jag tror ändå inte, bästa fröken Hilja, jag 
skulle nog säga ja, om jag kunde göra er ett nöje 
därmed, men jag är så ovan att uppträda på finska. 

— Om det inte är annat, sade Hilja blygt, 
så kunde jag kanske få erbjuda ett litet samarbete . . . 

— Tusen tack, det vore oändligt frestande att 
besvära er, fröken Hilja, men . . . Vänta, jag har 
ett förslag att göra: min fosterbror Daniel Autio 
kommer i alla fall i påsk till Helsingfors, och han 
är mycket lämpligare än jag. 

— Nej, det kan då aldrig komma i fråga! 
Han hör ju just till dedär» intelligenserna», som 
bara vilja rifva ner, och ett sådant element vilja vi 
inte ha ibland oss . . . Hvarför inte lika gärna herr 
Nummi, som fördärfvar vår ungdom med sina 
osedliga böcker eller herr Brandt, den där gemena 
målaren, som inte kan säga annat än elakheter! 
Nej, det är ni, magister Ekroth, som skall hålla 



108 

det talet — alla känna er varma idealism och alla 
skulle bli så glada om ni gjorde det! 

Hon lutade sig hälft mot hans stol, och hennes 
ljusblå ögon begrofvo sig djupt i hans. 

— Det är ju öfverenskommet, inte sant? 
Hon räckte ut sin hand. Hjalmar tog den 

dröjande. 

— Jag vågar inte lofva någonting säkert, sade 
han mycket smickrad och mer än till hälften vun- 
nen, men jag skall tänka på saken. Får jag ringa 
upp i morgon? 

— Nej, ni skall komma själf och svara ja åt 
mig personligen, minns det! 

— Och hvad får jag om jag kommer? frågade 
Hjalmar allt mera echaufferad och en smula när- 
gånget. 

— Det får ni sedan se . . men en belöning 
skall ni få, det lofvar jag! Ni skall få hjälpa mig 
i min strid för vår sak — Vi skola visa dessa 
esplanadherrar och dessa vandrande modemagasin 
till nippertippor att vi äro lika goda som de, inte 
sant? — Och så har jag stora planer för resten — 
men om dem får ni veta först när ni kommer med 
ert ja! 

I tamburen mötte Hjalmar bankdirektören, 
som kom hem. Det var en fetlagd gammal herre 
med ett stort flintskalligt hufvud och en mycket 
bred, obehaglig mun — någonting som påminte 
om noshörning. 

— Nej, se goddag, Ekroth — men hvart har 
man så brådt? Kan man inte stanna och äta 



109 

middag med oss? — Jag gissar Hilja inte har 
någonting emot det . . . nä, hä . . . Hilja telefonerar 
helt enkelt hem till mutter att vi hållit gossen 
här . . . och hälsar i förbifarten till pappa! 

Hjalmar ville göra invändningar, men det 
blef vid att han stannade. Och när han tillbragt 
en stor del af eftermiddagen i »lyktan» på tuman- 
hand med Hilja, så hade han lofvat hålla talet, 
och de hade beslutit tillsammans genomgå det, och 
hennes ljusblå ögon hade borrat sig djupare in i 
hans sinne än någonsin förr . . . 

Det var skymning när han ändtligen gick. 
Hilja följde honom ut i tamburen, och där afhand- 
lade de ännu hviskande en stund med hvarandra 
lifvets ideella kraf. Sedan såg hon honom länge 
in i ögonen, medan hon gaf honom handen till 
afsked. 

Hjalmar gjorde en lång promenad för att reda 
sina tankar. Han gick i menföret ut genom tullen 
och ända fram till sockerbruket, innan han märkte 
hur långt han kommit. När han återvände, var 
han viss på att de ljusblå ögonen kallade honom 
till sig med en tjusande makt, som han icke skulle 
kunna motstå. 

Han stod i beråd att vika in på Alexanders- 
gatan, då han hörde sitt namn ropas. 

— Hallå, Ekroth! hallå! Stanna då ett ögon- 
blick, så man en gång i världen får se hur du 
ser ut! 

Det var Klas Wärnsköld och Ville Lind, som 
kommo ner från Studenthusets trappa. De före- 



110 

föllo mycket upprymda, de togo honom under 
hvar sin arm och förde honom vidare. Han hade 
icke träffat dem på länge. Klas hade följt på ting 
med en domare under ett par terminer och sades 
nu tentera. Ville hade gifvit studierna på båten 
och gått in vid en bank — båda sjöngo och lefde 
för resten som under sitt första studentår. 

— Lange nicht gesehen — ropade Klas, medan 
Ville bara skrattade — hur sku' det stå till! Hvar 
ä' dä magistern plägar hålla hus nu för tiden? 
Dom säger att du ä' förlofvad med en guldfisk? 

Hjalmar blef otålig. Det var icke första gången 
han bryddes för Hilja. 

— Äsch prat, jag ids inte höra! — 

— Leben and leben lassen — wein, weib 
und gesang — vi komma frän en repetition på 
Studis och gå på varieté till Socis, och nu ska' 
du med och fira din förlofning och bjuda pa bal, 
som den tiden du ännu värdigades känna dina 
gamla vänner — och så får vi engång skrifta dig 
ordentligt och ge dig vårt ovett och vår förlåtelse! 

— Nej jag kan inte komma med — — det 
vore roligt att prata med er, men jag är tyvärr 
upptagen i kväll . . . 

Och under många protester gjorde han sig 
lös och gick öfver Senatstorget uppåt Kronohagen, 
där han hade sitt hem. 

Wärnsköld och Lind stodo en stund i hörnet 
vid universitetet och sågo efter Hjalmar, mumlande 
någonting om köckighet» och »öfversitteri . Se- 
dan styrde de sina steg till Societetshuset. 



VIII 



När Hjalmar på premiäraftonen annandag påsk 
inträdde i Arkadiateaterns salong, efter att med 
möda hafva banat sig väg genom kön framför 
biljettluckan i vestibylen, voro de flesta platserna 
på parkett och i logeraderna redan besatta. Man 
fäste sig vid honom där han, klädd i frack och 
hvit halsduk, spenslig och rak gick fram neråt 
gången till första radens länstolar. Själf hälsade 
han elegant åt höger och vänster. När han kom 
till sin plats, vände han sig mot logeraderna och 
tog upp sin kikare. Han varsnade den ena bekanta 
efter den andra, bugade sig och fick till svar små- 
mysande, vänliga hälsningar, hvilka sade att man 
visste att han skulle hålla tal i kväll och att man 
väntade sig något af det. I midtersta logen, på 
främsta bänken, satt Hilja Ringdahl med sin mor; 
faderns rhinoceroshufvud skymtade från bänken 
bakom. Hilja gaf sina ögon ett talande uttryck 
och understödde deras tysta språk med tecken af 
sin solfjäder. Hjalmar förstod, kände sig upp- 



112 

muntrad och lycklig och svarade med att taga fram 
näsduken. 

Den lilla fula salongen — nyss blifven ännu 
fulare genom den blågrå färg, med hvilken man be- 
strukit trävärket — hade emellertid fullständigt 
fyllts, och med spänd väntan såg man åt scenen, 
när ridån gick upp öfver första akten. 

Stycket hette »Folkets offer» och var skrifvet 
på runometer samt indeladt i fem akter och tretton 
tablåer. Det handlade om finnarnas underkufvande 
af svenskarna, och man kunde redan i första tablån 
finna att styckets namn hänförde sig till de offer 
det finska folket under tidernas lopp iklädt sig i 
gengäld för att det af svenskarna mottagit kristen- 
domen. Såsom sinnebilder för finnarnas bästa 
egenskaper hade införts de symboliska gestalterna 
af Wäinamöinen, Ilmarinen, Lemminkäinen, med 
flera af Kalevalas gestalter, hvilka svarvande på 
moln utageräde det förspel, som fyllde inlednings- 
tablån. 

Man fick sitta öfver fyra tablåer innan en 
längre mellanakt inträdde. Starka applåder ljödo, 
och några hetlefrade entusiaster på bakre parkett 
höjde rop på författaren. 

Hjalmar skyndade upp i foyern för att träffa 
Ringdahls. I trapporna passerade han Daniel och 
tryckte i förbifarten hans hand med ett hastigt: 
»det var roligt att du kom ! I korridoren stängdes 
hans väg af en grupp, i hvilken han igenkände 
senatorskorna Blomberg och Kaselius, ett par 
mycket välmående damer, den förras tvenne dött- 



113 

rar samt en yngre fennomansk professor med 
sin fru. 

Fru Blomberg vände sig ifrigt till Hjalmar, 
som om hon väntat på honom. 

— Se där ha vi ju magistern! Jag sade just 
till mina döttrar, när jag observerade magistern 
där nere, att det skulle vara bra intressant att 
höra hvad magister Ekroth tycker om stycket. 
Rosa menade att det väl inte föll sig så lätt att 
få tag på magistern, upptagen som han visst är på 
annat håll ... nå ja, men jag var ändå så djärf att 
jag tog fatt i magistern så här i förbifarten . . . 
Inte sant, det är en storslagen idé? . . Och tänk, 
en så ung författare, . . och han har ju inte ens 
gått i folkskola! 

Fru Blomberg talade så högt att det genljöd 
i hela korridoren. Det generade henne icke, hon 
var hemma på stället, hvar och en kände till 
henne, och hon hade på sätt och vis tagit hela 
inrättningen under sitt beskydd. Man var så van 
vid henne, att det rentaf fattats någonting i premiär- 
stämningen, om man inte hört hennes savolaks- 
svenska med de breda ä-na och å-na rulla högst 
öfver mellanakternas sorl. När hon citerade sin 
Rosas antydan att Hjalmar var upptagen på annat 
håll, sänkte hon rösten och försökte se skälmsk 
ut, medan Rosa slog ner ögonen och tummade om 
sin solfjäder. Professorsherrskapet försvann. 

— Det är inte lätt att ge sitt omdöme, innan 
vi få se litet mera, svarade Hjalmar dröjande. Det 

Hrylningstider, 8 



114 

förefaller mig som om formen i det hela vore 
mycket lyckligt träffad, och diktionen . . . 

— Ja, det är ju det jag sagt, inföll senatorskan 
Kaselius med värdighet, diktionen, just diktionen, 
ja . . . den är bra, den är upphöjd och har flykt 
. . .just hvad jag sagt . . . Men tycker inte magistern, 
fortsatte hon, vändande sig till Hjalmar och lika- 
som negligerande de andra — ty hon ansågs 
literärt begåfvad och framhöll det gärna själf — 
tycker inte magistern att där är någonting som 
påminner om Goethes Faust . . .jag menar förspelet 
i himlen . . .? 

— Jag vet inte. . . måhända . . svarade Hjalmar 
något brydd. Han var mycket nöjd att i det- 
samma varsna Hilja Ringdahl, som kom i riktning 
mot honom. 

— Ursäkta för all del, jag ser att magistern 
är upptagen . . . annars bad mamma fråga om inte 
magistern ville dricka en kopp té med oss därinne 
i foyern? 

— Med största nöje . . . jag skall genast komma 
. . . Han gjorde en artig bugning för damerna och 
bjöd Hilja armen, medan fru Blomberg sände en 
lång blick efter dem och hennes döttrar spotskt 
vände sig om. 

— Tycker inte magistern, sade fru Ringdahl, 
en liten torr dam i svart sidenklädning, hvilken 
fasthölls af en väldig guldbrosch i form af ett finskt 
spänne, att det är bra mycket angenämare här i tea- 
tern sedan vi fått allting blått ... det förefaller en 
så hemtrefligt och eget i bredd med det skrikande 



115 

röda, som rentaf gjorde ondt i ögonen. För resten 
lär det ju också på svenska teatern vara rödt . .? 
Eller hur, Vilho? — hon vände sig till mannen. 

— Du vet ju att jag inte besökt det stället 
pa tjugu år, snäste bankdirektören. 

Hilja och Hjalmar underhöllo sig om stycket. 
Hilja fann det i etnografiskt afseende utomordentligt 
troget och beundrade författarens sinne för det 
historiska. Och uppsättningen! Och dräkterna! 
Man kände sig varm om hjärtat . . . 

Fru Ringdahl lutade sig öfver bordet mot 
Hjalmar. 

— Har magistern sett om här är några sveko- 
maner i kväll? hviskade hon. 

— Det har jag inte lagt märke till. 

— Nej, naturligtvis, hvad skulle de komma 
hit . . . inte intresserar dem någonting fosterländskt 
. . . men på operetten springa de afton ut och afton 
in och se alla möjliga osedligheter och applådera 
och äro förtjusta .... och deras döttrar sitta på 
Societetshuset och höra på skabrösa varietévisor 
och skänka blommor åt Sigge Wulffar och dylika 
. . . Det är så att man kan må illa! . . bankdirektör- 
skan hade i indignerad ifver höjt rösten. 

— Snälla Viktoria, det där vet man ju allt förut, 
hvad tjänar det till att börja och förarga sig 
öfver det sällskapet numera, lugnade henne bank- 
direktören. 

Det ringde, och man skyndade att uppsöka 
sina platser. Hilja och Hjalmar skildes åt med en 
läng blick. 



116 

Stycket räckte i oändlighet. Handlingen skred 
endast obetydligt framåt och slutade med ett all- 
mänt blodbad på svenskarna. Detta inträffade då 
klockan närmade sig tolf. Bland publiken höll 
sig entusiasmen dock efter aktsluten oförminskad 
uppe, ehuru åtskilliga platser på parkett under de 
sista tablåerna saknade sina innehafvare och hettan 
och atmosfären i den illa ventilerade salongen 
blifvit olidliga. När ridån fallit, ljödo applåderna 
som åskor, författaren fick komma fram ett hälft 
dussin gånger, öfverhöljdes af blommor och hyllades 
med eläkSön-rop. 

Festen försiggick i teaterns foyer. Efter det 
man intagit smörgåsar och öl, framsattes bålarna 
och doktor Lindman, redaktör vid den stora finska 
tidningen, en kort, fetlagd, rödplussig man med glas- 
ögon och ljust, slätkam madt hår, steg fram och höll 
festtalet. Det var långt som nödåret, blomsterrikt 
och högtrafvande. Den unge författaren kallades »det 
finska folkets blifvande älskling», hans stycke fram- 
hölls såsom ett exempel på huru med ett slag den 
stora konsten spirar fram ur våra tallbackar och 
stenrös samt såsom ett föredöme för den riktning 
vår dramatiska konst måste taga, »den ideala rikt- 
ning, som försänker sig djupt in i våra äldsta 
förfäders tanke- och känslolif och bjuder dess renhet 
till förebild för alla kommande generationer, för- 
aktande att taga befattning med de små förkrympta 
själarnas bekymmer för sin egen välfärd, sådana 
de pläga framställas af en fördärfvad literatur- 



117 

strömning i våra dagar». Men det var icke den 
enda lärdom stycket gett. Det hade åter en gång 
påmint oss om våra lidanden under det främmande 
väldet och manat oss att resa hufvudet högt. 
Talaren slutade med att utbringa en skål för den 
unge författaren och hans kommande triumfer i 
den fosterländska odlingens tjänst. 

Man andades ut. Det var nog ett vackert tal, 
men det hade räckt för länge. Herr Lassi Salmi, 
författaren, stod anspråkslös och tog emot skålarna 
och såg ut som skulle han inte riktigt begripa det 
hela. 

Kort därefter steg Hjalmar fram. Vid de första 
orden lyste åhörarnes anleten upp — det var då 
en annan fart i detta! Rösten hade klang, orden 
voro kraftiga, satserna korta, det hela blef en tio 
minuters sak — och hvilken framtidsmålning fick 
han ej att rymmas inom det lilla omfånget! Be- 
gagnande sig af de idéer som Hilja vid hans besök 
framkastat, anknöt han dem till styckets mening, 
utförde dem i olika riktningar och med stigande 
patos, och bad till sist hela sällskapet förena sig 
i ett ur hjärtat gående, varmt, högt lefve för ett 
finskt Finland. 

Eläköön-ropen åtföljdes af lifliga applåder. 
Alla skyndade att gratulera Hjalmar. Hilja hade 
hela tiden stått nära intill honom och uppmuntrande 
sett honom i ögonen. 

— Ser ni, jag sade ju att ni skulle ... att vi 
skulle ha succés! 

— Det var er förtjänst . . . tack! 



118 

När det blef litet lugnare kring Hjalmar, kom 
bankdirektören med en gammal herre och sade: 

— Ekroth, professor Wilcke önskar göra din 
bekantskap. 

Hjalmar stod framför den ryktbara partichefen 
och politikern, hvars lilla, böjda gestalt han så väl 
kände, men som han aldrig förut kommit i personlig 
beröring med, ehuru han sett honom i sällskap 
hos Ringdahls. Wilcke, som för nära tio år sedan 
i egenskap af emeritus lämnat sin professur i 
juridiska fakulteten, ansågs allt ännu med den 
segaste energi och en okuflig hårdhet styra det 
finska partiet, och fastän han själf nästan aldrig 
syntes, hvarken i tidningar eller vid muntliga dis- 
kussioner, visste man att icke en åtgärd företogs, 
icke en artikel skrefs, som ej på förhand fått hans 
sanktion. Det var en man, till hviiken hela partiet 
såg upp med den oinskränktaste beundran och 
vördnad. Endast det unga kotteriet hade på senare 
tider begynt antyda att han öfverlefvat sig själf 
och att man behöfde nya ledare. Af motpartiet 
var han lika mycket fruktad som hatad. 

— Jag ville trycka er hand, min unge vän, 
sade han med sin knappt hörbara röst, medan 
blicken oroligt lefde under glasögonen. Det är 
glädjande att ännu finna entusiasm hos det unga 
släktet ... vi behöfva den mer än allt annat, vi 
behöfva starka känslor för vår saks framgång . . . 
låt se att ni fortsätter, som ni i dag börjat och 
låt inga nymodiga teorier och slagord föra er bort 
från den rätta vägen! Se så, jag skall icke uppe- 



119 

hålla er mera, slut er nu till ungdomen, som ni är 
så lycklig att tillhöra . . . och tack för att ni beredt 
en gammal man en upplyftande stund! 

Samtalet hade observerats af många, och man 
blickade med afund på Hjalmar. Han skred, sväl- 
lande af förtjusning, öfver golfvet till Hilja, som 
mottog honom med ett betydelsefullt leende 

Daniel hade deltagit i festen jämte några 

af sina vänner — de hade tidigare kommit öfverens 
om att gå med för att icke synas vilja separera 
sig. Men när efter Hjalmars tal en af de äldre 
bland dem, målaren Henrik Brandt, som Hilja talat 
om, kom till honom och sade att han ansåg tiden 
vara inne att gå, följde Daniel med nöje hans 
exempel. 

— Säg mig, sade Brandt när de kommit ut 
på gatan, är denne Ekroth en humbug eller är 
han bara dum? 

— Han är hvarken det ena eller andra, sva- 
rade Daniel, han är i grund och botten en bra 
pojke, men han har blifvit och blir bortskämd, 
och han är svag . . 

— Ja, men stark är han åtminstone i floskler 
och ihålig patos . . . sällan har jag hört någonting så 
odrägligt, som detta tal — om inte det föregående! 

— Det var ju inte något tal, sade Daniel, 
glad att vända samtalet från Hjalmar, det var ju 
ett föredrag, såsom de flesta tal hos oss bruka 
vara! Man hade för resten kunnat vänta af Lindman 
litet mera kritik i afseende å stycket .... en sådan 
sammanhangslös smörja utan spår af talang, kastad 



120 

på papperet med denna förbluffande formfärdighet, 
som snart nog hvarje finsktalande skolbarn hos 
oss tyckes kunna prestera och som förleder till 
versmakeri utan det ringaste innehåll. 

— En ren skandal är det, att sådant där skall 
antagas till spelning . . . men opinionen vill så hafva 
det . . . det går under den fosterländska literaturens 
skylt,- och i logeraderna sitter den blåögda och 
linluggiga idealismen med blicken höjd mot himlen 
och tåras och applåderar och förgås af sentimenta- 
litet för att det är så rörande och fosterländskt och 
vackert! Skola de aldrig i världen lära sig att 
fosterländskheten inte sitter i meckor och pjäksor 
och genuina svordomar . . . Men hvem skall lära 
dem det? Kritikerna kanske? Kritiker sådana 
som denna läspande åsna, denna Lindman, hvilken 
aldrig i sitt lif haft en aning om hvad konst är, 
utan, såsom Tegnér säger, likt ett barn vid en 
lotteridragning sitter och med förbundna ögon 
griper fraser ur lyckohjulet. Hvad kan en sådan 
kritik åstadkomma? 

— Du är ändå litet orättvis. Det är knappast 
kritikens fel att den är dålig. Hos oss mer än 
annorstädes måste den vara skolad, och det är 
därför orätt af de verkliga vetenskapsmännen att 
icke ägna sig åt kritiken. Men hvar vill du att 
andra än specialister, som rest och sett mycket, 
skola få sin estetiska smak hos oss? Vi sakna ju 
ackurat alla förutsättningar för en sådan uppfostran. 
Vårt sinne är inåtvändt, vår naturs skönhet är 
icke heller egnad att öppna ögonen, utan drager 



121 

snarare hågen åt vemodigt svärmeri, vår egen 
konst och vår arkitektur har hittills inte kunnat 
uppfostra något skönhetssinne . . 

— Nej, det har du då förbaskadt rätt i . . . Men 
de förnuftiga skrifva inte, emedan de inte ha den 
ringaste förhoppning att blifva hörda — hvad tror 
du de kunde uträtta för en publik som den vi sågo 
i kväll? . . . Hvar och en blir stenad, som vågar 
säga att icke titulus Lassi Salmi och hans gelikar 
äro fosterlandets hopp och uppgående solar . . . 

— Ändå måste det sägas! Jag tror för öfrigt 
att du är för pessimistisk . . . Det kommer nog 
länge att finnas en stark böjelse att hälsa allt sådant- 
här med samma okritiska entusiasm, som kunde 
vara berättigad för tjugu år sedan, men vi skola 
komma ihåg att släktena växla . . . 

— Puh, du ser nu hur åsikterna äro stabila, 
fastän släktena växla. Eller tror du inte att herrar 
Ekroth och konsortes komma att göra affärer i den 
ljusblå idealismen precis som Wilcke och de andra 
ha gjort förr? Den ligger så bra för kvinnorna 
hos oss, i synnerhet den del — den största — 
som inte har begåfning nog för ett själfständigt 
omdöme och ändå vill spela en roll — och hvad 
kvinnan vill . . . 

— Jag är dock allt ännu mera sangviniker 
än du, ehuru jag måste medge att min vistelse 
däruppe i landsorten icke verkat stimulerande på 
mina förhoppningar om friare och intelligentare 
vyer i detta lands förhållanden. — Men här kinesar 
jag, och nu skall jag upp och lägga mig för att 



122 v 

resa i morgon bittida de hade stannat utanför 

Nya hotellet vid Glogatan. 

— Jaså, tjänare på dig då, det var trefligt 
att träffas, och låt höra af dig någon gång. 

Daniel ringde på dörren, och Brandt fortsatte 
sin väg längs Esplanadgatan. 

— — — Men i Arkadiateaterns foyer pågick 
festen allt ännu, och ungdomen ville ej sluta dan- 
sen. Några enstaka mammor fingo lof att hålla 
ut. Hjalmar var outtröttlig, artig och förekommande 
mot alla, men tydligare än någonsin utmärkte han 
Hilja. De dansade både kotiljongen och mazurkan 
tillsammans, och kring dem hviskade man att där 
säkert var någonting på färde. 

Ändtligen bröt man upp, när klockan led till 
fyra och det hade begynt ljusna vid horisonten. 
Fru Ringdahl hade längesedan gått, och Hjalmar 
hade åtagit sig att följa Hilja hem. Andra slöto 
sig till dem, så att de icke fingo gå allena, men 
Hjalmar följde Hilja uppför trapporna, håilande 
hennes arm under sin. När de skulle taga afsked 
vid tamburdörren sade Hjalmar: 

— Minns ni belöningen jag skulle få — att 
strida med er? 

— Ja, hviskade hon och lät sin hand dröja i 
hans, ja, låt oss kämpa tillsamman . . 

— Huru länge? . . . Hela lifvet?? — han drog 
henne sakta till sig och sökte hennes ögon under 
hufvudduken — — 



123 

— Ja, Hjalmar, hela lifvet! 

— Älskar du mig, Hilja? 

— Gränslöst, gränslö .... 
Slutkonsonanterna drunknade i hans häftiga 

kyss. 



IX 



Kommunalrådet Ahlfelts hälsa hade under hö- 
sten efter Ingeborgs hemkomst mycket försämrats. 
Reumatismen tilltog, den starke mannen hölls fån- 
gen på sitt rum i dagar och veckor och tvangs 
att afsäga sig allt det verksamma personliga del- 
tagande i egendomens skötsel, som var hans egent- 
liga lif. Detta verkade ännu mera nedtryckande 
på hans tillstånd. Läkaren fann att det hjärtfel, 
som stod i förbindelse med reumatismen, hade 
förvärrats, och ansåg det i alla afseenden bättre att 
kommunalrådet flyttade till staden, där han erhöll 
omsorgsfullare vård och stod under regelbundnare 
läkareuppsikt. Efter många protester från hans 
sida fingo barnen honom slutligen öfvertalad att 
följa ordinationen, och flyttningen skedde på ny- 
året. Man installerade sig i fasterns våning vid 
Norra Kajen, där det fanns rum nog. 

När Daniel under påsken var nerrest till Hel- 
singfors, gjorde han ett besök hos Ahlfelts. Han 
häpnade öfver att finna den gamle så skral, och 



125 

han märkte snart att familjen var mycket bekymrad 
för utgången. Ingeborg hade icke en tanke för 
annat än faderns sjukdom. Hon var ständigt vid 
hans sida, vakade med honom och tillät icke att 
nägon annan sjuksköterska anställdes. Kuno vista- 
des på landet och skötte Stenbacka, men kom minst 
en gång i veckan till staden. 

Daniels besök voro mycket korta. Han märkte 
att kommunalrådet stördes af främmande, äfven 
så nära bekanta som han, och hans andra visit 
hade dessutom gifvit Ahlfelt, som för tillfället var 
litet kryare, anledning att tala om språkfrågan och 
med all den kraft han ännu hade i behåll, fara ut 
mot den administrativa finska språkförordningen, 
hvilken han betraktade som en skamfläck på hvarje 
fennomans heder. Daniel hade saktligt invändt att 
om också sättet för förordningens tillkomst måste 
ogillas, så hade motpartiet sin betydliga del däri; 
det var ju svekomanerna som ursprungligen fast- 
slagit att frågan var af administrativ natur och de 
hade sålunda genom sin hårdnackade vägran att 
medverka till dess lösning på annan väg framkal- 
lat den petition som fört till förordningen. Men 
detta vållade en så stark sinnesrörelse hos Ahlfelt, 
att han plötsligt kände sig sämre och Daniel nöd- 
gades aflägsna sig. Han fick endast tillfälle att 
be Ingeborg tusen gånger om förlåtelse för sin 
korttänkthet att svara, och hon lugnade honom 
och bad honom icke vara ledsen — fadern plägade 
alltjämt ännu förifra sig på sitt gamla sätt. 

— Tack för att ni korn, sade hon, när hon 



126 

följde Daniel ut i tamburen, medan Kurresågom 
fadern, det var vänligt af er att ni hälsade på oss 
— och mig, fast jag varit så ovänlig mot er — 
jag har inte ens personligen fått tacka er för att 
ni ville ha mig till kransbinderska . . . jag hade så 
gärna velat — men jag kunde inte, jag försäkrar 
er det. Det var så många saker i vägen . . . men 
tro mig, det gjorde mig mycket, mycket ondt . . . 
det säger jag inte som en fras! . . Farväl, och glöm 
mig inte, när ni kommer härnäst — jag har så 
litet glädje . . . och det är så roligt att se er . . . 

— Tusen, tusen tack . . . jag önskar att allt 
må gå bra och ni inte ha det för ängsligt . . . och 
var säker på att jag i mina tankar alltid är med 
er . . . 

Om sommaren reste Ingeborg med fadern till 
Nauheim. Därifrån skref hon en gång till Daniel, 
som kvarstannat i landsortsstaden för att sköta 
dess tidning. Det var endast några korta rader, 
meddelande att resan varit svår, men att faderns 
tillstånd nu ingaf ljusare förhoppningar och att 
hon befann sig vid godt mod. Men dessa rader 
gåfvo Daniel mycket att tänka pa, och när intrycket 
af dem slöt sig till minnet af hvad Ingeborg sagt 
under deras korta sista samtal, så tycktes det 
honom som om en gryning åter sakta började 
tändas på hans förhoppningars himmel, från hvilken 
solen så länge varit försvunnen . . . 

Några veckor senare skref Kuno till Daniel att 
fadern plötsligt blifvit sämre, att Kurt rest dit ner, 
och att redan tidigare John Wirén från Mainz, 



121 

där han praktiserade vid en fabrik, kommit till 
Nauheim för att bistå Ingeborg. Och det hade 
knappast förgått några dagar, innan Kuno telegra- 
ferade om faderns död. 

Daniel skref ett bref till Kuno och ett till 
Ingeborg. På det förra fick han ett svar, hvaraf 
han slöt att det andra ännu nått Ingeborg i Nauheim. 

Begrafningen försiggick i början af augusti på 
Stenbacka. Daniel kunde icke resa dit, emedan 
han var bunden vid tidningen. 

I medlet af september blef han fri sin anställ- 
ning och begaf sig till Helsingfors. Allt sedan 
han tagit sin kandidatexamen hade hans närmaste 
mål varit att på en längre tid kunna resa utrikes. 
Han såg sig nu nära detta mål. Dels hade han 
kunnat lägga åt sidan litet af det han förtjänat på 
sina vikariat och sina privattimmar i landsorten, 
dels hade senator Ekroth och kuratorn för hans 
afdelning gått i borgen för ett lån från universi- 
tetskassan, och Daniel hoppades, efter att hafva 
skrifvit något därute, på ett tillskott af kanslers- 
medel, så att han skulle kunna dröja borta halft- 
annat eller två år. Henrik Brandt hade energiskt 
uppmanat honom att specialisera sig på konststu- 
dier, framhållande att vissa europeiska länders 
konsthistoria i nyare tid ännu, så vidt han kände, 
alls icke var bearbetad, och att i Finland ett 
tacksamt fält låg öppet för en modärn konstkriti- 
ker. Men då man icke kunde bedöma någon konsts 
utveckling, utan att känna konstens hufvudepoker, 



128 

hade Brandt föreslagit Daniel att först besöka 
Berlin, där rådfråga vetenskapsmän och sedan resa 
till de stora konsthärdarna, Dresden, Miinchen, 
Florens, Rom, Paris. Redan tanken på att kunna 
göra en sådan färd försatte Daniel i hänförelse. 
Att i två år vara borta från allt gräl och småsinne 
här hemma, att bara njuta af skönhet, att arbeta, 
att lära sig och när man återvände, kanske kunna 
verka något för smak och konst här hemma, kunna 
lära en yngre generation att förstå hvad man själf 
skattade högst — och hvem vet, kanske en gång 
nå sin belöning i alla åfven de skyggaste fram- 
tidsdrömmars förvärkligande! 

Så fort Daniel fått sina förberedelser undan- 
gjorda, skulle han resa. Det räckte dock litet, ty 
senator Ekroth hade semester och var på sin egen- 
dom, och lånetransaktionen tog därför tid. För 
öfrigt var Daniel helt belåten med att icke behöfva 
träffa Hjalmar och hans fästmö. När förlofningen 
eklaterats — på sommaren, kort före kommunal- 
rådet Ahlfelts död — hade han visserligen skrifvit 
till Hjalmar ett så varmt bref han kunde; men 
Daniel hade sett Hilja tillräckligt för att ana hvil- 
ken andel hon själf hade i förbindelsen, han kände 
bankdirektörens brutala åsikter och fruktade innesrt 
att denne i sin blifvande svärson skulle få en 
smickrad och lydig tjänare. Det hela var honom 
osympatiskt och gjorde honom ondt för Hjalmars 
skull. 

Under sin vistelse i Helsingfors träffade Daniel 
ett par gånger Kuno. Han skötte tillsvidare den 



129 

stora egendomen och alla affärerna för arfvingarnas 
gemensamma räkning, men så fort någon ville bli 
utlöst, så skulle det ske. Åt Kurre hade redan 
utbetalats en större summa för att han finge reglera 
en del öfverhängande skulder — och kanske blefve 
snart äfven andra arrangemang nödvändiga, tillade 
Kuno i förbigående. Ingeborg skulle tillbringa 
vintern i staden, på det smågossarna Erik och Al- 
bert — som icke voro några smågossar mera, 
utan femton och sexton år gamla — skulle hafva 
något annat sällskap än den gamla fastern. Hon 
ville gå i musikinstitutet och återtaga hvad hon 
under de två sista åren försummat ... om det blir 
någonting af, tillade Kuno. 

— För öfrigt kommer hon endera dagen till 
sta'n, och du måste naturligtvis träffa henne innan 
du reser. Det vill hon också gärna. Hon är ännu 
mycket nedslagen efter sommarens händelser . . . 
och det äro vi alla. För min del skulle jag, 
uppriktigt sagdt, ofantligt gärna byta med dig! 
Men kanske kommer jag och söker upp dig på 
något af de härliga ställen där du vistas. I alla 
fall måste du mycket ofta låta höra af dig! 

Daniel skulle med lördagsbåten resa till Lu- 
beck. Af smågossarna, som han träffade på gatan, 
fick han veta att Ingeborg på onsdagen skulle vara 
i staden. Han sade dem att han onsdag kväll 
ämnade komma och taga afsked, och bad dem 
framföra det till Ingeborg och Kurt. 

Torsdag och fredag var han upptagen. Fre- 

Brytningslider. 9 



130 

dag afton skulle hållas ett partimöte, vid hvilket 
viktiga saker skulle afhandlas och dit äfven Daniel 
jämte några andra af den unga gruppens medlem- 
mar erhållit kallelse. Och på torsdagen hade han 
lofvat att deltaga i en sammankomst med dessa 
för att närmare bestämma gruppens hållning vid 
mötet följande dag. 

När Daniel kom in, satt Ingeborg i matsalen 
med smågossarna. Hon tog emot honom på trö- 
skeln till salongen och bad honom vara hjärtligt 
välkommen. Hon hade af Kuno hört att han skulle 
resa och hade velat passa på att komma in till 
staden så hon ännu kunde träffa honom. 

Daniel sade några ord om hur han beklagade 
hennes förlust, hur han deltagit i hennes sorg och 
hur tacksam han var för att hon skrifvit. 

— Ja, jag visste ju att ni följde med oss i tan- 
karna . . . tyvärr voro de förhoppningar jag med- 
delade er om pappas tillstånd så illusoriska. Det 
räckte inte länge innan jag märkte det själf — 
Och nu skall ni resa! . . . Jag önskar er allt möj- 
ligt godt af den färden ... vi hoppas genom 
Kuno ofta höra af er . . . Ni skall ju besöka så 
många olika länder och se så mycket vackert . . . 
Väntar ni er inte ofantligt mycket nöje? Och ni 
skall ju dröja borta i två hela år? Hur skall all- 
ting se ut när ni kommer tillbaka? Då är ni en 
lärd man och hämtar visst med er någon tjock 
bok som ni skrifvit därborta — och så blir ni ju 
berömd och skall väl verkligen bli professor — 
som Hjalmar alltid förut på skämt kallade er? 



131 

Hon gjorde alla dessa frågor litet nervöst, mera 
såsom i tankarna och utan att afvakta något svar. 
Medan hon talade, hade hon begynt syssla vid 
teköket, och Daniel fick tillfälle att betrakta henne. 
Hvad hon åter hade förändrat sig sedan den dagen 
— det var just nu två år sedan — då han mött 
henne i gamla kyrkans esplanad! Sorgdräkten 
gjorde henne spensligare och längre, men öfver 
hennes ansikte hade kommit någonting äldre, nå- 
gonting mognare, på samma gång som hennes kin- 
der mist sin färg och ögonen sitt glada uttryck. 
Det föreföll Daniel som om han aldrig sett henne 
vackrare, men tillika var det som om vemodet i 
hennes drag meddelat sig till honom och gripit 
fatt i hans hjärta. 

— Erik, gå och se efter om Kurt är i sitt rum 
och säg honom att Daniel är här! 

Erik lydde. I detsamma ringde tamburklockan. 
Albert gick ut att öppna. 

— Jag hade så gärna velat tala med er, Daniel, 
sade Ingeborg hastigt, i det hon satte sig vid bords- 
ändan, nära honom, men det är så svårt . . . och 
skrifva till er kan jag inte heller. Jag vill bara 
be er om en sak: vill ni lofva att tänka vänligt 
på mig? . . . 

— Men, Ingeborg, hur kan ni föreställa er nå- 
gonting annat? stammade Daniel och fattade hen- 
nes framsträckta hand, som hon genast drogtillbaka. 

Det hördes röster i salongen. Kurre och John 
Wirén kommo in. Daniel steg upp och tryckte 
tyst handen på Kurre, som såg allvarlig ut. 



132 

— Åh, engång ser man dig igen, sade Wirén 
när han kom fram och hälsade, det är år och dag 
sedan vi träffades. Du lär ha varit nergräfd i ditt 
fädernesland, provinsen, och jag har flackat Europa 
rundt. 

Daniel svarade icke. Man satte sig kring te- 
bordet. Konversationen ville ej taga fart. 

— Nå, Daniel, hvad tycker du om Hjalmars 
förlofning? begynte Kurre med ett tonfall som om 
han ändtligen hittat på ett intressant samtalsämne. 
Det var inte precis oväntadt, hva' ? 

— Jag vet inte, jag har så litet kunnat följa 
med Hjalmars görande och låtande. 

— Det är sant, du var ju inte ens här till 
promotionen, när han slog som värst. Men redan 
därförinnan lär saken varit tämligen klar, efter 
hvad man säger. Märkvärdigt tycker jag det är 
i alla fall. 

— H varför tycker du det? frågade Ingeborg 
likgiltigt. 

— För att jag trodde Hjalmar om bättre än 
att låta fånga sig af det där följet. 

— Du skräder inte dina epitet, invände Daniel. 

— Tycker du de förtjäna något bättre? Flickan 
är ju kokett ända till osmaklighet — jag har aldrig 
sett någonting värre än när hon på promotions- 
balen gjorde sig söt för Hjalmar och försökte 
snörpa ihop sin milsbreda mun och låta sinasopp- 
tallrikar till ögon se sentimentala ut. Och den 
där hönan till mor med sina briljanter och sina 
fasoner af landthandlardotter — som hon ju också 



133 

lär vara — struttande i hälarna på det älskande 
paret och skinande af förtjusning, och så hennes 
elefant till man, den söta gossen, som ser så ut 
att han inte borde släppas lös bland hyggligt folk 
— för att inte tala om hans själ, som är såld åt 
fan för längesen! 

— Kurre! förebrådde Ingeborg. 

— Ett godt parti, i alla fall, sade Wirén iro- 
niskt. Landthandlardotterns far lär ha skott sig 
ordentligt på att skinna befolkningen med procen- 
ten, och bankdirektören är en mäktig man inom 
partiet, som nog kan hissa upp sina protegéer till 
hvilka höjder som helst. Och fru bankdirektör- 
skan är naturligtvis förtjust att bli släkt med en 
så fin familj som senator Ekroths . . . 

— Jag tror, sade Daniel kort, att Hjalmar 
inte ledts af några egoistiska synpunkter . . . och 
han behöfde ju inte fästa sig vid det ekonomiska. 

— Det är vackert af dig, inföll Kurre, men 
jag misstänker det inte stämmer. Du känner Hjal- 
mar tillräckligt för att veta att han föraktar hvarken 
pengar eller karriär och vill ha af båda så mycket 
han någonsin kan få. 

— Jag vet inte hvad Hjalmar gjort för att 
berättiga dig till denna dom. 

— Min tro är, inföll Wirén med samma hån- 
fulla ton som förr, att bankdirektören har sin 
goda del i förlofningen. Partiet har behof af per- 
soner med ett städadt yttre och någon tillstym- 
melse till sätt . . . 

— . . . och språkkunskap! inföll Kurre spetsigt. 



134 

— Ja, naturligtvis, språkkunskap, det får inte 
glömmas! — för att uppfostra dem till kandidater 
när tiden kommer då man banat sig väg till mak- 
ten .. . så som man ju är på god väg att med 
allehanda medel göra — Och om bankdirektören 
själf inte till dess blir färdig eller inte anses till- 
räckligt proper — till kroppen, ty själen betyder 
mindre! — så kan han ställa upp en väl prepa- 
rerad svärson i sitt ställe . . . och därför har han 
sändt sin dotter i breschen för att fånga fisken, 
och så går allt som smordt . . . Det är ju den 
fennomanska taktiken ! 

— Du är gemen! utropade Daniel förbittrad. 

— Nå, nå, inte så häftig — tillåt mig tro 
hvad jag vill. För resten: present company al- 
ways excepted! — jag menar naturligtvis inte dig 
och andra som jag måste anse jämförelsevis hygg- 
liga — fast ni tillhöra partiet . . . 

— Seså, sluta opp att gräla nu, sade Ingeborg 
medlande. John och Kurre äro alltid så ifriga när 
de komma på språkkapitlet, och den stackars Hjal- 
mar har ingen fred för dem. 

— Stackars! mumlade Kurre hånleende. 

Man gick öfver till ett annat ämne, men stäm- 
ningen var tryckt och det blef icke mycket sagdt. 
Wiréns närvaro och sätt att tala pinade Daniel 
mera än någonsin. Om en stund steg han upp 
för att taga afsked. Han ville ännu i kväll ställa 
i ordning för resan och kunde icke dröja. 

Kurre sade att han skulle följa ut med honom. 
Wirén stannade kvar och räckte Daniel handen 



135 

med ett skämtsamt: damm keine feindschaft! Inge- 
borg tog hastigt afsked, önskade lycklig resa och 
gick, utan att följa herrarna ut i salongen, från 
matsalen in till smågossarna, som tidigare dragit 
sig tillbaka i sitt rum. 

Daniel och Kurre vandrade långsamt framåt 
längs kajen, där en kylig höstvind rasslande drog 
genom lindarnas torra blad och mörkret föll öfver 
hamnen. Daniel tog upp samtalet om Hjalmar 
och sökte försvara honom; Kurre fasthöll vid att 
han bedömt Hjalmar rätt, men han resonnerade 
dock nu helt annorlunda än därinne. Daniel hade 
ofta märkt att Kurre kunde vara förståndig och, 
allvarlig när man tog honom på det sättet. Han 
tyckte i det hela mycket om honom, ty med allt 
sitt lättsinne och sin krassa syn på tingen var han 
icke blott begåfvad, men också en i grund och 
botten bra pojke. 

Utan att komma öfverens om något mål, fort- 
satte de sin väg öfver salutorget, längs södra ham- 
nen, där »Storfursten», med hvilken Daniel om 
lördag skulle resa, låg och lastade vid skenet af 
elektriska lampor, och upp påUlrikasborgsbärgen. 
Där stannade de och sågo sig omkring. 

Till vänster om dem, i norr, låg staden med 
sina rader af gaslyktor, som drogo sig i vinkel 
längs kajerna, speglande långa darrande lågor i 
vattnet, och därifrån förgrenade sig åt alla håll, 
väckande föreställningen om ändlösa perspektiv af 
gator. Den raka filen af stenhus vid hamnen och 
salutorget tedde sig i dunklet helt ståtlig och 



136 

imposant. Högt öfver byggnadernas tak och skor- 
stenar höjde sig Nikolaikyrkans silhuett, nästan 
vidunderligt stor, mot himlen, som färgades matt- 
röd af reflexerna från gasljuset. Till höger reste 
sig konturen af den andra kyrkan på Skatudden, 
och dess snöhvita tak lyste genom mörkret. Från 
den gled ögat längre bort till uddens spets, till 
hamnfyrarnas blinkande lågor och den hackiga 
linje bakom dem, som Degerölandets svarta tallar 
tecknade mot det dunkelblå fästet. Nedanför bärget 
bredde sig hamnen med ångbåtar och skutor, en 
del liggande ute på fjärden och urskiljbara blott 
på sina masters linjer och lyktornas ljus, som sväf- 
vade upp och ner i takt med vågorna. Bortom 
Brunnsparkens yfviga löfmassor syntes Sveaborgs 
mörka konturer och i söder hafvet ända till Gråharas 
sken och långt bakom det, markerande vid horison- 
ten sin gräns med en skarp svart rand, ofvan 
hvilken den vida himlen hvälfde sig en nyans 
ljusare, fastän stjärnlös och tung. 

— Det är musik i Brunnshuset, sade Kurre 
och pekade ner åt den upplysta restaurationen 
midt bland trädens dunkel, skola vi inte gå ner 
och äta en portion, efter det är sista kvällen vi 
träffas — vi behöfva ju inte sitta länge? 

Daniel samtyckte genast. Det var honom, när 
han gick där och tänkte på kvällens möte med 
Ingeborg och hvad hon sagt och kunnat mena, 
som om han i Kurre haft vid sin sida någonting 
kvar af henne. 

På verandan i Brunnshuset spelade ett litet 



137 

musikkapell, medan några enstaka gäster, insvepta 
i rödrandiga filtar, sutto vid borden och huttrade 
vid sina tutingar eller portioner. 

— Det är kyligt här, blåsten ligger på från 
hafvet, sade Kurre, låt oss gå in i salen. 

De satte sig vid ett bord nederst vid dörren, 
så att de godt kunde höra musiken. 

— Otrefligt här inne, sade Daniel, men kanske 
ändå bättre än i blåsten där ute. 

Salen var blott till hälften upplyst. De flesta 
borden hade inga borddukar, utan visade den 
nakna träskifvan. I fonden stod en hälft förfallen 
teaterscen och gapade med uppdragen ridå. Öfver 
det hela en doft som den, hvilken sitter kvar i 
en värdshuslokal på morgonen efter en stor backa- 
nal, blandad af reminiscenser af tobaksrök, utspildt 
öl, instängd luft och människor. 

När de slutat sina portioner, yrkade Kurre på 
kaffe och ett glas punsch. Daniel ville icke neka. 
Vid punschen sade Kurre, som återfått sin vanliga 
raljerande ton, plötsligt: 

— Nå du har väl genom Kuno hört om det 
stora evenemanget som förestår hos oss? 

— Nej . . . hvad? 

— Se på, att inte Kuno skvallrat om det för 
dig . . . kanske jag då borde hålla munnen, jag 
också . . . men det är ju knappast någon hemlig- 
het mera och blir det snart ännu mindre ... Jo, 
naturligtvis att Ingeborg skall gifta sig med Wirén! 

— Det är inte sant! 

Daniel stötte sitt glas i bordet. Han var all- 



13S 

deles blek, men ögonen glödde och det ryckte i 
hans tunna läppar. 

— Jo, tyvärr är det sant. Det har varit för- 
spändt mycket länge — liksom en tyst överens- 
kommelse, kan man säga, allt ifrån deras barndom. 
Men det skulle kanske inte ändå blifvit någonting 
af, om inte gubben varit så ifrig med det. Han 
har alltid betraktat det som en afgjord sak, och 
när Wirén kom till Nauheim kort innan gubben 
dog, lär det ha blifvit definitivt klareradt. Han 
ville, och du vet att hvad han ville, det satte han 
igenom. 

Daniel stirrade ner i sin kaffekopp med hän- 
derna öfver pannan. 

— Och Ingeborg, frågade han skyggt efter en 
stund, ville hon? 

— Hm, med den saken var det väl si och så. 
Jag vet inte om hon själf riktigt visste hvad hon 
ville. Gubben hade alltid gått på med att hon 
måste ha en duktig karl, som kunde bryta sig 
väg genom hvilka hinder som helst och som höll 
af henne — det var de två väsentliga vilkoren för 
hennes lycka, tyckte han, och dem såg han för- 
verkligade hos Wirén. En duktig karl är han nog, 
som tar sig fram på en obebodd ö om han bara 
har en knif och ett stycke trä eller en messings- 
tråd, och kär i henne har han varit troget sedan 
hon började tala, men en förbaskad kalkon är han 
i alla fall . . . 

Och när Daniel ingen ting sade, utan satt tyst 
som förut, tillade Kurre: 



139 

— Egentligen, ser du, tror jag att Inga på 
senare tider hade begynt tänka att det vore likaså 
godt att dra sig ur hela spelet, ty jag misstänker 
nästan att hon hade en liten klockarkärlek till 
dig. . . 

Daniel ryckte till. 

— ... men det skulle då aldrig gått, åtmin- 
stone så länge gubben lefde, ty hade han fått veta 
att hans dotter var kär i en fennoman, så hade 
han blifvit ursinnig . . . och så kom det där med 
»sista önskan» och »löfte på dödsbädden» och all 
denna fördömda sentimentalitet, som bara gör folk 
olyckliga. 

— Jag trodde den tiden var förbi, när döttrar 
af sina fäder tvungos att gifta sig med hvem som 
helst . . . 

— Något tvång var det precis inte, men det 
var gubbens önskan, som sagdt . . . och du känner 
förhållandena i vår familj tillräckligt för att veta att 
den var allas lag . . . Denna tanke hade visst Inga 
för resten vant sig vid så att hon, trots allt, inte 
ändå på allvar föreställt sig det annorlunda. 

Daniel teg. Kurre fixerade honom närmare och 
trodde sig märka att hans ord berörde honom illa. 

— Seså, var inte ängslig nu för att jag sitter 
här och pratar ... om du värkligeii var litet för- 
pickad i henne, så skali du svälja ner förtreten 
och trösta dig med ett glas till . . . »mister du en, 
stå dig tusende åter» . . . Inga är ju en bra flicka, 
men i det hela inte märkvärdigare än de flesta andra 



140 

sådana finns det huru många som helst för en 
hygglig karl som dig! 

Kurre beställde en ny halfva. Daniel gjorde 
inga invändningar, utan drack i botten när Kurre 
skålade med honom. Småningom löste punschen 
hans tunga, han blef nervöst pratsam och begynte 
tala om huru han skulle roa sig därute och hur 
han ville stanna där i många år och kanske aldrig 
komma tillbaka. 

Musiken hade tystnat, de sista gästerna för- 
svunnit från verandan och lamporna därute släckts, 
när Daniel och Kurre ändtligen bröto upp. 

De gingo arm i arm genom parken, högljudt 
sjungande »Farväl magister, denna gången», men 
när de kommo till katolska kyrkan, togo de en 
åkare och körde in till staden. Kurre följde Daniel 
till hotelldörren vid Glogatan och tog där afsked 
af honom. 

— Det är rätt af dig att vara bussig, sade han. 
Och därborta får du nog se att man inte har tid 
för någon sentimentalitet. Jag skall emellertid 
skrifva till dig om hur händelserna utvecklas . . . 
och till bröllopet kan du i alla fall telegrafera! 
Farväl på dig — du är en ganska schangdobel 
gosse och jag hade nog helst haft dig till svåger, 
trots allt! 

— Tack, sade Daniel. Farväl och hälsa Kuno! 

Förvirrade tankar jagade hvarandra i Daniels 
hjärna och höllo honom vaken. Han bemödade 
sig att fördrifva verkan af sin ovana vid den myckna 



141 

punschen och se sakerna klart, men det ville icke 
lyckas. Hvarför hade icke Kuno sagt honom någon- 
ting? Kanske för att han ville att Ingeborg själf 
skulle säga det? . . . Hvad hade han själf kunnat 
hoppas? Hade Ingeborg gifvit honom anledning 
att hoppas någonting alls? Hade han någonsin 
tänkt sig möjligheten af en förbindelse med henne? 
Nej, det hade han ju inte kunnat göra, han visste 
ju att det var omöjligt! Men hvarför hade hon 
då skrifvit? Och stod det någonting i det brefvet? 
Och hvad hade hon då egentligen sagt, som han 
blifvit så glad öfver? Var hon då värkligen den 
bästa som fanns och den enda? Kanske skulle 
han därute möta någon som höll af honom mera? 
Eller när han komme hem och blefve bekant och 
hans namn nämdes öfverallt, kanske skulle det 
komma någon till honom som sade, att hon ville 
älska honom och som icke svek honom? Det fanns 
ju så många. Kurre hade rätt — han hade ju själf 
skålat på det. Hvarför skulle han verkligen inte 
kunna vara bussig, och låtsa om ingenting — han 
hade ju redan kunnat låta bli att be Kurre hälsa 
till Ingeborg! — Han skulle visa att han kunde 
bryta sig fram likaså bra som denne stubbsvansade 
kalkon — kanske skulle hon ångra sig . . . kanske, 
när det var för sent! . . . 

I sådana fantasier kastade han sig länge af 
och an på sin bädd, tills han slutligen borrade 
hufvudet i dynan och, snyftande som ett barn, 
sjönk i oroliga drömmar. 



X. 



I halfvakenheten på morgonen beslöt Daniel 
att skrifva till Ingeborg ett bref. Han skulle låta 
henne veta att han kände allt, skulle önska henne 
lycka och försöka att icke vara bitter — blott 
jämt så mycket att det märktes! Men när hans 
tankar klarnade, syntes detta honom som hämnd. 
Han skulle ju blott göra henne ondt för nöjet af 
den egoistiska tillfredsställelsen att få gjuta ut sin 
stämning på papperet och visa henne att han sörjde 
... det kunde ju ingenting ändra . . ! 

Så beslöt han att med fredagens morgontåg 
fara till Hangö för att där invänta ^Storfursten». 
På detta sätt komme han åtminstone snabbare 
från Helsingfors — det pinade honom att veta, 
att han kunde möta henne på gatan, han ville bli 
fri alla påminnelser om henne, han ville söka upp 
en ny luft, som lättade bördan för honom . . . 
bördan på hjärtat, hvilken höll på att förtaga 
honom andan! . . . 

— — Han satt i hotellrestaurationens matsal 
och åt frukost, när Kaarlo Nummi kom in, åtföljd af 



143 

en kamrat. Daniel igenkände med glädje en af me- 
ningsfränderna, hvilken han på länge icke råkat, 
häradshöfding Ravander, en rask och hetlefrad öster- 
bottning, en af den unga klickens allra verksam- 
maste och allra radikalaste medlemmar. Det var 
en storväxt, fetlagd ung man, med ett kraftigt, redan 
något skalligt hufvud, som starkt tillspetsade sig 
uppåt, med glasögon som sutto ett godt stycke 
nere på hans framåtskjutande näsa och blott 
till hälften skymde den närsynta, men energiska 
blicken. Ett par armar som släggor hängde ner 
från skuldrorna. Ravander tjänstgjorde som extra 
i senaten, men hans namn lefde kvar bland de 
unga studentgenerationerna från hans hembygd, 
omhvärfdt af den respekt som österbottningen gärna 
har för den fysiska duktigheten. Under student- 
tiden var han nämligen en af sin afdelnings allra 
berömdaste slagskämpar, — det vill säga mycket! 
— och ryktet om hans bedrifter hade artat sig 
till en formlig legend. Men fast det knappast mera 
hände honom att, som förr, lyfta ut små ryska 
officerare från krogen, när deras blotta närvaro 
litet senare på natten störde hans patriotiska sinne, 
eller att under det sedvanliga stora tumultet på 
första maj rycka in, jämte ett par kamrater, i 
Brunnshussalongen och sopa den ren och låta slags- 
målet fortsättas på verandan och trädgårdsplanen, 
eller att upprepa några andra af de tag för hvilka 
han var berömd, så hade han ännu hela sitt friska 
sinne från den tiden i behåll. Det gaf sig nu blott 
uttryck i så att säga mera andliga manifestationer. 



144 

Daniel tyckte om Ravander just för detta friska 
sinnes skull, som verkade välgörande bland de 
andras tröga och trumpna inlandslynnen. Och mer 
än någonsin föreföll honom Ravander att i detta 
ögonblick komma likt en uppiggande pust från 
hafvet och hjälpa att skingra hans svårmod. 

— Tjänare, tjänare sade häradshöfdingen, med 
en röst som en dånande bränning — hur lefver 
världen? Det var ett besynnerligt ställe du valt 
för din frukostrisp — inte just någon »komilfå» 
krog, detta — 

— Jag trodde inte du var så nogräknad, små- 
log Daniel. 

— Sen man blifvit man i staten, ser du, måste 
man göra allt med en viss urskiljning, till och 
med sina krogbesök . . . Det var denne här ynglingen 
Nummelin — han pekade på KaarloNummi — som 
släpade mig hit för att vi skulle hviska dig ett 
ord i örat . . . 

— Ja, då får du allt tala betydligt saktare . . . 
nå, hvad är det om? 

— Jo, sade Nummi, du kommer naturligtvis 
upp på mötet i morgon? 

— Jag hade tänkt resa i morgon bittida. 

— Resa ... nå, men . . . det har ju hela tiden 
varit fråga om att du skulle stanna ... du kan väl 
inte tänka på att nu plötsligt öfverge oss . . . 

— Till hvilken nytta kan jag vara er? . . . 
Det passar bättre för mig att resa . . . jag är dess- 
utom trött på allt det här . . . 

— Nånå, gosse, sakta i backarna, inföll Ravan- 



145 

der; jag kommer helt enkelt att sätta passförbud 
för dig, ifall du krånglar . . . och inte ett ord mer 
om den saken! 

— Vi räkna på att Mallin och du skall tala 
på mötet i morgon, och därför måste du vara med 
i kväll och få närmare upplysningar . . . men jag 
ville säga till nu redan, för att du må vara beredd . . . 

Daniel ville på allt sätt undandraga sig . . . 
han hade aldrig förr uppträdt offentligt vid ett så 
viktigt tillfälle, och hvad skulle det betyda hvad 
han sade de gamla herrarna? . . Men Ravander 
hotade och Nummi bad, och båda framhöllo att 
icke en enda man fick vara borta. Slutligen gaf 
Daniel med sig. 

Till fredagens möte, som hölls i Societetshusets 
»trettifemma», hade ett sextiotal personer, utvalda 
bland de mera representativa i hufvudstaden och 
landsorten, erhållit kallelse. De flesta, till och 
med landsortsborna, hade hörsammat den. Af 
det unga kotteriets medlemmar var ett tiotal till- 
städes. De hade dragit sig längre bakåt till vänster. 
När Daniel därifrån såg ut öfver rummet, obser- 
verade han till sin öfverraskning nere, längst borta 
i bakgrunden, Hjalmar Ekroth, som närmat sig 
några samtalande äldre herrar. Bland dem ur- 
skilde Daniel bankdirektör Ringdahl och professor 
Wilcke. Utan tvifvel hade Hjalmar för mötets 
skull från landet kommit in till Helsingfors. 

Det låg spänning i luften. De äldre och de 
yngre höllo sig på distans från hvarandra och 

Brytningstider. 10 



146 

utbytte knappast hälsningar. Någon lifligare dis- 
kussion i enskilda grupper fördes dock icke. Allt 
var, såsom det plägar vid dylika tillfällen, utdisku- 
teradt och planlagdt på förhand inom de särskilda 
fraktionerna. 

Vid det lilla bordet i salens fond uppträdde 
en herre och bjöd tystnad. Man hade anmodat 
honom att öppna detta möte, sade han långsamt på 
svenska, och han ville uppmana de närvarande att 
till en början välja ordförande. En röst hördes 
föreslå professor Helin. Bra, bra», ropades från 
flera håll. Professor Helin — det var just mannen 
vid bordet — tackade för förtroendet och satte sig. 
Han var den själfskrifne ordföranden vid dylika 
tillfällen. Han åtnjöt anseende hos alla för sin 
stora beskedlighets skull, hade icke stött sig med 
någon och förmådde bibehålla sitt lugn, huru högt 
än diskussionens vågor gingo. Man aflägsnade 
honom för öfrigt gärna från aktivt deltagande i för- 
handlingarna, emedan hans lika långa som färglösa 
yttranden blott voro till besvär. 

Professor Helin bad att i några inledande an- 
tydningar få förklara orsaken till mötet. Under 
senaste tider hade vissa politiska händelser inträffat 
och förebud varsnats, hvilka för det finska partiet 
nödvändiggjorde ett klargörande af ställningen. 
Han behöfde väl ej vara vidlyftig — herrarna 
visste hvad han åsyftade. Grundvalarna för vårt 
konstitutionella samhällsskick skakades i sina fogar, 
våra viktigaste företrädesrättigheter höllo på att 
angripas, på höjderna hade våra vedersakare ett 



147 

allt mera villigt öra. Med ett ord, en systemför- 
ändring grydde, och det gällde för Finland och 
särskildt det finska partiet att noga betänka hvilken 
hållning det vore politiskt klokt att nu iakttaga. 
Äfven ställningen inom landet hade på senaste 
tider visat ledsamma tecken till en förskjutning, 
och splittrande tendenser hade gjort sig gällande 
till och med i det finska partiets midt. På visst 
håll hade man yttrat missnöje med att partiets 
ledning skedde i alltför konservativ anda, och mera 
dylikt. Det hade synts önskligt att man beredde 
de olika fraktionerna af partiet ett tillfälle att gemen- 
samt öfverlägga om allt detta, och det var att 
hoppas att denna öfverläggning skulle, förd i all 
vänskap, sluta med ömsesidig förståelse. 

Ordföranden tystnade, strök sig om sitt skägg 
och drack en klunk vatten. Därpå lät han sina 
blickar frågande fara öfver salen och yttrade slut- 
ligen säfligt: 

— Är det . . . ingen . . . som begär ordet? 

Det hostades till höger och vänster och skra- 
pades med fötterna i golfvet. Det var de första 
spridda signalerna, men ännu syntes ingen färdig 
att rycka ut till strid. Ordföranden spanade och 
spanade. Slutligen återtog han: 

— Kanske vore det bäst att diskutera frågans 
principiella del först .... och därefter . . . 

— Herr ordförande! hördes en resolut stämma 
från första stolraden. 

— Rektor Viberg har ordet! 

Det verkade likt en gäll trumpetstöt; alla 



148 

tycktes plötsligt vakna, räta upp sig och göra sig 
beredda. Ögon och öron riktades åt det håll, där 
rektor Viberg nu reste sig från sin plats. 

Han var en bemärkt man, en framstående 
pedagog och historiker, sedan någon tid landtdags- 
man i prästaståndet för sitt stifts skollärare och en 
af ståndets flitigaste talare. Ännu icke fyllda fyr- 
tio år hade han namn om sig att vara kunnig och 
slipad. På samma gång hade hans förtidiga fram- 
gångar dock gjort att han, jämte en viss oförmåga 
att bilda sig en själfständig åsikt, bibehållit ett 
drag af brådmogenhet och naivitet. Han hade i 
början visat sympatier för de unga — han var ju 
själf liberal! — men när man gått honom in på 
lifvet, hade han i mångfaldiga tonarter varierat sitt 
karaktäristiska »visserligen . . . men å andra sidan» 
... under närvarande förhållanden», och så vidare 
— detta zwar, som Goethe fördömer såsom 
obeslutsamhetens och feghetens tecken. Och när 
man vände ryggen, hade Viberg åter resonnerat 
med de gamla ledarne och hans »visserligen» hade 
från en tveksam invändning vuxit till en aktiv 
öfvertygelse. Men han aktade sig att kraftigare 
betona denna öfvertygelse, ty han hittade alltid 
åter på nya »visserligen». Hans ståndpunkt blef 
därför ett ständigt famlande, ett försök att åtmin- 
stone synas medla — i grund och botten var han 
dock en rättrogen gammalfenoman — och hans 
tal blef ofta en hopning af konditionala, potentiala 
och adversativa satser, hvilka icke mynnade ut i 
något påstående, knappast i någon hufvudsats. 



149 

Han gaf en ytterst utförlig bild af situationen, 
i det han upptog alla motiv som ordföranden i sin 
inledning framkastat och smyckade dem med en 
massa variationer, men utan att göra något be- 
stämdt förslag. När han slutade, visste man unge- 
fär lika mycket som när han började. Det enda 
positiva han framhållit, var att man i den öster- 
ländska politiken måste förhålla sig försiktigt, mot 
svekomanerna absolut afvisande och mot den spi- 
rande oppositionen inom partiet så tillmötesgående 
som möjligt. 

Det var ett långt och ledsamt andragande och 
stimulerade icke till fortsättning af debatten. 

— Den berömda finska fåordigheten, hviskade 
Henrik Brandt till Daniel Autio, är en myt, som 
du ser. Antingen tredskas man med att hålla 
munnen, eller också pratar man floder af smörja . . 

Åter blef det tyst en stund, och ordföranden 
spanade ut öfver församlingen. 

— Är det ingen . . . som begär . . . ordet? ljöd 
på nytt hans långsamma fråga. 

Otto Mallin steg upp, där han suttit hälft dold 
i en fönsternisch och anmälde sig. De flesta vände 
sig om för att se hvarifrån rösten kom. Ordföranden 
syntes villrådig, tills någon gaf honom en upplysning. 

— Jaså, jaha . . . jag observerade inte . . . Ma- 
gister Mallin har ordet. 

Mallins lilla gestalt med det gråbleka, skägg- 
lösa ansiktet, och hans lågmälda, litet stammande 
röst voro icke ägnade att imponera eller tilldraga 
honom uppmärksamhet. Men de som ville höra 



150 

på, kände snart att det var värme och öfvertygelse 
i hans ord. 

Han ville, sade han, hålla sig till de tre hufvud- 
moment, som af den föregående talaren fastslagits. 
Denne talare hade i afseende å Ryssland manat 
till försiktighet. Han visste icke hvad därmed 
åsyftades, men fruktade att i de flestas ögon en 
dylik allmän maning kunde synas innebära böjelse 
för en alltför långt gången passivitet. Man hade i 
denna punkt blott en säk att hålla sig till, nämligen 
lagen, oberoende af hvarje hänsyn. Vakade man 
öfver att dess tydliga stadganden icke brötos, 
opponerade man sig bestämdt mot att dess anda 
eller bokstaf kränktes, ja, då handlade man rätt, 
då, men icke annars. Sedan var det förhållandet 
till de svensksinnade. Naturligtvis skulle man icke 
afpruta ett uns på sina fordringar, sålänge finska 
språket ännu på något område, hvilket som hälst, 
icke hade alla rättigheter det måste ha. Icke häller 
skulle man tveka att oblidkeligt strida för sin sak. 
Man måste afslöja svekomanernas under sken af 
något slags priviligieradt gentlemannaskap bedrifna 
intriger — alla de obotfärdigas förhinder som de 
ständigt appellerade till och alla de vackra fraser, 
under hvilka de dolde sitt absoluta veto mot de 
billigaste anspråk — och man måste arbeta på 
sociala reformer, hvilka det svenska partiet af språk- 
politiska hänsyn icke var med om. Men det funnes 
äfven viktiga reformer af detta slag, hvilka det 
finska partiet af likgiltighet eller konservatism ty- 
värr icke upptagit på sitt program. I en del af 



151 

dessa kunde man samarbeta med de svensksinnade; 
och framför allt borde ett sådant samarbete i största 
omfång komma i fråga då, när fosterlandets fiender 
skrida till anfall. Då måste de inre striderna bi- 
läggas — äfven med fara att det finska partiets 
berättigade önskemål få vänta en tid på sin upp- 
fyllelse; — men hvad betydde detta mot att låta 
inre split göra bytet lätt för den yttre fienden och 
med ens grusa alla framtidsförhoppningar. Detta 
var det enda sättet: man måste slåss med blanka 
vapen och spela öppet spel! 

— Hvad nu slutligen beträffar det tillmötes- 
gående man begär af oss yngre och å andra sidan 
lofvar oss, så ärna vi ingalunda uppträda pockande. 
Men vi måste förbereda herrarna på att om icke 
partiets ställning i de angifna frågorna — och där- 
till ännu några andra — förändras, så svara vi 
ej för att icke en söndring uppstår, som kan få 
mycket ledsamma följder .... 

— Hvilka andra frågor? hördes en arrogant 
stämma från en af de första stolraderna. 

— . . Jag ville just precisera. Jag menar sär- 
skildt den religiösa eller rättare sagdt hierarkiska — 
ty en sådan har denna fråga blifvit för det finska 
partiet. Vi vilja hafva större frihet för individen 
både i hans handlingar och hans tänkesätt än led- 
ningen af det finska partiet nu tål, och vi måste 
anse det för ett stort misstag att partiet nästan 
helt och hållet stöder sig på prästerna, ty det ställer 
sig därigenom i ett beroende af obskurantism och 
dogmtro, som i längden, under trycket af tidsandan, 



152 

hvars upplysta kraf man ej får förbise, kan föra 
till att hela partiet bankrutterar — om detta ej 
sker på annat sätt! 

Den besinningsfulla, litet enformiga tonen hade 
mot slutet af Mallins andragande fått ett allvarligt 
eftertryck och färgats af en varm skiftning. Menings- 
fränderna höjde några svaga bravorop. Men fram- 
me i salen blef det rörelse. Hånfulla leenden och 
mumlande protester hade redan under talets lopp 
förnummits från detta håll. Nu steg den ena efter 
den andra upp och genom det tilltagande sorlet 
hördes energiska rop på ordföranden. 

Den lille mannen vid ordförandebordet miste 
icke sitt säfliga lugn. 

— Ursäkta . . . hvem var det som först . . .? 

— Det var jag, ljöd en grof basröst. De 
unga sågo en väldig rygg och ett flintskalligt 
hufvud resa sig, skymmande ordföranden för dem. 

— Jag tillåter mig blott, flåsade bankdirektör 
Ringdahl på svenska, jag tillåter mig blott säga 
som min mening att ifall herrarna därborta i hörnet, 
— han pekade föraktfullt med tummen öfver vän- 
stra axeln — ämna ställa till uppror här i landet 
och ingå fostbrödralag med vikingarna, så lycka 
till — jag tror herrarna kunna undvaras inom det 
finska partiet och jag föredrar, uppriktigt sagdt, 
öppna öfverlöpare framför hemliga förrädare . . . 

Han satte sig igen, for med näsduken öfver 
pannan och flintskallen, såsom efter en mycket stor 
ansträngning, och fortsatte att gorma för sig själf. 



153 

Hjalmar Ekroth hade tagit sig friheten begära 
ordet endast för att säga — och han gjorde det 
mycket sirligt och artigt — att han omöjligt kunde 
vara med om magister Mallins åsikter, utan ville 
mot dem inlägga sin lifliga protest. 

— Förbannade bräcka! trumpetade Ravander 
så högt, att de närmast framför honom sittande 
vände sig om. Men bankdirektören sände sin 
blifvande svärson en gillande nick. 

Det blef oreda i diskussionen. Professor Helin 
sökte förgäfves hålla den ihop. En präst från 
landsorten uppträdde med ett mycket långt, skrifvet 
andragande, som utmynnade i ett otal punkter, 
och det blef fråga om att fatta resolution rörande 
dem. Man talade hit och dit, man kom med tusen 
förslag och motförslag, medan hufvudsaken fick 
hvila. Ändtligen ropade ordföranden, uppbjudande 
alla sina röstresurser: 

— Professor Wilcke har ordet! 

Det blef moltyst i salen. Några drogo sina 
stolar närmare den ryktbare ledaren, andra stego 
upp och ställde sig vid väggen ett stycke från 
hans plats, där han, krokryggig och plirande under 
glasögonen åt alla håll, stod och höll med båda 
händerna i stolskarmen framför sig. 

Han talade lågt, afmätt och lugnt. Hans ord 
voro icke skarpa, ty han älskade i allmänhet att 
svepa sin radikalism i ett slags mjuk, insinuerande 
form. Men andemeningen var oförtydbar. 

Han ville egentligen icke säga någonting af 
egen fatabur; han ville nu som alltid hänvisa till 



154 

det finska folkets store mästare och föresyn. Ur 
Snellmans läror framgår att det finska partiet bör 
för alla sina handlingar och tänkesätt hafva ett 
enda rättesnöre: att den finska nationen är finsk, 
finsk till språk som till bildning och karaktär. 
Endast det som tjänar den rent finska saken, kan 
därför kallas fosterländskt. Det Finland, som bebos 
af svensk allmoge, bör dock icke lämnas obeaktadt 
af de finsksinnade. Tvärtom, de måste arbeta för 
dess väl, och det sker naturligen bäst genom att 
de nämnda landsträckorna befolkas med finsk all- 
moge. Hvad de såkallade bildade svensktalande 
åter beträffar, så böra de i sitt eget intresse förmås 
att tillägna sig finska språket. Vilja de det icke 
själfmant, så måste åtgärder vidtagas för att tvinga 
dem därtill, ty det finska partiet kan icke i evighet 
låta sig nöjas med palliativ. Så fort detta parti 
kommer till makten i regeringen, måste de svensk- 
sinnade, om de ej vilja uppträda fogligare, finna 
sig i att utestängas från alla befattningar, se sina 
skolor indragas och sitt språks användning på alla 
områden reduceras i förhållande till de svensk- 
talandes ringa numerär i befolkningen. Med ett ord, 
begreppet fosterland måste mycket nära samman- 
hänga med begreppet finska språket. Endast på 
detta sätt skall en väg kunna banas för Finlands 
verkliga lycka. 

En rörelse af stolt belåtenhet for igenom de 
närmast stående, medan Wilcke gjorde en längre 
paus. 

— Försynen har ställt det så, fortsatte han 



155 

sedan, att våra yttre politiska förhållanden, långt 
ifrån att lägga några hinder på denna väg, tvärtom 
synas inbjuda oss att beträda den. Med en klok 
och försiktig diplomati gentemot Ryssland kan 
mycket ernås i fråga om vårt språks och våra 
anhängares framgång. Vi må visserligen vara be- 
redda att göra några uppoffringar, men måste man 
icke alltid vara det, om man vill vinna någonting 
af värde? Vi böra icke sätta ett envist och onyt- 
tigt motstånd mot alla åtgärder, som afse att närma 
vår administration till kejsardömets, ty för det första 
äro sådana fordringar från de maktägandes sida 
ur historisk synpunkt förklarliga, för det andra 
retar motståndet blott till våldsamhet och för det 
tredje måste vi besinna nyttan af principen: do ut 
des, tjänster och återtjänster. Jag hoppas man 
icke missförstår mig, om jag till och med vågar 
antyda att en beräknande politik icke bör decideradt 
motsätta sig yrkandena på utvidgade rättigheter 
för det ryska språket i vårt land, — förutsatt na- 
turligtvis att de officiella språken icke blifva tre, 
hvilket ju vore högst obekvämt, utan som hittills 
två. Vi måste betänka, mina herrar, att aldrig i 
världen något främmande språk ändå skall kunna 
nå ett sådant välde i Finland som det svenska nått. 
Hvarje utbyte man därvidlag gör, blir i alla fall 
en ren vinst för finskan. 

Med dessa principer för ögonen tror jag — 
men det är min privata öfvertygelse, som jag ej 
vill tvinga på någon annan! — att det finska partiet 
lugnt och med godt samvete kan besluta att helt 



156 

enkelt arbeta vidare efter samma program som 
hittills. Dess mål skall förblifva detsamma som 
förr: finskans seger och det främmande elementets 
tillbakaträngande — det vill säga uppfyllelsen af 
historiens bud — och medlen behöfva ej heller 
undergå annan ändring, än den exceptionella tids- 
förhållanden kräfva. 

Professorns röst, i början mycket svårt förnim- 
bar, hade under den sista delen af hans andra- 
gande höjts och blifvit nästan skarp. Ansträng- 
ningen framkallade ett hostskof, som räckte några 
ögonblick. Man visste ej rätt om Wilcke ämnade 
fortsätta, men höll tillsvidare inne sitt bifall. Hjalmar 
skyndade att räcka honom vattenglaset från ord- 
förandens bord. 

När Wilcke lugnat sig, tillade han några ord 
angående »ungherrarna därborta i fönsternischen». 
Han nödgades förena sig i hvad hans vän bank- 
direktör Ringdahl yttrat om dem. Visserligen hade 
han ämnat sakligt diskutera deras kraf, men när 
han nu såg på hvilken ståndpunkt de stodo och 
framförallt när han varsnade att de ville öppna 
portarna på vid gafvel för ateism och materialism 
och uppsäga förbindelsen med prästerskapet, folkets 
lärare, öfver hvilka partiet kunde vara stolt, så 
teg han hellre och lät magistrarna ställa till hvilken 
schism de behagade. 

Professorn satte sig lugnt på sin plats, viss om 
sin seger och obekymrad om de högljudda bifalls- 
rop, hvilka ljödo omkring honom. De närmaste 
kommo fram och tryckte hans händer, längre bort 



157 

skramlade man med stolarna och steg upp och be- 
traktade hvarandra med strålande blickar och ropade : 
»lefve professor Wilcke», »det var ett ord i sinom 
tid!», »nu knäckte han gulnäbbarna!» och dylikt. 
Det var som om triumfen vunnits och ingenting 
mer behöfde sägas. 

De unga sutto häpna och stumma och vill ej 
tro sina öron. 

— Finns det då ingen bland alla dessa män, 
sade Daniel häftigt till Brandt, som kastar orden 
tillbaka i halsen på honom, som säger honom rent 
ut att han drar skam öfver hela partiet . . . ! 

— Var lugn för att ingen opponerar sig! Det 
finns kanske flere än en, som har en obestämd 
känsla af att någonting är galet, men antingen 
gör han det inte fullt klart för sig förrän i morgon, 
eller ock vågar han af pur rädsla för de andra 
ingenting säga! 

Nu ljöd plötsligt som en åskskräll bakom 
Daniel och Brandt en stentorsstämma, öfverröstande 
sorlet i salen: 

— Herr ordförande! ... det är häradshöfding 
Ravander som ber om ordet! 

Bullret aftog långsamt. Men innan det ännu 
fullständigt stillats, dånade Ravander vidare från 
en stol, på hvilken hans väldiga gestalt klifvit upp. 

— Jag önskade blott ställa en fråga till den 
senaste talaren. Man påstår att herr professor 
Wilcke nyligen, senaste söndag, låt oss säga klockan 
två, för att vara precisa, haft en audiens i det gula 
huset söder om esplanaden — jag ville fråga om 



158 

det som han nu sagt och som, han må påstå hvad 
han vill, ger en fullkomligt ny gir åt det finska 
partiets politik, om allt detta är resultatet af öfver- 
läggningarna som där ägde rum ... ? 

Det var honom omöjligt att fortsätta, ty det 
hyssjades och skreks: — »det är skamlöst», han 
får inte tala«, »det är en oförskämdhet utan like». . . 

Professor Wilcke satt orubbligt lugn på sin 
plats. Ordföranden knackade häftigt i bordet med 
en pappersknif. 

— Mina herrar . . . tillåt mig . . . detta urartar 
till någonting alldeles oerhördt . . .jag måste kalla 
häradshöfding Ravander till ordningen . . .jag kan 
inte tillåta honom att tala vidare . . . 

— Har också sagt nog! skrek Ravander i det 
han steg ner från sin stol. 

— Det vore då väl tusan om man inte en 
gång skulle få blåsa sanningen ur sig! tillade han, 
när vännerna förebrående omgåfvo honom. 

Småningom lade sig rörelsen, medan rektor 
Viberg åter uppträdde. Men han lyckades icke 
samla uppmärksamheten kring sig som förra 
gången. Han gjorde som han plägade, upptog 
Wilckes motiv och benade och belyste dem tills 
han slutade med ett »förmedlingsförslag»: att det 
finska partiet åtminstone tillsvidare skulle fortgå 
på samma väg som förr — det kunde ju hända 
att tidsförhållandena framkallade en ändring . . . 

Stämningen mattades märkbart. Det föreföll 
Daniel som skulle man ingenting vinna med att 
framföra sina synpunkter på nytt. Men medan 



159 

det utspann sig en långtrådig diskussion om hvad 
som egentligen borde ställas under omröstning, 
uppmanade Daniels kamrater honom ifrigt att icke 
tiga. Han tvekade änn i ett ögonblick, men när 
han plötsligt hörde ett förolämpande ord åter fällas 
därborta, steg han hastigt upp. 

— Jag ber, sade han ifrigt och högt, att på 
egna och mina vänners vägnar ännu få säga ett 
sista ord. Herrar Ringdahl, Viberg och Wilcke 
ha i hufvudfrågan yttrat samma åsikter, ehuru 
formulerade på något olika sätt, mer eller mindre 
brutalt. Dessa åsikter gå ut på i första rummet 
en obegränsad undfallenhet för högsta makten och 
obegränsade medgifvanden åt dess anspråk, i hopp 
om vinningar för den egna saken. Icke ett ord 
har från herrarnas sida förnummits om att här 
såsom första villkor för all politik skall uppställas 
försvaret af vår lag, tvärtom — antydningar i mot- 
satt syfte ha icke saknats! Ej en tanke egnas åt 
möjligheten att hvarje lillfinger som räckes kommer 
att följas af bägge händerna och hela kroppen, 
utan att någonting fås tillbaka — ehuru detta 
måste inses af alla, som icke äro fullständigt för- 
blindade af en enda fix idé, språkidén. I dubbelt 
afseende således en ofosterländsk och för vårt folk 
fördärflig princip. Vidare vill man förinta icke blott 
det svenska partiet, utan också den svenska bildnin- 
gen. Det svenska partiet har gjort landet stor skada 
genom att hämma en utveckling som varit för det- 
samma naturnödvändig och lycklig, men att därför 
krossa den svenska bildningen med ett slag, det vore 



160 

att slita kläderna från kroppen och icke hafva annat 
än mycket ofullständiga plagg att sätta på sig i stället. 
Huru skulle vi taga oss ut i denna halfnakenhet? 
Må den svara, som tror sig presentabel! — Man 
föraktar slutligen våra yrkanden på liberalism. 
Detta vore redan ett tillräckligt skäl för oss att 
upphöra med samarbetet, ty ett parti som ej följer 
med utvecklingen, men tvärtom vill lägga hämsko 
på den, är dömdt att förgås — och denna lott 
önska vi icke det finska partiet. Vi vilja rädda 
det från att råka i beroende af några enskilda, 
hvilka med smicker och vackra ord tyrannisera 
det och pålägga alla dess medlemmar sina indivi- 
duella, föråldrade idéer ... I arbetet för det finska 
språket skola vi, så vidt det stöder sig på lag och 
rättvisa, ännu kunna vara ett — i allt annat, tyckes 
det, skola våra vägar gå åtskils. Vi beklaga det 
icke, ty vårt mål är högt nog att göra oss starka. 
Framtiden skall visa hvem af oss som räddat mera 
åt fosterlandet! 

Daniel hade talat med skälfvande röst och 
hans ögon flammade af vrede, när han mötte mot- 
ståndarnes försmädliga blickar och hörde deras 
skratt. Men hans kamrater ropade högt sitt bifall 
och tryckte hans händer. Därpå lämnade de alla 
salen. 

De kvarvarande beslöto att antaga professor 
Wilckes förslag till resolution oförändradt. Så 
reste man sig, kände sig fri och samtalade lifligt. 
Några bland ledarne föreslogo att stanna kvar och 
äta en gemensam sexa. Det skedde — endast 



161 

några få aflägsnade sig. Bankdirektör Ringdahl 
var i sitt esse, berättade skabrösa historier och 
skrattade själf åt dem så att väggarna ekade. Inom 
kort blef han mycket upplifvad och började ropa 
på champagne. Den kom, tal nollos i mängd, allt 
längre ju längre det led på natten, och fosterlan- 
dets framtid säkerställdes i skummande skålar. 

De unga hade gått till Kamp och åto sin 
portion där, glada och lätta om hjärtat. Man 
kände att man stod vid en afgörande vändpunkt, 
och man brann af stridslust och höll tal för fram- 
tiden äfven här. Henrik Brandt, målaren, föreslog 
en hjärtlig skål för Daniel, önskande honom lycka 
på hans resa. Under några timmar tycktes det 
Daniel som om hans sorg hölle sig långt aflägsen, 
som om den beslutit att lämna honom i ro . . . 

Det gick ett brus af vår och friskhet öfver 
detta lilla lag i det trånga rummet, medan sep- 
tembernattens blåst hven i esplanadens lindar 
därute. 



Brytningstider 



XI. 



Vintersemestern stod i sina sista dagar, och 
tiden för Daniels afresa från Berlin var därmed 
kommen. 

Han var glad åt tanken att bryta upp mot 
söder, ty han längtade efter mera sol och klarare 
himmel. Dessa första månader i utlandet hade 
blott gifvit honom en ringa försmak af det han 
hoppats erfara. Och de hade inneslutit så mycket, 
som gjorde honom ondt att minnas, när han nu 
tänkte tillbaka. 

Han hade börjat sin vistelse här med sinnet 
slaget och brutet. I ensamheten hade han fått tid 
att varsna, huru känslan för Ingeborg, som han 
gömt på så länge, glidit in i alla skrymslen af 
hans hjärta och blifvit ett med hela hans väsen. 
Han måste tillstå för sig att det var hans eget fel 
— han hade i hemlighet omhuldat den och smekt 
den till ro med framtidslöften, som han själf icke 
kunde tro på. Det räckte länge, mycket länge, 
innan verkligheten hunnit rifva ner allt hvad han 



163 

på detta sätt i tysta och inåtvända drömmar byggt 
upp. För hvar förhoppning som dagsljuset slog 
till marken, steg där, när skymningen kom och 
minnena trängde på, en ny, som skimrande lekte 
för hans ögon. Så gick han de första veckorna 
liksom i ett dunsthölje af overkliga förnimmelser, 
och blott som pä långt afstånd såg och hörde han 
det dagliga lifvet draga förbi. 

När han om kvällarna kom hem, efter långa 
och fruktlösa försök att tvinga sig in i allt det 
nya härborta, satt han och resonnerade med sigsjälf. 
Hundrade gånger gjorde han sig samma fråga, och 
hundra gånger fick han samma svar! Hade det 
kunnat bli annorlunda? Hur hade han bort handia? 
Hade han, trots allt, bort våga mera . . . hade han 
bort säga henne att han icke ville och icke kunde 
tänka sig sitt lif utan henne? Ack, så ofta hade 
ju orden format sig på hans läppar, men fruktan 
att helt och hållet mista henne hade låtit dem 
domna bort igen! Hur måste han icke förefallit 
löjlig . . . som en smäktande skolpojke, sentimental 
och tafatt och fåordig! Sådan var han ju . . . 
Aldrig hade det rätta ordet i den rätta stunden 
befriat hans innersta från tyngden, som låg öfver 
det . . . och aldrig skulle han klättra uppför de 
branta höjderna, där lyckan vinkade och lät sig 
tagas blott af den djärfve . . . Den jämna alldag- 
liga allfarsvägen, den var han dömd att vandra . . . 

En kväll fann han Ingeborgs förlofningskort 
på sitt bord. 

Det var då sant . . . ohjälpligt sant! 



164 

Han känner det stiga som en brännande eld 
inom sig . . . den griper omkring sig och fräter sig 
igenom hans inre, och allt som nyss fyllt det, kär- 
leken, saknaden, bitterheten, hoppet, försvinner och 
lämnar plats för en vid och förtviflad tomhet . . . 
Men småningom fyller tomheten sig själf med 
någonting som sipprar in, droppe efter droppe, och 
sprider sig öfver det ödsliga rummet ... en trött 
melankoli, en stilla, vemodig sorg . . . 

Ett bref från Kuno gaf Daniel några närmare 
underrättelser om förlofningen, dock icke stort 
mera än hvad Kurre redan antydt i deras samtal. 
Ingeborg visade sig icke synnerligen glad, men 
hon hade ju allt sedan faderns död varit nedstämd, 
så det ej behöfde tillskrifvas någon annan, särskild 
orsak. Hon hade, hon som alla, varit beredd på 
att det skulle gå som det gått. Hon satte visst 
värde på Wirén, utan att precis vara dödligt för- 
älskad i honom. — Kuno berörde med vänskapens 
hela finkänslighet Daniels ställning till det som 
händt. Han hoppades Daniel snart skulle glömma 
att han varit fäst vid Ingeborg . . . uppriktigt sagdt, 
hade hon knappast varit den följeslagarinna genom 
lifvet som för honom varit den bästa. I de strider 
Daniel med sitt ärliga lynne ännu finge utstå 
skulle hon icke kunnat vara den sporre och hjälp hon 
bort — därtill var hon för svag och för obeslutsam. 
Hon var en kvinna för hvilostunderna, med sin 
mjuka, tröstande hand och sitt känsliga sinne . . . 
För öfrigt bad hon hjärtligt hälsa honom . . . 

* 



165 

När ferierna ändtligen voro slut, grep Daniel 
med ifver efter studierna — han pinades allt mera 
af denna inre formlöshet och längtade att foga den 
in i ett yttre tvång. Han fyllde upp sin dag med 
föreläsningar, han skaffade sig tillfälle att arbeta 
vid professorernas enskilda öfningar och sökte 
bekantskaper bland studiekamraterna. Småningom 
drog arbetet honom helt och hållet till sig, och han 
märkte med glädje huru där inom honom började 
spira nya intressen och med dem nya tankar. 

Hvad var det icke för en fart i detta arbete! 
Hur annorlunda än därborta i hemlandet! 

Aldrig hade han hört en själfständig tanke 
yttras från en kateder därhemma — kompilation 
och handbokskunskap och färdiga fraser och formler 
var allt som bjöds. Aldrig hade han sett läraren 
ens försöka att sända liksom en elektrisk gnista 
till auditoriets slött och af nödtvång lyssnande 
skaror, genom att entusiastiskt skildra en veten- 
skaplig upptäckt, ett litet faktums väldiga andliga 
förhistoria, — aldrig hade han hört någon ägga 
sina åhörares spaningslust i vetandets värld genom 
att gifva ett prof på sin egen forskande tankes 
arbete. Aldrig, med ett ord, någonting personligt, 
ständigt blott den gamle magistern, som år ut och 
år in läste samma läxa, obekymrad om att tiden 
bläddrade vidare och slog upp nya sidor i sin bok, 
både inom och utom klassrummets väggar . . . 
Hvarifrån skulle då värmen för själfva studierna 
komma? Fanns den i föresatserna, så dödades 
den, om ej viljan var orubbligt stark, och det var 



166 

någonting sällsynt i Finland, där viljorna äro så 
färdiga att smälta samman med andras . . . Huru 
många studenter fanns det, som talade sinsemellan 
om böcker — kände den stora massan studenter 
öfverhufvud några andra böcker än kursböckerna 
och »åsnebryggorna», och såg den ens några 
andra? 

Hvad var det i själfva verket, som fyllde den 
finska studentens lif, om man betraktade det utan 
idealiserande glasögon? Främst var det tre ting, 
gemensamma för de allra flesta: det ena hette bröd- 
studier, det andra språkgräl och det tredje affärer. 
Så som studierna leddes, voro de för studenten 
från början blott brödstudier, och äfven om det 
funnits en lärare med högre syften, hade han endast 
kunnat verka på ett försvinnande fåtal. Språkfrågan 
hade varit en entusiasmens mäktiga yttring, men 
hvad fanns kvar den forna af hänförelsen i alla dessa 
agitationer, kalomnier och intriger? Daniel mindes 
hur han första gången kom in på ett studentmöte 
och hans hjärta fylldes af en stolt gemensamhets- 
känsla vid åsynen af alla dessa jämnåriga, för- 
samlade i deras eget hus, på hvars frontespis deras 
land låtit rista: Spei suae patria dedit. Och hvad 
hörde och såg han? Jo, detta »fosterlandets hopp» 
gnabbades i småaktigt gräl om de eländigaste strunt- 
saker, ödde på dem stora ord och arbetade rent 
medvetet på att splittra sina krafter i ringaktning 
och hat. Han såg icke ett spår af lyftning, 
tvärtom — striderna tryckte allas sinnen nedåt, 
de små dagsintressena tvungo tankarna att kretsa 



167 

i ringar om evigt enahanda saker och det hemliga 
agget, ständigt hetsadt, gjorde karaktärerna tarfliga. 
Och däraf växte sedan upp all den ovänlighet, miss- 
tro och missunsamhet, som kanske mer än allt 
annat karaktäriserade samlifvet i Finland. — Och 
lyftningen på studentfesterna, som det alltid stod 
så vackert om i tidningarna? Fraser, fraser, dem 
man småningom kunde utantill — en själfför- 
häfvelse utan gräns i fosterlandets namn, ett 
basunande af granna ord, »Suomen kansa» och 
»fäderneärfd bildning» och andra, hvilka för en 
nyktert lyssnande redan fått klang som af söndriga 
barnskallror — och tal, tal i oändlighet! Det 
var rentaf märkvärdigt hvad man hade litet att 
säga hvarandra enskildt, men hur man blef form- 
ligen besatt af talets dämon, om man blott var 
några flera tillsammans! 

När språkgrälen fyllt en del af hjärnan, om- 
sorgen om examina en annan och lånen och växlarna 
en tredje, då fanns det verkligen icke mycket rum 
kvar för de »högre intressena». Och den som 
kände behof att komplettera sina brödstudier med 
sådana, han måste leta upp dem själf, ty de lågo icke 
i luften, hvarken i den akademiska eller den helsing- 
forska öfverhufvud. Det var icke som här i utlandet, 
att de stora spörsmålens vindar nästan tvungo 
hvar och en att skaka på sin individuella bekväm- 
lighet och taga en bestämd position. Hvad en 
»tänkande» finsk student från början af åttiotalet 
i det afseendet kunde åstadkomma, det var på sin 
höjd att hålla med eller mot Ibsen: den som höll 



168 

med, hade »bildat sig en världsåskådning», det 
vill säga hans personlighet, som fortfarande var 
sammansatt af hufvudingredienserna språkfråga 
och examensstudier, hade fått som tillskott ett på- 
häng af mer eller mindre gåtfulla ibsenska slag- 
ord . . . 



I sitt arbetsfack, konsthistorien, hade Daniel 
mycket att lära, innan han kunde hålla jämna steg 
med sina kamrater. Hans kunskap var alltför all- 
män och obestämd, det gälide att fördjupa och 
precisera i hvarje riktning. Han satte in hela den 
uthållighet han kunde förfoga öfver, och det gick. 
I seminariet tog han i med en uppsats om en föga 
känd Kölnermålare, och den ville han utvidga när 
han sett mer af den gamle hedersmannens konst 
i Dresden och Mimenen. 

Allt detta verkade småningom som stillande 
läkemedel på Daniels sorg. Den pauserade, den 
höll sig fjärran, den hvilade sig — för att så under 
ensamma mellanstunder åter göra ett våldsamt 
angrepp, gifva en påminnelse om att den icke 
släppt honom eller förlorat honom ur sikte! 

Några veckor i Dresden och Sachsiska Schweiz, 
i växlande njutning af konst och vårlig natur, 
förde Daniel, tycktes det honom, många hundra 
mil bort från allt det förflutna. Och när han för 
sommarsemestern slog sig ner i Munchen, så kände 



169 

han verkligen hur grunden lades fast och bred till 
ett nytt skede i hans lif. 

Han lärde sig älska den stora, stilla staden, 
dess borgerliga anspråkslöshet, som gömde så 
starka ideella sträfvanden, dess härliga små museer, 
dess opera och teater, dess underliga arkitektur, 
där det dock låg en verklig konstnärlig vilja bakom 
— icke blott prålsjuka, som i Berlin — , dess vackra 
omgifningar och dess godmodiga människor. Han 
kände sig fri och kraftfull på nytt, och ur själfva 
sorgen spunno sig fina känseltrådar fram, med 
hvilka han omfattade allt livad han hörde och såg. 
Ibland steg det blott plötsligt upp som ett glädje- 
skri . . . eller en snyftning: om han fått upplefva 
allt detta med Ingeborg! . . . 

Från hemlandet hade emellanåt kommit under- 
rättelser i bref af Kuno, någon gång äfven af Kurre 
eller Henrik Brandt. Allting gick sin gilla hvar- 
dagsgång där uppe. Ingeborgs bröllop hade firats 
i tysthet på Stenbacka kort efter jul . . . Kurre hade 
skildrat det på ett drastiskt sätt, som nästan roade 
Daniel — han hade gifvit en bild af den »stubb- 
svansade kalkonen» och den gamla snusande lands- 
prosten och sina egna tankar, som sökte sig till 
Daniel. »Jag tyckte att det var synd om Inga, 
fast hon naturligtvis icke lät märka någonting — 
hon har tagit det lugnt och gått och sett ut som 
ett lyckligt och lidande helgon — du vet att mar- 
tyrskapet är kvinnans största förtjusning och största 
talang!» Hon hade blifvit glad öfver Daniels tele- 
gram till bröllopet. 



170 

Kort förut hade Kurre tagit sin medicine- 
kandidatexamen — emedan, som han själf skref, 
det blef tråkigt på »Asis», när punschkannorna af- 

skaifats. Hjalmar studerade juridik; det glun- 

kades om att han skulle resa till Moskva för att 
förkofra sig i riksspråket och att bröllopet upp- 
skjutits på en tid . . . Klas Wärnsköld skulle också 
till Ryssland, — hans pappa, byråkraten, hade 
blifvit trött på Klas' sångarlif och önskade skaffa 
honom snabb befordran . . . Ville Lind hade sjungit 
ut i Helsingfors, han med. Han hade litet svårt 
att stiga upp i tid efter serenadnätterna, och bankens 
direktion ansåg honom därför lämpligare placerad 
vid ett filialkontor i landsorten. 

Hjalmar — ja, det var icke många tankar 
Daniel hunnit ägna honom. I Berlin hade han 
flera gånger ämnat skrifva till honom med anled- 
ning af hans uppträdande på mötet i Helsingfors, 
kvällen före Daniels afresa, — han hade velat tala 
till honom som fordom, försöka om icke hans förra 
inflytande ännu kunde verka något — men det 
hade icke blifvit af, hans sinnesstämning gjorde 
det omöjligt. Och nu hade allt detta dragit sig 
så långt tillbaka . . . hans intresse för fosterbrodern 
hade minskats, han hade gifvit honom nästan för- 
lorad. Han förebrådde sig det, men kunde han 
göra något? Var icke Hjalmars lott kastad?... 
Ja, allt detta finge han se, när han komme hem 
... i bref var det i alla fall svårare att beröra 
sådana saker . . . 



171 

I sällskap med ett par norska målare gjorde 
Daniel på sensommaren fotturer i Oberbayern och 
Tyrol, och slog sig sedan ner i en liten by i bergen 
för att ordna och öfverblicka hvad terminens ar- 
bete inbragt. Han var nöjd med resultaten. Den 
gamle kölnaren hade han fått i det närmaste fär- 
dig, och nu höll han på med den så kallade Kni- 
diska flickans hufvud i Munchens glyptotek, ett 
skulpturverk, omhvärfdt af gåtor, hvilka Daniel 
brann af önskan att lösa. Men en längtan, som 
han knappast kunde tygla, dref honom neråt, till 
Italien. När han slutligen tyckte sig färdig och 
förberedd att resa, lämnade han, glad och tack- 
sam, sin tillflyktsort och styrde färden till Florens 
och Rom. 

Det blef några ljumma vintermånader i den 
eviga staden, uppfyllda af beskådande och njut- 
ning. Daniel kände sin själ vidgas och växa för 
hvarje timma, hans hufvud hade svårt att reda alla 
intryck, hans ögon blefvo stundom trötta af att mäta 
linjer och färger — men då lämnade han museerna 
för en dag eller par, gick upp till Monte Pincio 
eller San Pietro in Montorio med den underbart 
gripande utsikten från terrassen, eller vandrade han 
bland Forums ruiner eller ut genom stadsportarna 
längs någon af de breda vägar, som förde ut till 
Campagnan, hvilande sin blick vid dess lugna, 
vida skönhet. Hans lif var rikt och fullt, och allt 
mera Sällan kom saknaden och lät honom minnas 
hvad han förlorat. Han önskade blott ett — att 
flytta hit alla människor därhemifrån för en tid, på 



172 

det deras småsinthet skulle falla till föga inför 
makten af hvad de finge skåda . . . om det skulle 
hjälpa!? 

Daniel hade här i utlandet för det allra mesta 
sällskapat blott med studiekamrater eller konst- 
närer. Hans inåtvända temperament hade däraf 
ännu mera dragits till reflekterande öfver det som 
närmast sysselsatte honom. Konst och idel konst 
fyllde hans tankar, vid sidan af grubblet öfver 
honom själf och hans framtid. Allt annat, män- 
niskor och förhållanden, snuddade blott vid honom 
utan att lämna några intryck. Han sade sig själf 
att han på denna resa förfallit allt mer i abstrak- 
tion, det som Brandt och andra kamrater då och 
då skämtsamt varnat honom för. Nej, det ville 
han på inga villkor, han ville ingalunda förlora 
synen på verkligheten! En lärd grubblare eller 
en kontemplativ skönhetsentusiast hade man föga 
bruk för därhemma, det visste han. Det andliga 
uppsvingets nödvändighet måste praktiskt och posi- 
tivt bevisas — det måste talas mycket och högt, 
det var ej nog med att man satt på sin kammare 
och läste sina böcker och förargades åt männi- 
skorna, man måste taga dem på det rätta sättet, 
lära känna deras angreppspunkter . . . 

Det var goda föresatser, sade han sig nästa 
gång, men kunde han med dem ändra hela sin 
läggning? Han positiv och handlingskraftig! Kunde 
man icke lika gärna tänka sig en dufva plötsligt 
förvandlad till hök! 

Emellertid förde slumpen honom in i förhål- 



173 

landen, som litet ruskade upp honom, vidgade hans 
människokännedom och gåfvo honom en inblick i 
vissa sidor af italienskt lif. Från hotellet, där han 
först bodde, flyttade han in till en originell liten 
borgarfamilj vid en af smågatorna nära Piazza di 
Spagna. Han ville ha öfning i språket och veta 
att han kunde få sällskap, när han kände behof 
däraf — de ensamma kvällarna voro stundom rätt 
svåra att komma öfver. 

Såsom familjens nominella, ehuru ingalunda 
verkliga öfverhufvud fungerade en gammal, hälft 
afsigkommen herre, hvilken i sin ungdom tjänat 
i det påfliga gardet såsom underofficer, och efteråt 
fått en obetydlig plats i något af statens ämbets- 
verk. Denna syssla innehade han fortfarande, 
ehuru fullkomligt urståndsatt att sköta den; men 
regeringen var mån om att icke stöta sig ens med 
den obetydligaste af påfvens forna tjänare. Han 
kallades, troligen på grund af sina militära före- 
gåenden, »signor Capitano» och hade den egen- 
heten att beständigt, äfven vid måltiderna, vara 
klädd i en sliten militärmössa, i sommarpaltå och 
handskar, ty han kunde aldrig, sade han, rätt 
vänja sig vid detta nordiska hundklimat — han 
var nämligen neapolitanare till börden. Han lefde 
fullkomligt i sina minnen och passade gärna på 
att underhålla Daniel med dem, om han blott kom 
åt för fruntimrens skull. Dessa — gubbens dotter 
och dotterdotter — brydde sig mycket litet om 
honom. De tålde synbarligen hans tillvaro blott 
för den lilla inkomstens skull, som den förde med 



174 

sig, och deras sätt att tyrannisera honom tycktes 
hafva smittat både på den smutsiga, högljudda pigan 
Adelaida och den lilla hunden Tabacchino, hvars 
själfsvåldiga friheter gubben gjorde de fruktlösaste 
ansträngningar att stäfja. 

»Signor Capitanos» dotter, signora Trelancia, 
en ståtlig dam i obestämd medelålder, hade någon 
gång varit gift i Neapel, men rymt från sin man 
jämte sin lilla flicka, som nu var en fullt utvecklad 
kvinna på aderton, nitton år. Mor och dotter 
liknade hvarandra som ett päron, just på väg att 
bli öfvermoget, liknar ett nymognadt. Dottern 
hade i arf det smala, fint tecknade ansiktet, de 
nära hvarandra liggande ögonen, den skarpa näsan 
och den präktiga växten. När de båda, i sina 
bästa klädningar och mantiljer och blomsterprydda, 
stora hattar gingo ut på Corson eller på militär- 
paraden, och modern nedlagt all möjlig omsorg 
på hy och gestalt, så kunde man verkligen icke 
taga dem för annat än systrar. Men när signoran 
satt hemma på kvällen, slarfvig, med håret okam- 
madt och en urblekt morgonrock på sig, då såg 
hon så gammal ut, att Daniel ofta måste fråga 
sig om det var samma person, han för några 
timmar sedan mött på Piazza Colonna bland den 
drifvande, eleganta eftermiddagspubliken. Hennes 
sprittande lynne var i alla fall yngre än hennes 
år, medan dottern, Agnesina, snarare syntes få- 
ordig och tung. 

Signora Trelancia hade en syster, som bodde 
i samma hus och var gift med en advokat, en 



175 

socialistisk medlem af den eviga stadens råd. 
Denne liflige, i alla sina åsikter ytterst radikale 
man fann i Daniel en intresseradt lyssnande åhö- 
rare, och använde gärna en kvällstund då och då 
till att utlägga sina teorier för honom. Det var 
första gången Daniel hörde talas om socialism af 
en som tillhörde riktningen med själ och hjärta. 
Han förvånade sig att den så länge hade dröjt att 
slå sitt vågsvall upp mot Finland, och han tänkte 
mången gång att denna rörelse, rätt fattad, skulle 
kunna få en ofantlig betydelse för utjämnandet af 
språkstriderna i hans fosterland — ty i mycket 
voro de ju en klasstrid. 

Utom advokaten och hans fru hade familjen 
knappast något umgänge. En ung ingeniör kom 
dit då och då efter middagen, satte sig vid det 
sköflade matbordet och såg smäktande på Agnesina, 
utan att just säga många ord. Daniel kom icke 
rätt underfund med hans förhållande till familjen. 
Modern uppmuntrade honom alldeles tydligt, men 
Agnesina var butter och reserverad. 

Daniel ställde sigfrikostigt till de båda damernas 
disposition. De voro förtjusta öfver denna plöts- 
liga tillökning i familjen, isynnerhet som ingeniören 
var föga att räkna på såsom följeslagare och upp- 
vaktande kavaljer. De gjorde sig icke heller de 
ringaste skrupler att lägga beslag på Daniel, lika 
litet som modern dolde huru belåtna de voro att 
ha fått en så snäll hyresgäst och hur de tyckte 
han var intressant med sitt blonda hår och sina 
melankoliska ögon. 



176 

På kvällarna sjöng Agnesina för honom. Modern 
ackompanjerade på gitarren, föll in med gamla 
neapolitanska visor och var ifrig att lära Daniel 
dem. Hon lämnade aldrig sin dotter på tuman- 
hand med honom, ja, när de sutto tillsammans 
och Daniel vände sig till Agnesina, skyndade hon 
alltid att svara i dotterns ställe. Daniel förargade 
sig öfver denna påhängsna pratsamhet, som afbröt 
alla hans försök att närma sig flickan. Han kände 
sig dragen till henne. Hans sinnen njöto på ett 
egendomligt sätt af denna vackra, nyutspruckna 
ungdom, som lekte och sjöng i hvar linje af hennes 
gestalt. Han hade en omedveten lust att vistas 
nära henne, att höra hennes röst, att möta hennes 
ögon, utan att störas af andra, och söka utforska 
hvad det var som stundom lyste till i den beslöjade, 
hälft skygga blicken. Intet af detta stod så klart 
för honom, att han skulle resonerat därom med sig 
själf eller jämfört det med känslor, som fyllt honom 
förr. Det var blott sporadiska förnimmelser, men de 
väckte ett sällsamt välbefinnande och en längtan til- 
lika, och det sjöd ibland i hans ådror, som hade där 
plötsligt begynt rinna ett nytt slags blod . . . 

En afton vid jultiden gjorde Daniel med de 
båda damerna och ingeniören en promenad i 
Trastevere. De glömde sig kvar på en osteria, 
där det var lustigt folkiif att se, och drucko rätt 
mycket af det oljiga, gula landtvinet. Daniel fick 
rå om Agnesina mer än någonsin förr, han satt 
bredvid henne och lifvade upp henne allt mera, 
medan signoran fullständigt slog embargo på den 



177 

stackars ingeniören. Det var en högtid för Daniel. 
Och när han sedan på hemvägen fick bjuda Agnesina 
armen, så hittade han på att säga henne en hel 
massa smickrande och roliga komplimanger, och 
hon betalade med samma mynt. 

Det var rätt långt lidet på natten när de kommo 
hem. Portvakten, som öppnade, utropade sömnigt: 
»nå, ändtligen!» Då signoran frågade hvad det 
angick honom huru länge de voro ute, sade han, 
att signorans syster sjuknat och att man väntat 
dem med allra största otålighet. Hon skulle vara 
god och genast gå upp till systern. 

Modern skyndade förut uppför trapporna, 
medan Daniel och Agnesina långsamt följde efter. 
Daniel kände hur hennes arm smög sig under 
hans och hur hon lutade sig tätt till honom. 

— Jag är så trött, låt mig hålla er arm, så 
är ni snäll! 

De kommo upp till högsta våningen, Daniel 
öppnade och sköt sakta Agnesina in genom dörren. 
I tamburen hjälpte han tröjan af henne och följde 
henne sedan in i den mörka matsalen, hållande 
hennes hand i sin. När de stodo vid dörren till 
hennes och moderns gemensamma sofrum och 
hon hviskade i hans öra »godnatt och tack!» 
brusade det i hans hufvud, han tog henne med 
ena armen om axlarna, drog henne till sig och 
kysste henne på kinden. I detsamma kände han 
hennes armar om sin hals och hennes läppar tryckta 
till hans . . . 

Det hördes en hostning från gubbens rum. 

Brytningstider, 12 



178 

Agnesina gjorde sig lös och slank in till sig. 
Daniel trefvade sig fram till tamburen och därifrån 
till sin dörr. 

Han somnade in med de ljufligaste känslor. 
Om natten drömde han att han var förlofvad med 
Ingeborg och satt och kysste henne vid ett bord, 
som var fullt af otaliga flaskor gult vin; Agnesina 
stod och visade dem med en gest åt signoran och 
ingeniören, hvilka trädde in i rummet, hållande 
hvarandra om halsen . . . 

På morgonen hade han ett tidigt och led- 
samt uppvaknande. Det värkte i hufvudet, nerverna 
spelade under huden och minnena från gårdagen 
trädde upp, det ena efter det andra, dimmiga och 
förebrående. Hur hade han kunnat dricka så 
mycket vin, att han förlorat hela sin besinning? 
Var det ej mer bevändt med hans kärlek och hans 
sorg, än att de drefvos på flykten af en tillfälligt 
upphetsad stämning? 

Han kände sig ångerköpt. Han ville icke 
visa sig för Agnesina eller någon annan. Han 
gick ut och ströfvade kring staden och åt hvar 
det passade. Och han beslöt att redan följande 
morgon förvärkliga en plan, som han länge haft. 
Han ville göra en några dagars turné kring cam- 
pagnan, börjande från Tivoli, därifrån till Subiaco 
och så vidare — reseruten hade flera gånger dryf- 
tats i familjen. 

Han lämnade på sitt bord en biljett till signoran 
med underrättelse att han begifvit sig på sin till- 



179 

tänkta färd till omgifningarna, och med den första 
tramwayn for han åstad till Tivoli. 

Hvad det var skönt att vara ensam! Inga 
turister hade ännu hunnit hit ut i den tidiga timman, 
icke ens några påhängsna guider voro i rörelse. 
Daniel åt i lugn en lätt frukost med landtvin nära 
kaskaderna, tillbragte ett par timmar i grottorna, 
där han ostörd fick gå omkring och vanka eller 
hvila sig, hur han behagade. Sedan gick han 
upp igen till Sibyllatemplets terass och satt där, 
försjunken i tankar, och såg hur middagssolen 
spelade öfver kaskadernas skum och i det ljusa 
buskverket, som klängde på branterna. 

Småningom begynte platsen fyllas af männi- 
skor — det hade visst kommit en ny tramway 
från Rom — och Daniel fick lof att vakna ur sina 
meditationer. Plötsligt hörde han en röst bred- 
vid sig: 

— Goddag, signor Daniele! — Hvad vill det 
säga att rymma undan på det där sättet! 

Han vände sig häpen om. Agnesina stod 
bredvid honom, med ett skälmskt leende öfver sitt 
lilla fågelansikte. 

— Hvad i alla dar! — Ni här, Agnesina — 
hvad tänker ni på? 

— Det var så odrägligt tråkigt därhemma när 
ni rest . . . jag hade ledsamt efter er och tänkte att 
jag skulle få tag i er här, och så kom jag ut . . . 
och nu får ni hålla till godo med mig . . . 

Daniels första förskräckelse vek snart för en 
känsla af belåtenhet. Men han visste ännu icke 



180 

rätt hur han skulle taga situationen. Han beslöt 
att taga den pedagogiskt. 

— Men hvad säger er mor? 

— Pyh, mamma behöfver ju inte få veta 
någonting, hon är hos moster ... för resten skall 
jag säga er något. . . Kom, skola vi sätta oss på 
bänken . . . 

De satte sig. Agnesina spände ner sin para- 
soll, drog handskarna af sig och såg ut som om 
hon hade någonting mycket viktigt att meddela. 

— Jo, jag skall säga er att mamma är svart- 
sjuk på mig — ja just svartsjuk, och det för er 
skull!... Har ni inte märkt det? Har ni inte 
märkt hur hon vill hindra oss att vara tillsam- 
mans . . .? Men nu skall jag spela henne ett spratt 
och vara med er hela dagen ... nu skall jag ge 
henne betaldt för gammal ost! 

— Hvad menar ni? 

— Det är inte första gängen, ser ni, som 
hon är svartsjuk på mig! För ett år sedan var 
jag så godt som förlofvad med ingeniören, ni vet, 
och honom tog hon ifrån mig . . . hon koketterade 
för honom och bråkade på allt sätt, tills han inte 
vågade mera . . . 

— Stackars Agnesina! 

— Men ni säger ju inte åt henne att jag 
kommit hit . . . och ni är ju inte ledsen på mig? 
. . . Det är så förfärligt roligt att en gång vara fri 
och ledig och prata med er! 

Daniel började också tycka det var helt roligt. 
Han trifdes allt bättre ju längre det led. Hon tog hans 



181 

arm och de gingo turen till grottorna igen, stannade 
alltjämt och hvilade och förde en så liflig kon- 
versation som Daniels italienska det tillät. Men 
han behöfde heller ej anstränga sig mycket, ty 
Agnesina sörjde för att det icke blef pauser. Det 
var märkvärdigt, tyckte Daniel, huru mycket hon 
nu påminte om sin mor. Men i alla fall var hon 
rent betagande i sin fullkomliga frihet från reser- 
vation — hon var som en blomma, hvilken under 
en lång skymning hållit sin kalk sluten, men nu 
öppnat den mot solen, glödande och doftande . . . 
När de i skymningen sutto ensamma vid mid- 
dagen, i restaurantens lilla trädgård, kort innan 
den sista tramwayn skulle gå till Rom, sade 
Agnesina med plötslig energi: 

— Vet ni hvad? — Jag kommer med er till 
Subiaco i morgon bittida, och sedan följas vi åt 
på hela er rundresa! 

Daniel skrattade. 

— Tyvärr går det inte — med mindre ni 
kommer med mig ett stycke längre bort, till mitt 
fädernesland ! 

— Ja, hvarför inte? Jag kommer gärna med 
er ända till Norge, eller hvad det nu är . . . Jag 
dör slutligen af ledsnad här hemma . . . 

— Där skulle ni inom kort dö af köld . . . 
Nej, kära fröken, nu få vi lof att taga farväl — 
ni vänder tillbaka till er mor och låtsas om ingen- 
ting, och jag stannar här och fantiserar om att vi 
resa tillsammans till Norge! 

Agnesina såg trumpen och stött ut. 



182 

— Ni är stygg mot mig . . . jag skall säga 
er att jag inte är något barn mera . . . 

Daniel sökte blidka henne, tog hennes hand 
öfver bordet och såg henne in i ögonen. 

— Var ej ledsen, Agnesina, jag är er så tack- 
sam för att ni kommit hit och jag skulle gärna 
resa med er, om det bara ginge . . . 

Hon svarade ingenting. De stego upp från 
bordet, på hvilket en lampa flämtade för vinddraget, 
och gingo långsamt genom den mörka trädgården. 
Vid utgången stannade Agnesina, vände sig mot 
Daniel och sade hastigt, med en undertryckt snyft- 
ning: 

— Signor Daniele, jag vill inte resa ifrån er — 
jag får så ledsamt! 

Hon stod tätt framför h*onom, de svarta ögonen 
lyste som eldkol under spetsduken och hennes 
hvita tänder skimrade fram mellan de darrande 
läpparna. 

Daniel dröjde ett ögonblick, förvirrad. Det 
var som om någonting befallt honom att icke tveka, 
att taga för sig när det bjöds, att omfamna och 
kyssa henne och säga att hon ej behöfde fara 
ifrån honom, att de skulle stanna här tills i morgon 
och sedan resa vidare tillsammans och dricka vin 
i bergen och njuta . . . Men han förskräcktes när 
han fann sig lyssnande till denna inre röst, san- 
sade sig, trädde sin arm under Agnesinas och sade: 

— Kära barn, det blir nog ledsamt för mig 
också, när vi inte mera äro tillsammans — men 
nu måste vi gå! 



183 

Han förde henne till Porta Croce och lät henne 
stiga upp på tramwayn där. När de skildes, sade 
hon mankeradt: 

— Nåja, det är bra . . . jag skall fara hem 
igen . . . om alla människor i Norge äro lika tråkiga 
och stygga som ni, så vill jag visst inte komma dit! 

Och Agnesina åkte hem till Rom igen i spår- 
vagnen, stirrande ut i mörkret och sväljande tårar af 
ledsnad och harm. Men i det lilla hotellet i Tivoli 
låg Daniel utan att få sömn, och det behöfdes den 
långa och besvärliga resan till Subiaco följande dag 
för att bringa en smula jämnvikt öfver hans sinne. 



När Daniel om några dagar återvände från 
sin resa, var Agnesina trumpnare och tvärare än 
någonsin. Daniel egnade hon icke den ringaste 
uppmärksamhet. 

Den korta tid han ännu hade kvar i Rom var 
också fullt upptagen. Det återstod så mycket 
att se, och han hade fått några bref hemifrån, som 
sysselsatte hans tankar och fordrade svar. 

Kuno skref att han ville sammanträffa med 
Daniel i Nizza i början af februari, och det gällde 
således att blifva klar till dess. Så var där bref 
från fru Ekroth, Henrik Brandt och Otto Mallin. 

Daniel var rörd öfver sin gamla fostermors 
vänliga bref. Det var hon själf, så ut och in, med 
sin ömhet och sina bekymmer. Men det gjorde 
honom ondt att erfara att till och med fru Ekroth 
begynt tvifla på sin son. 



184 

»Hjalmar är», skref gumman, »som du kanske 
vet, hemkommen från Moskva. Jag vet nu inte 
hvad den färden egentligen tjänte till, för han 
kunde ju så mycket ryska förut som man tycker 
han borde behöfva på sin juridiska bana, men det 
var hans blifvande svärfar som yrkade på det och 
skaffade honom ett stipendium, när Ekroth inte 
gärna ville betala resan. Ja, du vet väl att Ring- 
dahl nu är i senaten — få nu se hvad det blir af allt 
detta, jag tycker han är så tråkig och egenkär och 
härsklysten, och Ekroth och han komina just inte 
heller väl öfverens. Det är så grymt ledsamt att 
Hjalmar nu skall ha kommit in i den där klicken, 
hans fästmö liknar mycket sin pappa, drifver igenom 
hvad hon vill, och fast hon ju nog är en rapper 
flicka och inte ser hon illa ut heller, så var 
det ändå någonting så helt, helt annat jag hade 
önskat, ja kära du, man vet så litet hur det går 
här i världen ! Det vore så roligt om du ville 
skrifva några förnuftiga ord till Hjalmar, så skulle 
kanske det ledsamma inflytandet få en motvikt. 
Det skall bli bröllop i vår när Hjalmar tagit sin 
examen, och så skola de resa till Norge på en 
liten tur, skrif nu dessförinnan, sedan skola de bo i 
samma hus som svärföräldrarna, han har ju byggt 
åt sig så gentilt och där få de en liten våning, 
så ledsamt ändå för honom att inte alltid ha fått 
följas åt med dig, han hade blifvit så van vid det 
alltifrån barndomen, och nu ser jag att det skulle 
ha gjort honom godt. Kära Daniel, din gamla 
tant har det så svårt ibland när hon tänker på 



183 

hur det ändå går här i världen annorlunda än 
man trott och önskat. Ekroth ber hälsa dig och 
tackar för det sista lilla brefvet, han är glad att 
det går dig bra och han säger dig att du inte skall 
vara orolig för det ekonomiska, han är nog mycket 
vänligt stämd mot dig som alltid och han har träffat 
herr Brandt, som talat så vackert om dig. Adjö 
nu, kära Daniel, se nu till att du inte förkyler dig 
när vinterkölden kommer, du har aldrig varit riktigt 
stark till hälsan. Din gamla tillgifna tant Luise E.» 
Daniel svarade genast med några rader. Han 
tackade hjärtligt för fosterföräldrarnas vänlighet. 
Han ämnade visst skrifva till Hjalmar och gratulera 
honom till hans giftermål, men han ville lämna 
alla diskussioner till dess han personligen fick tala 
med honom i Helsingfors. Han trodde, sade han, 
att fostermodern hade rätt i att Hjalmar nu gick 
i sin svärfars ledband, men det skulle visst bli 
annorlunda när han engång stod på egna fötter. 

Brefven från Daniels meningsfränder gåfvo 
honom stoff till långa och allvarliga reflexioner. 
De meddelade att tidningen nu gått af stapeln med 
Otto Mallin som hufvudredaktör, och de förbehöllo 
sig Daniels medvärkan. Han hade lust att skrifva 
några ledande artiklar, i hvilka han skulle få fram 
allt hvad han tänkt ut om den nya tidningens 
program och om reformer som behöfdes därhemma. 
Men han såg att han icke skulle få tid därtill. Han 
nöjde sig med att kasta ner dem på pappret i ett 



186 

bref till den af vännerna, som säkert bäst skulle 
förstå honom, Henrik Brandt. 

Han hade, sade han, under denna utrikesvi- 
stelse vaknat till kritik af förhållandena i hemlandet 
och han hade kommit till den öfvertygelsen att det 
unga partiet måste, för att göra nytta, i främsta 
rummet använda kritikens vapen, rikta dem mot 
all falsk öfverskattning, lära sig och andra att 
bedöma sig själfva och sina resurser på ett för- 
nuftigare sätt än hittills. 

»När man ser sakerna från fjärran, tänker 
man med ett visst medlidande på de många där- 
hemma, som gå ikring och tro på den där etno- 
grafiska patriotismen och veta intet så skönt som 
en tafla med finngubbar från hedenhös och sträfva 
för att kommande generationer skola bygga sin 
kultur på Kalevala och möjligen Elgskyttarna. De 
hafva en underlig mani att anse kärleken till hemmet, 
torfvan, folket, språket — allt detta, som utgör 
den naturliga patriotismen — nödvändigtvis böra 
utesluta intresset för allt främmande, ja nödvän- 
diggöra ett visst hat till de vida, soliga världarna, 
som breda ut sig bortom hemmets knutar, en 
skygghet för hvarje ljuslåga, som lyser starkare 
än de egna talgdankarna. De äro korttänkta nog 
att icke inse resultatet af en dylik isolering: — först 
ensidighet, så stagnation och sist en ofelbar andlig 
död. Att tillgodogöra sig de allmänna kultur- 
värdena och taga dem därifrån vi lättast fa dem 
är för dessa patrioter nästan ett förräderi mot 
nationalitetsprincipen! På afstånd tyckes det som 



187 

om en slik bildningsfientlighet — ty jag kan verk- 
ligen icke kalla den annorlunda — vore fast otrolig, 
men du vet lika väl som jag, hur i hög grad den före- 
kommer hos oss. I de flesta fall är den naturligtvis 
ett slags försvar för den egna obildningen, oförmå- 
gan och lättjan, och jag tror vi kunna säga hvarandra 
— under tysthetslöfte! — att den i denna form 
anträffas till och med bland bildningens eller 
åtminstone lärdomens patenterade representanter 
vid allas vår moder akademin! Värre är det att 
bland dem som i åsikter stå oss båda nära, denna be- 
kväma tendens också tyckes vinna insteg. Vi böra 
ingalunda underskatta betydelsen af en sådan före- 
teelse som att drängar, smeder och folkskollärare 
nysta ur sig romaner som man pumpar vatten; den 
visar i alla fall en literär talang hos de lägre klas- 
serna och kan, genom att ge oss direkta prof på 
allmogens psykologi, bli ett korrektiv mot falska all- 
mogeskildringar. Men våra vänner tycka att ett 
dylikt sätt att skrifva är högst bekvämt och de, hvilka 
Gud gifvit förmågan att hålla en penna i handen, 
sätta sig ner och låta den glida öfver papperet tills 
det blir en volym af. Man har hela reservoaren full 
af gamla eller nya realistiska ämnen, och man öpp- 
nar bara på sprundet och låter det rinna! Himlen 
bevare oss för att denna literaturfabrikation skall 
gripa omkring sig ännu mer än den gjort bland 
våra finska författare ! Men illa ser det ut. 

Detta, som så mycket annat, är, tror jag, till 
stor del en följd af vår bornerade, rent barocka 
egenkärlek. Vi äro helt säkert den egenkäraste 



188 

nation under solen. På hvilken grund? För att 
vi, trots krig och hungersnöd, knaglat oss fram 
till en viss civilisation och till en »plats bland 
nationernas antal»! Ja, det är ju vackert nog, men 
ha vi egentligen själfva någon del i det? Är det 
vår förtjänst att vi ha ett universitet sedan snart 
tvåhundrafemtio år, och skolor och rättskipning? 
Och tror man att Alexander den förste lät oss 
bibehålla vår konstitution för att vi slogos så tappert 
mot hans trupper? Vår fysiska seghet är visst en 
god egenskap, men den ha en mängd naturfolk 
i ännu högre grad än vi. Hvilken andlig mot- 
ståndskraft vi kunna prestera, det skall framtiden 
visa. För min del tror jag knappast på den; vår 
bonde är trög och konservativ och försvårar där- 
igenom assimilationen med främmande element, men 
annars är han, åtminstone såvidt jag känner honom, 
tämligen böjd för undergifvenhet. Och hvad vår 
nations öfriga andliga egenskaper beträffar, så vore 
jag glad att kunna öfvertygas om existensen af 
någon enda utpräglad sådan. Kan man icke fram- 
för allt karaktärisera oss såsom trögtänkta och 
ointelligenta? Nämn ett enda verkligt snille som 
vi haft — jo, Snellman; Runeberg var en stor 
skald, men icke något snille i samma mening som 
hans ungdomsvän och antagonist. Men hvad ha vi 
haft sedan denna period? Och hvad lofvarframtiden? 
Kanhända någonting i konst, ty åt det hållet ligger 
vårt folks begåfning väl mest — om också där de 
stora konceptionerna nu, som förr, brottas med 
bristande formkänsla. Men vetenskapen? Kan du 



189 

nämna någon enda af de vördade fäderna vid uni- 
versitetet, hvars namn knyter sig vid en veten- 
skaplig upptäckt? Och statsmän? Antingen dussin- 
byråkrater, som icke ha en aning om hur de makt- 
ägande skola tagas eller ens kunna tala med dem, 
eller ock diplomater af det Wilckeska slaget! Att 
hvardera med största lätthet kommer att luras af 
våra sluga motståndare, det behöfver man ej vara 
spåman för att förutse! 

Ack ja, vi måste ju vara nöjda med hvad vi 
ha, vi fä ej fordra för mycket, vårt folk är ju så 
ringa — med sådana argument tröstar sig egen- 
kärleken. Det vore ju galet om man förefölle otack- 
sam, missnöjd och retsamt pockande. Men det är ej 
otacksamhet, om man fördömer den belåtna själf- 
speglingen och ropar excelsior! Ty vi ha gudnås 
mycket kvar, innan vi nå höjderna. Nu, när det 
kommer ut i lifvet massor af ungdom — från de 
finska skolorna — som icke ha ett tecken af 
tradition att stöda sig på, som under sin uppväxt 
ingenting annat inhämtat än skolans lärdom, nu 
ställer sig bildningsfrågan viktigare och svårare än 
någonsin förr, och det är vi som skola påtaga 
oss ansvaret att ständigt hålla den uppe! 

Skrif till mig — pöste restante, Paris — några 
ord om allt detta. Jag hade haft lust att fram- 
lägga mina tankar mera publikt, vare sig i tidningen 
eller i ett bref till redaktionen, men jag tyckte dock 
det var bäst låta bli. Det kunde tagas för arrogans 
af mig, som inte har någonting att vara bussig 
med, utan kan vara nöjd att jag, tack vare gynn- 



190 

samma tillfälligheter, står där jag står — i stället 
för att ha dött i hungertyfus i min ungdoms blomma 
eller i bästa fall sitta på ett skräddarbord eller vid 
en skomakarsyl! Egendomligt bara, att jag känner 
mig så ofantligt litet dragen till de öfriga skräd- 
darena och skomakarena — bland hvilka klasser 
i samhället de än förekomma! Snarare har jag 
inom mig ett slags aristokratiska tendenser, från 
hvilka okända förfäder de sedan må härstamma! 
Men dem är det bäst att icke alltför öppet visa. 
Du förstår mig dock rätt, det är jag säker på, och 
du skall kanske i hvad jag sagt igenkänna en hel 
del af dina egna idéer! 

Det återstår att se hvad de andra tänka! 

Daniel hade tänkt sig så djupt in i allt detta, 
att han knappast lade märke till huru Agnesina 
småningom mjuknade upp och visade sig mycket 
vänlig mot ingeniören. Modern var allt ännu sys- 
selsatt hos sin sjuka syster, och kunde icke så 
noga bevaka sin dotter. 

Men när Daniel sedan for, en tidig morgon i 
februari, med gubbens och signorans afskedskyssar 
på kinderna och Agnesinas hånfulla »hälsa till 
Norge ! i öronen, förföljdes han af hennes gestalt 
längre än han ville. Han återsåg hennes blickar 
och miner från Tivolidagen, hennes trumpenhet 
efteråt och hennes flirt med ingeniören — och han 
var gramse på henne, förargad öfver hennes koketteri 
och obeständighet . . . men mest förargad på sig 
själf för att han icke kunde få henne ur tankarna... 



XII. 



Med Kuno, som på utsatt dag tog emot Daniel 
i Nizza, kom en hel minnesfylld Stenbacka-stämning 
och blandade sig i söderns luft och färger . . . 

Det var den gladaste stund Daniel upplefvat 
under hela sin resa, när de åter sutto bredvid hvar- 
andra och talade om allt hvad de hade gemensamt. 
Kuno hade blifvit så manlig och stark, en riktig 
naturmänniska, med dragen friska af ständigt utelif, 
med raska vändningar och öppen blick. Allt hade 
tagit en fastare form hos honom, tyckte Daniel; det 
var som om hans konturer nu först stadgat sig 
ordentligt, när ett bestämdt innehåll fyllt upp dem. 
Han såg också på världen med andra ögon än 
förr. Det hade hittills alltid suttit kvar hos honom 
en viss saknad efter någonting som han icke fått 
vara med om, och däraf hade kommit en litet 
skygg inbundenhet. Men allt detta hade han kastat 
bort. Nu gick han upp i sitt arbete med lif och 
själ, och om han njöt af hvad han fick se här ute, 
så var det icke mer med en vemodig längtan att 



192 

träda det närmare, utan med en sund, omedelbar 
njutning. Det gjorde honom godt, emedan han 
hade sinne för det, riktigt fysiskt godt, som ett 
välgörande skratt på teatern. Hälsa och natur, 
det var det som strömmade emot Daniel ur den 
lilla, satta gestalten, med de vänliga blå ögonen, 
ur alla hans rörelser och ur hvarje hans ord. 

Vännerna tillbragte några härliga dagar vid 
Rivieran, görande långa promenader längs »Cor- 
nichem» och samtalande om tusen ting. Kuno 
undvek att beröra Ingeborgs giftermål, men Daniel 
frågade själf efter henne, och då upprepade Kuno 
med detaljer och förklaringar hvad han sagt i sitt 
bref. Daniel lyssnade tigande, och när Kuno slutat 
sade han endast: 

— Hon har ett finskt temperament, trots sin 
svenska härstamning, och det förklarar allt ... det 
ligger i detta temperament ett slags viljelös, slapp 
undergifvenhet under ödet, som låter föra sig hvart 
som helst. Det är något af samma fatalism, som 
våra bönder uttrycka med sitt ordspråksmässiga 
»se on sallittu» — det är så skrifvet i stjärnorna, 
och det tjänar till intet att lyfta ett finger! 

— Jag tror du har rätt, sade Kuno. Naturen och 
klimatet utöfva nog sitt inflytande äfven på oss . . . 

— Det är i alla fall ett annat snitt på kvinnorna 
härnere, tillade Daniel, hälft i tankarna . . .Du sade 
att Ingeborg skulle komma hem till våren? 

— Ja, till smågossarnas studentexamen, och 
därefter stannar hon ett par månader ute på Sten- 
backa. Det vore roligt om du hunne hem till dess! 



193 

— Hm, det blir väl inte af . . . jag skall komma 
senare och se på dina invandrade finska arbetare, 
som du skryter med, och assistera vid deras 
bröllop med den svenska allmogens döttrar! Fanti- 
serar du ännu om att åstadkomma den eviga freden 
på detta sätt? 

— Visserligen, isynnerhet om äktenskapen 
ingås mellan de bildade. Helt säkert blir det slit- 
ningar i början, en massa frågor uppstå dagligdags, 
som framkalla diskussion och kanske göra samlifvet 
svårt, bådas umgänge är olika, och barnens upp- 
fostran kan väl ej ställas båda i lag . . . Men en 
förnuftig jämkning måste väl bli den naturliga 
utvägen. Det blir vi, som få pruta af det mesta, 
men det tycker jag vi kunna foga oss i, om därmed 
någonting uppnås. 

— Det är roligt höra dig tala så där förnuftigt. 
. . . Jag vet blott inte hvarför ni ej skulle kunna 
afpruta litet utan att tvingas därtill genom dylika 
blandade äktenskap, på hvilka jag för resten under 
nuvarande förhållanden knappast tror. En flicka, 
som, likt de flesta af era familjeflickor, inte har en 
aning om att det finnes någon landsbygd annan än 
Blåbärslandet och Degerö eller att det öfverhufvud 
fins någonting norrom Alphyddan, eller som fått 
lära sig att fennomanerna äro ett slags lägre klass, 
med hvilka hyggligt folk inte kan tänka på att 
umgås, hon kommer aldrig i världen att gifta sig 
»utom sitt stånd»! Och någon annan uppfattning 
ger ni ju dem inte! 

— Under nuvarande förhållanden måste vi stå 

Brytningstider. 13 



194 

på vår kant, sålänge de finsksinnade icke pruta 
på sin radikalism. Jag kan för resten inte tänka 
mig tvåspråkigheten för vår generation, ett konst- 
ladt tillägnande af ett främmande språk, med hvilket 
jag har ingenting att göra. Jag tycker att vi för 
närvarande måste försöka att hvarochen på sitt sätt 
och med undvikande af allt som sårar och gör oss 
ännu mera elaka än vi äro, arbeta på fosterlandets 
förkofran, vare sig man med detsamma förstår 
Nyland eller Lappland. De lugnare af oss plågas 
helt säkert af sin mellanställning att vara hvarken 
svenskar eller finnar — det nyuppfunna ordet 
»finländare» är ett ypperligt uttryck för detta 
rotlösa, halfva! — men den är ett historiskt fak- 
tum, som man får lof att smälta. 

Du talar om ungdomen inom vårt parti, men 
känner du rätt de fennomanska studenterna från 
bygden? Vill du höra en liten historia, som 
hände helt nyss? En af mina kamrater, som är 
absolut pålitlig, satt på en konsert af någon berömd 
rysk kör — den lär verkligen ha sjungit maka- 
löst vackert — framför ett par finsktalande gul- 
näbbar, och när kören uppstämde »Suomis sång» 
med ryska ord, sade den ena till den andra: »den 
där sången låter bra mycket bättre i rysk öfver- 
sättning än i svensk!» — och min sagesman fick 
lof att upplysa dessa medlemmar af »andens fria 
folk» om att »Suomis sång» var af von Qvanten 
skrifven på svenska! Hvad tycker du om det? 

— Fårskallar fins det öfverallt. Jag vill för 
resten ingalunda neka att det är klent beställdt 



195 

med den finska ungdomens bildning. Men bland 
er är det inte blott småflickorna som lefva — och 
vilja lefva — i fullständig okunnighet om hvad 
som passerar utom distriktet »från Hangö udd till 
Pyttis skär och två mil uppåt land», såsom skalden 
så skönt och framför allt så sant uttrycker sig. 
Det är hela partiet, både äldre och yngre, både 
förståndiga och dumma! 

Kuno stannade, lutade sig mot chausséens 
räckverk och såg utåt hafvet. 

— Hvem kunde tro, att denna natur skulle 
få höra den finska språkfrågan diskuteras så ifrigt! 
Vill du som jag, så går vi ner till Villafranca och 
dricka ett glas godt vin och skåla för gemensam- 
heten i farans stund. 

— Gärna, sade Daniel, åtminstone för hoppet 
om gemensamhet! 

Medan de gingo ner, berättade Kuno att han 
under hösten plägat resa in till afdelningsmötena, 
men funnit att den svenska saken bland ungdomen 
öfvergått till en fix idé. Striden hade i dess krets 
blifvit ett Don Quixoteri, den fördes med fraser 
och riktades mot fraser, och verkade i längden 
löjlig. Man intresserade sig icke för annat än det 
som direkt kunde skada eller häjda det andra 
partiets sträfvanden, man förlorade all energi och 
all lust för den positiva verksamheten och man 
rände hufvudet i väggen gång på gång. Han 
hade blifvit trött vid allt detta och föreslagit en 
liten klick likatänkande att inskrida för en reform. 
De höllo nu på att i tysthet arbeta, men de hade 



196 

att kämpa mot hvad en hel del radikala ungdomar 
med ett missuppfattadt namn kallade »afdelningens 
gamla traditioner.» 

Det var en tidig vintermorgon, då Daniel och 
Kuno gjorde sitt intåg i Paris, en vacker morgon 
med skinande sol från blå himmel, litet rimfrost 
på gator och tak, men vårkänning i luften. Vägen 
från bangården till det lilla hotellet vid rue de 
1'Ecole des Beaux-Arts, som Brandt rekommenderat 
dem, gick längs kajerna vid Seinen, förbi Notre- 
Dame och midt emot Louvre'ns långa fasad. Daniel 
tyckte det var bland det ståtligaste han sett — 
denna byggnad, så ädel och mäktig, behärskande 
hela Seinestranden och sträckande sig nästan så långt 
ögat kunde följa med, tills den förlorade sig bland 
Tuileriernas träd, där floden smalnade i perspek- 
tivet. För den som kom från Italiens städer låg 
det någonting befriande i dessa stora vyer, dessa 
breda afstånd och öppna fläckar, där man alltid 
kunde se himlen. Daniel hade så ofta känt sig 
beklämd på de trånga platserna därnere, från hvilka 
man aldrig kunde få en rätt syn på minnesmärkena. 
Men detta lyfte och gladde. På Seinen kilade de 
små ångbåtarna, på kajer och gator rörde sig ett 
brådskande, vimlande lif, mänskornas ögon lyste 
af arbetsfröjd och deras röster ljödo muntra och 
morgonvakna. Det var som en mäktig våg från 
det verkliga lifvets haf, nuets, stundens, dagens lif, 
och Daniel kände sig plötsligt buren af den, kastad 
midt upp i en luft af vidd och frihet, efter månads- 



197 

långa vandringar i en dal af minnen, fylld af säll- 
sam och grubblande skönhetsnjutning, men sällan 
belyst af en stråle frän den lefvande, värmande 
solen. 

Och detta intryck bibehöll sig som det starkaste 
nära nog under hela Daniels parisvistelse. Liksom 
efter en tyst öfverenskommelse egnade Kuno och 
han lika mycken tid åt själfva stadens lif, som åt 
dess samlingar och gallerier. Ja, det hände att 
när de sutto vid ett boulevardkafé och betraktade 
rörelsen som drog förbi dem, de glömde musei- 
besök och andra allvarliga planer blott för att 
tysta låta sina blickar glida öfver de olika männi- 
skor som passerade eller sutto i deras närhet, öfver 
ekipagen på gatan, öfver allt detta evigt enahanda 
och evigt skiftande, högljudda, brokiga virrvarr, 
som kan göra främlingen alldeles förbryllad och 
bedöfvad. 

Så tillbragte de tillsammans två härliga veckor, 
bekymmerslösa dagar af andlig och materiel njut- 
ning och icke störda af den ringaste brist på sam- 
förstånd. Språkfrågan kom på tal endast när de 
träffade landsmän, hvilka förde den med sig öfver- 
allt. Engång stötte de händelsevis på Café de la 
Régence ihop med en rådman från Helsingfors, 
hvilken bjöd dem på middag och underhöll dem 
med historier om fennomanerna, om senaste stads- 
fullmäktigval och dylikt, som i denna miljö in- 
tresserade dem oändligt litet. Bland annat berättade 
han att en gammalfennomansk affärsman, som 
mistat sin plats för någon mindre honett spekulation, 



198 

blifvit firad af partiets alla koryféer med en fest 
och vid sin nödtvungna afresa följts till stationen 
med sång och musik — »Vårt land» hade utförts 
och stämningen varit starkt fosterländsk! Daniel 
sade ingenting, men när han blef på tumanhand 
med Kuno, gaf han sin harm luft. 

— Det är partidisciplinen, styrd af Wilckes 
järnhand, och det är just sådant som gör sam- 
arbetet omöjligt. Partifärgen framför allt — strunt 
i det, om människorna äro hederliga eller inte! 
— Det måste bli annorlunda, det får ej fortfara 
på detta sätt . . . Hvad är det för en demonisk makt 
i den karlen, som tvingar tusenden att böja sig för 
ett ord från hans mun? 

— Han vädjar till passionerna, det är hela 
hemligheten . . . han är själf en hatfull och lumpen 
karaktär, och därför vet han på hvilka knappar 
han skall trycka för att få alla de sämsta instink- 
terna hos folk i rörelse! 

— Jag vet inte . . . men så mycket vet jag, 
att det går på tok för oss, om den mannen länge 
skall få råda! 

När Kuno rest — han for öfver London till 
Manchester, för att tillbringa några dagar hos 
Wiréns — grep Daniel ifrigt i med sina studier. 
Men tillika lät han lifvet i Paris inverka på sig, 
utvecklande, stärkande och formande i honom 
människan i olika riktningar. Han knöt genom 
lyckliga omständigheter en mängd bekantskaper 
både bland fransmän och skandinaver. Hans två 



199 

uppsatser, som publicerats i utländska tidskrifter, 
gjorde att hans namn icke var obekant för pro- 
fessorerna, som han uppvaktade. Han såg i de 
nordiska konstnärernas atelierer hur konstens handt- 
verk bedrefs. Han lefde med franska studenter 
och deras väninnor i Quartier Latin och fann detta 
lif på många sätt egendomligt tilldragande. Han 
arbetade flitigt på sin disputation, som dagligen 
växte under hans händer. Han kände att ingen- 
ting hittills utvecklat honom så som dessa månader 
i Paris, att ingenting gjort mera godt än de droppar 
af gallisk ande som nu gjutits i hans tröga finska 
själ och hvilka uppvägde floder af germanisk vis- 
dom och spekulation. 

Det var lifvets, det lefvande lifvets väderkvarn, 
som fattat honom i sina vingar och svängde honom 
och lät honom känna hur det blåste däruppe! 
Inom honom vaknade omedvetet anspråk på att 
få lefva detta lif själf, med sin egen vilja och 
sina egna krafter, och ej blott låta sin existens 
glida bort i dödvattnet efter andras. Han genom- 
trängdes af begär att njuta, och när han såg alla 
dessa kvinnor med den smidiga gången, de glada, 
pigga ögonen, de små fötterna i sina välsittande 
skor, ständigt ute på kärlekens stigar, ständigt 
leende mot sina vänner, så tänkte han på sitt för- 
hållande till Agnesina och frågade sig om han 
verkligen skulle vara dömd att alltid nöjas med 
skuggor, där andra grepo sitt fasta tag i verklig- 
hetens spännande, svällande lif . . . 



200 

Då fick han en dag i juli ett bref från Kurt 
Ahlfelt, där denne i förbigående nämnde att Inge- 
borg, som sedan våren varit hemma, den 24 skulle 
öfver Köpenhamn med »Capella» återvända till 
England. 

Ur brefvets rader steg för Daniels öga en syn 
— ett möte med Ingeborg i Köpenhamn, en vacker 
julidag . . . långt borta frän alla som kände dem 
. . . och allt skulle vara som förr, och de skulle 
gå lyckliga omkring bland idel obekanta människor 
och säga hvarandra allt som de ej »fingo sagdt» 
den sommaren för många, många år sedan . . . 

Det var ju löjligt att framkalla detta nu . . . 
Men om han i alla fall skulle taga den vägen? . . . 
Hvad hade han att säga henne numera, och hon 
honom? . . . Hvarför rifva upp det gamla, halfläkta 
såret för att kanske få ärret sä mycket djupare 
sedan? . . . Och hvarför detta spel med skuggor 
igen? 

Men under heta nätter, som icke gåfvo någon 
sömn, började minnena kvälla fram, först helt 
sakta, sedan allt starkare, tills de togo hans känslor 
med sig och brusande som en varm flod sköljde 
öfver hvart enda argument, som hans förnuft bjöd 
till att dämmande ställa i vägen. 

Så fattade han sitt beslut, och den 24 om 
kvällen, samtidigt som Ingeborg lämnade Hangö, 
satt Daniel på tåget. Genom en kvaf natt och en 
brännande solskensdag förde det honom mot nor- 
den, så oändligt långsamt, tyckte han, medan hans 
tankar vid hvarje uppehåll föreställde sig att han 



201 

var framme, skapande tusen olika bilder af det 
möte, som han med längtan och bäfvan emotsåg. 
. . . Uttröttad föll han i sömn så fort han kom 
ombord på Kielerångbåten, och innan han var fullt 
vaken, stod han på Toldboden i Köpenhamn, tro- 
ende sig finna »Capella» kommen. 

Men båten hade fördröjts. Den väntades först 
på eftermiddagen, vid sextiden. Den skulle afgå 
så fort den finge lasten lossad, sannolikt icke före 
10 eller 11, sade man på kontoret. 

Daniel hade svårt att komma öfver förmid- 
dagens timmar. Han besökte museerna, men hans 
blickar gledo öfver föremålen utan det ringaste in- 
tresse, han dref en stund längs Langelinie, tills det 
begynte småregna, han åt en brådstörtad middag 
på restauranten där, gick in till staden och sökte efter 
finska tidningar på Kongen af Danmark , och när 
klockan ändtligen närmade sig sex, begaf han sig 
åter ut till hamnen. »Capella» hade kommit, men 
ingen passagerare tilläts ännu gå i land och ingen 
främmande ombord. Hans ögon sökte Ingeborg 
bland dem som stodo på däck, men funno henne ej. 
Efter en lång väntan och sedan alla resande med 
destination till Köpenhamn stigit i land, fick man 
ändtligen tillträde till båten. 

Han frågade städerskan, som han träffade i 
det lilla förrummet, där trappan gick ned till 
aktersalongen, om ingeniörskan Wirén var om- 
bord. 

Jaha, det var hon, men hon var visst kvar i 
sin hytt ännu, hon hade ej synts här uppe. Hon 



202 

skulle genast säga till att det var en herre som 
väntade! 

Men i detsamma kom Ingeborg uppför trappan. 
Hon såg ej Daniel, som stod bakom räckverket. 
När hon hunnit det öfversta trappsteget, gick han 
fram tätt bakom henne och sade: 

— Goddag, fru Ingeborg! 

Hon vände sig hastigt om vid hans röst. Ett 
småleende flög öfver hennes läppar och hon sva- 
rade lugnt, i det hon räckte fram sin hand: 

— Nej se, är det ni, Daniel! Så roligt att 
träffa er! Jag visste nog att ni var på hemväg, 
men jag kunde då inte tänka mig att jag skulle 
träffa er här. Så roligt! upprepade hon ännu en 
gång. — Men hvarifrån kommer ni och hvarför 
har ni tagit den här vägen? 

Daniel svarade icke genast. Han såg blott i 
hennes glänsande bruna ögon och kände hur det 
svällde i hans bröst. Han hade varit färdig att 
utan omsvep säga henne att han tagit den här 
vägen för att träffa henne, för att säga henne att 
han aldrig glömt henne utan älskade henne, för 
att trycka henne i sina armar . . . 

— Jag ... jag ville resa hem öfver Sverige, 
stammade han slutligen . . . och så hade jag af 
Kurre fått höra att ni just skulle komma med 
denna båt, och jag tänkte jag möjligen skulle kunna 
vara er till tjänst med någonting här . . . 

— Så snällt af er . . . Så, att ni visste att jag 
skulle komma! ... Ja, jag har varit hemma och 
haft det skönt på Stenbacka . . . och nu skall jag 



203 

tillbaka till röken och hettan därborta . . . Men 
livad har ni för er? Vill ni följa mig några ögon- 
blick i staden? 

Ingeborg skulle till posten och hade dessutom 
ett par uppköp att göra. Daniel följde med henne, 
frågande om Kuno och Kurre och småbröderna, 
som blifvit studenter på våren, och hon berättade 
om alltsammans, om hur härligt det varit på Sten- 
backa och hur de upplifvat alla gamla minnen och 
talat om forna tider. 

När allting var uträttadt och de gingo förbi 
Stephan a Porta vid Kongens Nytorv, föreslog Inge- 
borg att de skulle sticka sig in på kaféet för att 
dricka té. De uppsökte ett bord vid en fönster- 
nisch, därifrån man kunde se ut öfver torget, och 
beställde litet »smörrebröd» och té och »bajer». 

Ingeborg, som först förefallit Daniel så ovan- 
ligt blek, hade nu fått färg af promenaden. Den 
lilla reshatten med det hvita floret veckladt under 
hennes haka, gaf en mjuk ram åt de ljusa, fina 
anletsdragen. Hon tycktes Daniel så vacker, vack- 
rare nu än förr. Det var någonting så afrundadt 
och harmoniskt öfver hennes gestalt, och hennes 
blick var blifven mörkare och djupare. Öfver 
munnens linjer kom, när hon satt tyst, ett drag 
af allvar, och när hon log, drog där först öfver 
hennes läppar en lätt skiftning af vemod, innan 
de hvita tänderna lyste fram, gladt som fordom. 

— Hvad jag hade för en tur som träffade er, 
sade Daniel. Jag fruktade hela tiden att försumma 
båten eller att ni tagit en annan väg! 



204 

— Ja, tänk, att den första människa jag 
skulle stöta på utomlands var ni — och tänk att 
vi båda nu sitta här, långt borta hemifrån och 
midt ibland obekanta — som midt i en öken! 
Det påminner mig med ens, vet ni om hvad? . . . 
Ingeborg skrattade ... Jo, om den sommaren, när 
vi ströfvade på tumanhand i skogarna vid Sten- 
backa eller jag rodde er i min båt ute på fjär- 
den . . . det var bra roligt! . . . och nu tycker jag 
det är samma stämning öfver oss, fast vi inte 
träffats på så länge. . . ja, mycket, mycket länge! 

Det var som om ett genljud från fordom i 
hennes tonfall nått Daniels öra. 

— Ja, det är tider sedan dess, och mycket 
har förändrats, tillade hon allvarsamt . . . Men be- 
rätta mig nu något om er själf, er resa, ert 
arbete ... Är ni riktigt nöjd? . . . Snart skall ni 
väl disputera? . . . Hur redde ni er i Paris, när 
Kuno lämnat er ensam? . . . Och är ni allt ännu 
en lika stor fennoman som förut? 

Frågorna kommo så tätt, att Daniel små- 
leende måste be att få gå i ordning med dem. 
Och han berättade, ifrigt, som om det beredt 
honom själf en glädje att skåda tillbaka på den 
färd som nu nalkades sitt slut . . . han berättade 
om sina intryck från de olika orter han sett, om 
sina arbeten och den uppmuntran han fått, och 
om allt annat som trängde sig på honom. Ofta 
afbröt honom Ingeborg till hans stora förvåning 
med en lugn anmärkning: 

— Det där vet jag. 



205 

— Huru? 

— Jo, genom Kuno. Han lät mig på Sten- 
backa läsa igenom alla era bref och berättade mig 
allt hvad ni sagt honom i Paris . . . Men fortsätt, 
och tala om för mig hvad ni nu tänker göra i 
Helsingfors! 

Och närmad till henne af hennes intresse, 
talade Daniel, uppriktigt som han blott plägade 
tala med sig själf, om den förändring Paris åstad- 
kommit inom honom, hur det väckt hans törst 
efter lifsglädje och stark, värmande personlig lycka 
— och han målade ut för henne hur han tänkte 
sig arbetet skulle ställas därhemma för att bereda 
hans land en ljus framtid, hur han ville strö om- 
kring sig all den rikedom han förde med från sin 
färd, och själf på grund af hvad han lärt växa sig 
fri och lös från småsinnet och ständigt peka mot 
de högre målen . . . och fennoman var han af själ 
och hjärta, och det skulle han förbli, och han skulle 
lära andra aktning för sina åsikter, och en dag 
skulle ett stolt Finland växa fram ur de frön till 
enighet, som nu ändtligen måste sås . . . 

Ingeborg blickade honom in i ögonen, medan 
han talade i och lyssnade uppmärksamt. 

— Ja, ack ja, sade hon när han slutat, ni 
har haft det härligt och får det härligt — jag af- 
undas alla som få vara med er . . . Jag har alltid 
trott på en framtid för er, och jag vet inte mycket 
jag önskar så högt som att min tro må gå i full- 
bordan! 

Medan Daniel talade, hade hans entusiasm 



206 

under ögonblickets varma stämning vuxit allt 
större. Och Ingeborgs vänlighet föll ytterligare 
som ett befruktande mildt regn öfver hans sinne. 
Allt starkare förnam han hur de gamla känslorna, 
mognare och förtröstansfullare än förr, vidgat hans 
hjärtas rum och fyllt alla hans sinnen, och utan 
att minnas verkligheten, var det honom som om 
hans tillit till framtiden, både hans egen och 
hans lands, funnit i dessa känslor en bergfast rot 
med oslitbara tågor, som om ur dem ständigt 
skulle spira för honom ny arbetslust och nytt 
mod . . . 

— Tack, sade han efter några ögonblick, hälft 
frånvarande. Ja, jag har haft det bra och jag 
känner mig nu mycket lycklig. Jag skulle aldrig 
kunnat räkna på att ni intresserade er för hvad 
jag hade för mig . . . 

— Huru skulle jag inte det? Hade ni inte 
gjort det i mitt ställe? Eller hade ni kanske glömt 
vår vänskap? 

— Det är annat med mig, jag var fortfarande 
densamma ... för er hade så mycket förändrats . . . 
Glömt?... Nej, det har jag inte ett ögonblick 
gjort . . . man glömmer inte sådant som man upp- 
lefver bara en gång, man glömmer det så mycket 
mindre, ju hastigare och me^a oväntadt det tages 
ifrån en . . . 

Hon såg länge och hälft undrande på honom. 
Så blickade hon en stund tankfull ut genom 
fönstret. 

— Ack ja, sade hon ... det är så mycket här 



207 

i världen som blir annorlunda än man tänkt sig 
det . . . Tycker ni inte jag blifvit mycket äldre på 
dessa två år? 

— Nej, åtminstone märker jag det inte nu, i 
detta ögonblick . . . jag känner tvärtom igen så 
mycket af det gamla . . . Men hvarför frågar 
ni det? 

— Jag tycker själf jag åldrats och blifvit så 
allvarlig. Ni har nog blifvit äldre, ni också, men 
det är bara till er fördel. Ni har blifvit så mycket 
manligare och starkare . . . och skägget klär er 
rentaf, tycker jag. Jag minns er nästan bara som 
den lille, blyge gosse ni ännu var ute på Sten- 
backa, innan jag reste till Schweiz! Vi träffades 
ju sä litet efteråt. Minns ni, när jag ropade an er 
vid gamla kyrkan, där ni gick och drömde? 

— Ja, jag minns det så väl. Jag tyckte ni var 
sä främmande den gången. 

— Det kan nog hända att ni hade rätt . . . 
men jag hade inte haft roligt i Schweiz, och jag 
hade börjat se verkligheten mer och mer i ögat 
... det hade blifvit nödvändigt redan då . . . Men 
nu blir det visst tid att gå? Kaptenen bad oss 
inte dröja för länge, han ville vara färdig att lägga 
ut klockan nio. Vi kunna ju sitta uppe och prata 
en stund på däck. 

— Som ni vill. — Daniel ringde på kypa- 
ren. Så hjälpte han regnkappan på henne och de 
gingo ut. 

Det duggade fortsättningsvis. Daniel spände 



208 

upp sitt paraply och frågade om han inte fick 
bjuda henne armen. 

— Ser man på, hvad ni blifvit artig därute, 
sade hon skrattande och tog den. 

De följde trottoaren, förbi Hotel d' Angleterre 
till andra sidan af torget, och sökte sig sedan 
längs de små gatorna som gå ner åt hamnen, till 
ångbåten. De talade endast få ord och gingo lång- 
samt framåt. 

Men Daniel drömde att de nu tillsammans 
voro på resa ut i vida världen, sedan de kommit 
öfverens om att tillhöra hvarandra och lämna långt 
bakom sig allt och alla — att de nu skulle gå 
ombord på båten, som bar dem till vårliga trakter, 
där skogarna susade öfver dem som fordom och 
han smyckade henne med doftande syrener och 
fjärlarna fladdrade omkring henne — och när kvällen 
kom, skilde ingen dem åt . . . Och han bemödade 
sig ej alls att tala, ty det föreföll honom så natur- 
ligt, att Ingeborg tänkte just som han och att 
deras drömmar möttes . . . 

— Hvad tänker ni på? sade hon slutligen 
sakta. 

— På ingenting, och allt möjligt . . . jag dröm- 
mer ibland ännu som förr! 

— Får jag vara med — som förr? 

— Nej, det är emellanåt bäst att drömma 
ensam, ty röjde man sina fantasiers hemlighet, 
kunde de kanske skrämmas och fördunsta! 

— Det beror väl på hvem som får veta hem- 



209 

ligheten! — Men ni går så trögt, ni måste se till 
att jag inte försummar båten! 

— Ni skall inte skynda, jag ber er därom 
— vi ha tid nog . . . Jag är så lycklig att gå med 
er så här! 

Det undslapp honom, nästan utan att han 
visste hvad han sade. Ingeborg svarade ingen- 
ting, och när han långsamt sökte hennes blick, 
vände hon bort hufvudet, allt medan hon höll sin 
arm i hans. 

De kommo fram till ångbåten och gingo in i 
rökhytten. Kaptenen satt vid bordet och ordnade 
några papper. 

— Det har ringt första gången! förebrådde 
han skämtande. 

Ingeborg presenterade: en landsman, magister 
Autio, och begynte fråga om utsikterna för färden. 
När samtalet icke ville löpa, förmodade kaptenen 
artigt: 

— Jag stör kanske? 

— Nej, för ingen del. 

Kaptenen ville bjuda på ett glas whisky, men 
Daniel afböjde. Om en stund kommo ett par 
personer in i hytten. Ingeborg anmärkte att vädret 
klarnat upp och föreslog Daniel att de skulle sätta 
sig på akterdäck. 

Skymningen hade småningom begynt falla, 
och klarare hvälfde sig den mattblå julihimlen 
öfver Sundet, medan stjärnorna långsamt stego 
upp och den ena fyren efter den andra tändes 
där ute. Ingeborg och Daniel satte sig så långt 

Brytningstider. 1 4 



210 

bort från hamnens buller som möjligt och skådade 
ut åt det vida. 

— Det är skada, Daniel, sade hon hälft skäm- 
tande, sedan de växlat några ord om skådespelet 
framför dem, det är skada att ni nu skall resa i mot- 
satt riktning mot min — vore det inte roligt att 
göra färden öfver hafvet tillsammans! Vi ha ännu 
så mycket, mycket att tala om . . . och gudvet, när 
vi härnäst kunna träffas så här . . . 

Daniel såg på henne. Hon mötte hans blick 
och lade märke till att han blef allvarlig. 

— Hvad tänker ni på nu igen? frågade hon 
ifrigt. Ni är så hemlighetsfull i dag: vill ni inte 
våga ett försök att inviga mig i era fantasier, 
hvem vet, kanske flykta de icke? 

— Jag tänker på det som ni sade därborta i 
kaféet ... att om det verkligen vore som förr . . . 
så — får jag säga hvad jag då skulle göra? 

Ingeborg vände bort sin blick. 

— Ja, säg, sade hon sakta. 

— Då sade jag er, att jag ville föra er med 
mig och förverkliga mina drömmar ... att lifvet 
är lif för mig blott om jag får dela det med er, 
ty jag har icke glömt er, nej, icke en sekund har 
jag glömt er, jag har tänkt på er alltid och alle- 
städes, jag har sörjt er som en älskad död — och 
när jag nu ser er lifslefvande igen här bredvid 
mig, så låter jag er icke mera fara ifrån mig, utan 
håller er så fast, så fast, att ingen kan rycka er 
ifrån mig . . . 



211 

— Daniel, Daniel, utropade Ingeborg, i det 
hon hastigt reste sig, ni får inte, ni får inte säga 
mera . . . 

— Förlåt mig, Ingeborg, — han ansträngde 
sig att återvinna sitt lugn — förlåt mig ... gå 
inte ... det blef mig för öfvermäktigt i detta ögon- 
blick . . .jag har burit på det så länge . . . 

Han fattade hennes händer. Hon satte sig 
åter. Hennes ögon stodo fulla af tårar. Hon lät 
sin ena hand hvila i hans, tog upp sin näsduk 
med den andra och förde den öfver sitt ansikte. 

— Ack, Daniel . . . hon talade nu lugnt, men 
klanglöst och nästan ansträngdt . . . det kunde ju 
inte vara annorlunda? Nej, det kunde inte . . . 
och jag visste ju ej alls att ni verkligen höll af 
mig . . . och ingenting hade jag klart för mig själf 
heller, . .jag var ju så ung och jag kunde aldrig 
ana att ni, med era framtidsplaner och en värld 
så olik min, skulle tänka på mig . . . och ni förstod 
ju också att det inte skulle ha gått . . . men om 
jag vetat, om jag blott vetat, så hade kanske ändå 
mycket kunnat ändras . . . 

— Hur skulle jag vågat säga er mer än 
hvad jag sagt, Ingeborg, . . . och just då, . . jag 
hade ju ingenting att bjuda, jag visste att om jag 
djärfts yppa en enda tanke ditåt, så hade jag nöd- 
gats försvinna från er närhet . . . 

— Så många, många gånger, sade hon lång- 
samt, innan ni reste, föreställde jag mig hur det 
kunnat vara annorlunda, och ännu kommer det 
ofta i mina tankar . . . 



212 

Hon dröjde ett ögonblick . . . 

— Nu har jag redan sagt er mer än jag får 
säga, Daniel. Ni måste gå, och ni måste lofva 
att icke tänka .på mig annat än som en vän. Jag 
bevarar era ord djupt i mitt hjärta, tro mig, och 
jag vill i tankarna följa med er, jag vill höra af 
er, jag vill att ni skall bli lycklig och berömd och 
stor! Och ni skall ge mig er vänskap i stället, 
en stilla och trogen vänskap, det är allt hvadjag 
vill och hvad jag får begära, och så skall ni lära 
att hålla af någon annan och engång blifva mycket, 
mycket lycklig! 

— Ingeborg, Ingeborg! — Daniel böjde sig 
ner och kysste handsken på hennes hand. — Jag 
önskar ingen högre lycka än denna stunds — 
alla mina känslor har jag längesedan gifvit åt er, 
och jag vill hålla af er som jag gjort . . . och jag 
vill intet annat begära än hvad ni nu gifvit mig, 
det lofvar jag er! 

— Daniel! Hon strök honom sakta med han- 
den öfver axeln . . . 

Det ringde tredje gången, och alla främmande 
uppmanades att lämna båten. 

— Farväl, nu måste ni gå! — Han höll hennes 
båda händer i sina, där han stod framför henne. 
Därpå skyndade han bort, medan hon steg upp 
och långsamt följde efter honom till landgången. 

Ett ögonblick därefter lade båten ut. Ingeborg 
stod midskepps och lutade sig mot relingen. Hennes 
hvita flor lyste där ännu länge efter det gestaltens 
konturer begynt förtona i skymningens dunkel. 



213 

Daniel lämnade icke kajen, innan skenet från 
den väldiga ångarens hytter och kajutor otydligt 
blandat sig med de många röda och gula ljusen 
på hafvet och den sista strimman af dess rök för- 
svunnit under aftonhimlens mattblå hvalf, som nu 
stod fullt af glimrande, leende stjärnor. 



XIII. 



Det var en spegellugn augustikväll, två veckor 
senare, när Stockholmsbåten i den börjande sol- 
nedgången styrde in mot Helsingfors. 

Daniel stod högst uppe pä kommandobryggan, 
bredvid kaptenen. Hans ögon hade dröjt vid hufvud- 
stadens konturer allt sedan han först, flere mil ute 
på hafvet, sett dem dyka upp ur vågen, likt en 
skimrande fantastisk bild af tinnar och palats, som 
tornade sig upp mellan himlen och hafvet. Och nu 
stego de fram allt tydligare, kyrkornas kraftiga 
och lätta linjer tecknade sig mot himlens blå, 
rader af hus höjde sig ur böljan liksom de hvita 
murarna i en stad på Italiens kust, medan solen 
blänkte i deras fönster, och dunkla fläckar mellan 
deirfantydde grönskande träd. Ångaren gled mellan 
Sveaborgs fästen, tätt utmed de små klipphällarna, 
som drogo sig längs vattnet i aftonsolens glöd, 
den svängde upp förbi Blekholmen — och hamnen 
med sitt stora torg och sina skinande rena hus bredde 
sig emot den som en öppen, välkomnande famn. 



215 

Daniels hjärta klappade högt af glädje. Hvad 
den var vacker, hans fosterlands hufvudstad! Hvil- 
ken fläkt af ungdom och lif och hemtrefnad sände 
den icke emot en pä långt håll! Den såg ut att 
ha det så bra, att ligga och fröjda sig själf i med- 
vetandet att den var så vacker och för hvar dag 
växte allt vackrare och större. Hvad här blir här- 
ligt att arbeta! Det är att gå med samma känslor 
som i löfskogen om våren, när allting sväller och 
sjuder omkring en . . . Man behöfver blott växa 
med, man är som en lem af den stora organismen 
— och man sprider omkring sig nya frön, hvilka 
genast ta fäste i den unga, fruktbara jordmånen. 
. . . Huru annorlunda än dessa samhällen därute, 
som öfverlefvat sig själf! 

Hvem var det som stod på kajen och viftade 
med en stor halmhatt, om icke Henrik Brandt! 
Det var ju hans långa, gängliga figur och hans 
stora, blonda mustascher, aftecknande sig mot en 
mörk fond af solbränna. 

— Hallå, Autio! Välkommen hem! Känner 
du igen? 

Båten lade till. Daniel lutade sig öfver relingen. 

— Du här i staden, midt om sommaren! 
Och hur i all världen visste du? . . . Det var roligt! 

Hastigt hade Daniel fått sina saker i land, och 
i första ögonblicket hade Brandt berättat att han 
händelsevis var inne från skärgården, där han låg 
och målade, och träffat Kurre Ahlfelt, som meddelat 
honom att Daniel väntades. Kurre hade lofvat 
sälla sig till dem, litet senare, pä Kapellet. 



216 

— Låt mig nu riktigt se på dig! Så fin — 
så välsittande kläder och en så stilig grå hatt! 
Och litet hakskägg — det klär dig, förbaska mig 
gör det inte det! Och fetare har du blifvit ... Du 
ser helt idealiserad och förmögen ut! 

— Och ändå är jag så pank, att jag i morgon 
dag måste bege mig ut på vigilans! 

— Ja, där har du det, man får börja med 
hemsederna så fort man satt foten i land! 

Ett par timmar senare sutto de i en af Kapellets 
sidopaviljonger, vid den gamla bekanta tutingen, 
som smakade precis lika som förr. Och Daniel 
berättade. Han var i en ypperlig stämning, han 
kände sig så underbart lifslustig, att till och med 
Brandt smittades varm. Men när Daniel från 
reseminnena gick öfver till sina reformatoriska 
framtidstankar, drog sig målarens intresserade min 
till ett skeptiskt leende. Han kunde icke låta bli 
att göra ett par tviflande inkast. 

— Du är dig lik, sade Daniel med en liten 
skymt af missmod. Det beror bara på att du inte 
bryr dig om annat än din konst. Ni artister äro 
alla sådana — det är er likgiltigt hur det går med 
fosterlandet, blott ni får sitta i fred bakom ert 
staffli . . . 

— Nå, nå, ingen hetta — du vet bäst själf 
hur orättvis du är mot mig! Men jag skall säga 
dig något — med fara att kyla af din entusiasm, 
som är en god egenskap att ha i ungdomen, fast 
man ofta ränner hyfvudet i väggen med den! 



217 

När man varit ute i Europa första gången, 
ser du, och lefvat ett andligt, rörligt lif, genom- 
trängdt af nya idéer och impulser, så tror man så 
gärna att ingenting är lättare än att omsätta allt 
detta i den egna jordmånen. Man föresätter sig 
att blåsa in luft i förhållandena, att ägga de tröga, 
upplysa de okunniga, entusiasmera de unga och 
intressera alla människor — Hvarför skulle det 
inte gå? Människorna äro väl inte så dumma att 
de förbise sitt eget bästa — om de stå så långt 
efter andra, så beror det blott på att ingen antagit 
sig dem och uppträdt som »folkets lärare» i euro- 
peisk civilisation! 

Du är nu en sådandär första resans passagerare, 
som stiger i land i Helsingfors med idealen från 
Europa bland ditt bagage. Vi, som varit med om 
den resan några gånger, vi förstå att lämna dem 
efter oss mycket tidigare, och vi behöfva inte 
ångra oss. Så fort jag sätter foten på ett finskt 
ångbåtsdäck i Lubeck eller Köpenhamn eller Stock- 
holm, så är jag medborgaren från Helsingfors. 
Jag låtsas som om jag på mina fem fingrar kände 
till alla intrigspel här hemma och resonnerar om 
dem med mina medpassagerare, jag svär och för- 
bannar, jag talar om de senaste utnämningarna 
som om jag själf blifvit förbigången, jag intar en 
ytterst deciderad ställning i språkfrågan och bär 
mig åt som om mitt väl och ve, jämte hela landets, 
skulle bero af det stundande landtdagsmannavalet 
i Kemi. Det är det enda sättet — annars betraktas 
man som en utbörding i detta samhälle! 



218 

Daniel skrattade när han föreställde sig vännen 
i denna situation. 

— Se på publiken här, fortsatte Henrik. Det 
är visserligen sommarpublik, men stommen utgöres 
ändå af hufvudstadens borgerskap vid sina »Stamm- 
tische», där de sitta frukost, middag och kväll 
hela sommaren ut. Det är de som dirigera andan 
i detta samhälle. Tycker du det skulle fresta 
att vända sig till dem med ett litet föredrag eller 
en diskussion rörande reform af det andliga lifvet 
i Finland, samarbete med olika tänkande, smak 
och stil i det enskilda och större konstintressen i 
det allmänna — allt det som du brusar af? Jag 
tror de skulle fråga om du är riktigt frisk — och 
skrifver du, angår det dem inte! 

— Hvad bryr jag mig om det! Jag vänder 
mig inte till dem, utan till de verkligt bildade! 

— Du oförbätterlige idealist! Alla tro sig 
naturligtvis vara verkligt bildade och förstå sig 
på sakerna, åtminstone vida bättre än du. Vänd 
dig till dem som makten hafva på det estetiska 
området, utveckla din uppfattning om de nyaste 
konststräfvandena, gör dina förslag, och du kommer 
att mötas med en ny tviflande fråga rörande 
det rätta tillståndet i din stackars hjärna. Hos oss 
hafva nya idéer utsikt att gå igenom blott om de 
framställas af gamla herrar — gamla bepröfvade 
herrar, som suttit i tusen komitéer och sjuhundra 
direktioner och på de senaste fyrtio åren inte sett 
annat än sina protokoll. Men sådana gamla herrar 
framställa inte några nya idéer. Väckas de af 



219 

yngre, så stukas de ögonblickligen, dels för att 
man under dem spårar rackeri, dels för att man 
inte vill ge ungdomen rätt i någonting, dels för 
att man inte begriper! 

— Jag vet nog att det varit så, men jag trodde 
det blifvit bättre . . . 

— Sämre har det blifvit, ty de gamla herrarna 
ha bara blifvit äldre, och på samma gång dum- 
mare och elakare! Och de sitta kvar, och närde 
ändtligen afgå, testamentera de sin lifsgärning och 
åskådning åt söner och klickfränder, hvilka visser- 
ligen äro yngre till åren, men ingalunda till sinne- 
laget. 

Och så är det på alla områden. Finland är 
klickarnas land, en liten klick leder det finska 
partiet, en annan leder det svenska, en bestämmer 
besluten i senaten, en regerar universitetet . . . Det 
är dessa klickar som måste sprängas, om man vill 
uträtta någonting för att få luft i luckan . . . Men 
de äro sega och hålla så hårdt ihop att det behöfs 
dynamit för att få dem i sär. 

— Men vår tidning har väl lagt petarder här 
och där! 

— Den väntar just på dig — tag i kraftigt 
bara, kanske kan du åstadkomma mera än hvad 
den hittills förmått . . . Jag har inte varit riktigt 
nöjd med våra vänner, får jag uppriktigt säga, 
och jag instämmer fullkomligt i den kritik du gaf 
af literatörerna i ditt bref ... De älska alla att posera 
för ett slags naturgenier och upphöja bondiskheten 
till ideal — ingalunda på grund af några Rous- 



220 

seauska teorier, utan af pur bekvämlighet! Det 
var nu egentligen meningen att just tvärtom visa 
motståndaren att man kunde vara bildad både till 
det yttre och inre, äfven om man inte är svekoman. 

— Jag känner tyvärr smått igen det där . . . 
Hur är det annars med chancerna för det unga 
partiet? 

— Inte vidare bra. Det har kanske inte lagts 
i företaget det allvar och den kraft som behöfts. 
Wilcke arbetar energiskt, och det programmets 
makt är bland den stora massan oinskränkt. Kanske 
skola de få ögonen upp nu, efter gamlingarnes 
ynkliga uppträdande gentemot de sista ukaserna . . . 

— Jag har inte rätt kunnat följa med . . . jag 
var stadd på resa när de kommo, men jag såg nog 
tidigare huru upprörd stämningen var i väntan . . . 
Är denne Wilcke då alldeles outslitlig? 

— Han är en eld som närer sig själf, en 
pelikan som lefver af sitt eget blod — af det eviga 
föryngringsmedel som är hans passion, hans hat, 
hans aldrig tröttnande ärelystnad! Och nya tel- 
ningar växa upp invid den mossbelupna stammen. 
Din fördetta fosterbror anses vara en af dem, som 
skola ta arfvet. Han sträfvar åtminstone redligen 
efter det, och med tillhjälp af sin svärfar, som har 
pengar och inflytande och saknar alla skrupler, 
kan han skjutas fram hur långt som hälst . . . 

Daniel kände att någon slog honom på axeln. 

— Tjänis på dig igen, gamla galosch! Frynt- 
ligt att se dig — hoppas du mår tjockt! 

Daniel steg upp. 



221 

— Nej se, Kurre! Goddag, goddag, kära 
Kurre . . . hvad det är roligt att ta dig i hand en 
gång igen efter långa tider . . . Hur lefver världen 
tned dig? Hvad jag har för en tur att just träffa 
er båda i detsamma jag stiger i land . . . Kom nu 
och slå dig ner! 

— Bra lefver världen naturligtvis, mig fattas 
aldrig något! Och inte dig heller, tycks det... 
du har ta mig tusan blifvit riktigt vacker och väl- 
växt, så man knappast känner igen dig! . . Kypare, 
pst! en tuting! 

— Du må tro, fortsatte Kurre i det han slog 
sig ned, att jag stannat här för din skull . . . jag 
hade varit borta igen, om jag inte råkat få ditt 
bref från Paris. Jag tänker nämligen ligga på 
Stenbacka hela augusti och rekoliera mig! 

Kurre hade blifvit fetare och plussigare och 
fått helskägg, hvilket icke klädde honom. Öfver 
hans förr så pigga blick hade lagt sig någonting 
slappt. Daniel tyckte det såg ut som om rekolie- 
ringen kunde behöfvas. 

— Jo, fortsatte Kurre, jag har gjort en liten 
segeltur med några kamrater, till Mariehamn och 
Hangö, och haft det rätt gladt, dansat ihjäl frun- 
timren, supit herrarne under bordet och förargat 
gallfeber på badläkarena. 

— Nå, och Kuno? 

— Mår bra, förmodar jag. Han bråkar med 
sin guano och sina arbetare och lefver hyggligt 
för resten, som alltid. Du kommer naturligtvis ut 
och hälsar på! 



222 

— Bara jag nu blir litet i ordning ... Vi 
talade just om Hjalmar. Har du sett till honom? 

— Jalmari, skall du säga — han har ändrat 
namn, ser du! — Nej, jag har inte haft det nöjet 
. . . jag har för resten totalt släppt honom! 

Brandt hade emellertid fått syn på Ravander 
och Otto Mallin, hvilka lotsade sig fram mellan 
de tätt besatta borden, på spaning efter en ledig 
plats. Han fick tag i dem och förde dem till 
Daniel. Det blef uppriktiga — från Ravanders 
sida mycket högljudda — välkomsthälsningar, som 
försatte Daniel i allra bästa lynne. De nykomna 
presenterades för Kurre och satte sig ner. Medan 
Ravander och Kurre snart »funnit hvarandra» i 
witzar och skämt och Brandt småmysande hörde 
på, talade Mallin och Daniel vid det motsatta bords- 
hörnet om allvarliga saker. Daniel borde genast 
träda in i redaktionen, hvars krafter voro mycket 
reducerade under sommaren, samt hjälpa till med 
litet af hvarje. Från terminens början skulle han 
få specialisera sig på konsten och literaturen, och 
man hoppades att han därjämte finge tid öfrig att 
skrifva några ledande artiklar. 

Daniel förklarade sig villig. Han skulle för- 
söka göra sitt bästa — han hade nog en och annan 
idé, som han ville få fram! 

Mallin hade dessutom ett uppdrag till honom. 
Rektorn för en stor privatskola i hufvudstaden 
hade bedt honom fråga Daniel om Daniel icke 
åtoge sig ett antal undervisningstimmar i finska 
och svenska på de högre klasserna i skolan. Daniel 



223 

var öfverraskad och glad att man kommit ihåg 
honom, men vågade ännu icke ge ett bestämdt 
svar. 

Emellertid såg det ju ut som om han skulle 
få arbete mer än tillräckligt — man frågade rent 
af efter honom! Det gaf ett helt annat intryck än 
Brandts pessimism. 

— Du ämnar väl söka upp Ekroth? frågade 
Mallin. 

— Är Hjalmar i staden? 

— Ja, han tjänstgör i en bank och skrifver 
i gamlingarnes tidning. 

— Jag skall gå till honom, så fort jag hin- 
ner . . . 

— Skildt välkommen blir du inte, det kan 
jag förbereda dig på, när du säger att du arbetar 
hos oss. De äro så rasande på oss, isynnerhet 
nu, efter de sista händelserna, när vi angripit deras 
vän, Finlands representant i Petersburg, för att han 
inte hindrat de sista åtgärderna. De ha aldrig 
hatat svekomanerna lika mycket som de nu hata oss! 

— Jag skall tala lugnt med honom . . . Jag 
tror mycket af bitterheten beror på att man aldrig 
talar ett sansadt ord med hvarandra, försöker att 
förstå hvarandra. Man är som en spänd revolver 
genast när man börjar! 

— Det är fara värdt att du inte uträttar mycket 
med lampor . . . Han är alltför starkt inne i den 
kretsens tankegång. Svärfadern och frun hålla 
för resten ledbandet stramt om halsen på honom, 



224 

ifall han skulle försöka göra sig lös! Du vet ju 
att Ringdahl är inne i senaten nu? 

— Ja, jag vet det. Jag undrar hur han och 
min fosterfar nu för tiden komma öfverens. Du 
ligger väl som tidningsman litet inne i dessa för- 
hållanden? 

— Man säger att senator Ekroth ämnar taga 
afsked, emedan han befinner sig i en skef ställ- 
ning. Han har stora sympatier för den finska 
saken, som du vet, men han blef i de senaste vik- 
tiga frågorna dragen vid näsan af Ringdahl och 
de andra, och det lär vara nog så skralt med för- 
hållandet dem emellan nu . . . 

— Jag tycker ni hviskat tillräckligt där! kastade 
Ravander öfver bordet. Nu måste vi besluta 
något om fortsättningen af detta högeligen ange- 
näma samkväm! 

Det var hastigt gjordt. Man beställde sexa, 
som Daniel skulle bjudas på, och när man ätit den, 
kommo kaffet och likörerna. Det angenäma sam- 
kvämet räckte så länge, att gaslågorna släcktes 
och stearinljus i glaskupor ställdes på bordet. Det 
talades om alla världens ting, allvarligt och skämt- 
samt, det skålades för Daniel från alla möjliga 
synpunkter, det grälades skarpt med Kurre i språk- 
frågan, och man beslöt »ha aktning för h varandras 
åsikter». När Daniel skildes från de andra, som 
följt honom hem till Kamp, sade han sig att den 
kvällen i sitt slag var lik eftermiddagen i Köpen- 
hamn — ett lyckligt järtecken på hans framtids 
himmel! 



225 

Allt gick också så jämt han blott kunde önska. 
En vecka efter sin ankomst var han så pass i ord- 
ning, att han kunde taga i med arbetet, både hemma 
och vid tidningen. Det senare gaf honom mycket 
litet att göra, ty hela tidningslifvet hade half- 
maskins fart, såhär midt uppe i rötmånaden. Han 
började med en serie »Minnen från en resa» under 
strecket, granskade inkommande skönliterära bidrag 
och öfversatte från utländska blad. Med de ledande 
artiklarna, som denna tid på året mest rörde lik- 
giltiga ting, behöfde Daniel icke befatta sig, då 
Mailin fanns i staden. Skoltimmarna arrangerade 
han om, så de icke skulle taga bort för mycket 
af hans tid. 

En söndag reste han ut till Stenbacka, där 
han mottogs med öppna armar både af Kuno, 
faster Hilda och »smågossarna», som icke voro 
litet stolta att visa honom sina hvita mössor. Det 
blef icke tid att svärma i sällskap med sina tankar, 
att besöka alla platser och kalla fram minnen, som 
nu voro dubbelt varma och kära. Daniel om- 
ringades hela tiden af de andra, fick berätta och 
svara på tusen frågor, och höra om allt som händt 
i familjekretsen, om smågossarnas examina, om 
glädjen när Ingeborg var här och ströfvade om- 
kring med dem . . . 

Af fastern, hvilken fortfarit att uppehålla det 
vänskapliga umgänget med gamla herrskapet Ek- 
roth, erfor Daniel ett och annat om sin fosterfar. 
Senatorn, som nu njöt af sin sommarsemester borta 
i östra Finland, hade under senare tider icke be- 

Bryfningstider. 1 5 



226 

funnit sig väl, sannolikt dock mera till följd af 
sin ställning i senaten, än af fysiska orsaker. Han 
hade i en del ömtåliga frågor röstat med det parti, 
till hvilket han räknades, och alltför sent märkt att 
man lurat honom till medgifvanden, som icke 
öfverensstämde med hans fosterländska sinnelag. 
Då hade han tydligt gifvit tillkänna att han icke 
vidare ämnade låta föra sig bakom ljuset. När 
det sedan en gång händt att under Ringdahls in- 
flytande ett omröstningsresultat, till hvilket Ekroth 
medverkat, användts till en ful manöver i partiets 
tjänst, kom det till en skarp scen mellan honom 
och Ringdahl. Och sedan dess hade han räknats 
hvarken till det ena eller det andra partiet, haft 
ledsamheter med Hjalmar och sina gamla umgänges- 
vänner och mera sådant, som mycket bedröfvat 
fru Ekroth. Hjalmar hade uppträdt dumt mot 
fadern — säkert var det till en stor del hans 
hustrus fel, ty mellan henne och de gamla blef det 
aldrig riktigt väl. 

Det gjorde Daniel ondt att höra detta, mest för 
fostermoderns skull. Han visste hur känsligt hon tog 
allt dylikt och hur hon kunde sörja i stillhet. Men 
det var synd om hans fosterfar också. En så 
renhårig och duktig man förtjänade ett bättre öde 
än att misstros af alla — ty detta är enhvars lott, 
som kommer att intaga den hos oss svåraste och 
otacksammaste ställningen för en man, den, då 
man betraktas som »osäker , ställningen mellan 
partierna. 

Med Hjalmar var han fortfarande besluten att 



227 

tala uppriktigt, såsom han lofvat sin fostermor. 
Af den gamla vänskapen lefde hos Daniel ännu 
någonting kvar. När han nu, i sin försonligt 
ljusa stämning, tänkte på fosterbrodern, vaknade 
många varma och tacksamma minnen från deras 
uppväxtår, och Daniel invaggade sig i hoppet 
att hans forna inflytande kanske än en gång kunde 
verka någonting. Hade Hjalmar icke fullständigt 
glömt känslorna för honom, så skulle han helt 
säkert riktigt uppfatta Daniels närmande. Ett 
öppet resonnemang kunde bringa deras personliga 
förhållande i goda gängor igen. 

Det var med dessa förhoppningar Daniel en 
söndagsförmiddag i slutet af augusti ringde på i 
Hjalmars våning i ett nytt stenhus vid Elisabets- 
gatan. På dörrskylten stod ganska riktigt »Jalmari 
Ekroth» och därunder på finska »juris kandidat . 
Daniel fördes in i herrummet och fick vänta en 
stund. Det var öfverlastadt af möbler, mattor, bok- 
hyllor och prydnadsföremål, statyetter och bibelofer. 
En gungstolsmatta och en tidningshållare repre- 
senterade de fyrkantiga finska mönstren i rödt och 
blått. Ofvanom soffan tronade ett stort porträtt 
af Wilcke. På skrifbordet stod på ena sidan en 
fotografi af unga fru Ekroth, omvirad af mannens 
vissnade magisterkrans, och en af svärfadern, på 
andra sidan kort af Hjalmars föräldrar i mindre 
format. 

Daniel tog plats i gungstolen, medan han 
lade märke till alla dessa detaljer. En tidning låg 
framme på skrifbordet — det var det gamla finska 



228 

partiorganet; Daniel vecklade upp det för att se 
hvilka grofheter Helsingforsbrefvet i dag skulle 
innehålla. Men i detsamma öppnades en dörr 
och Hjalmar trädde in. 

Det såg ut som om han först icke känt 
igen Daniel. Han stannade vid dörren, rättade 
sin pince-nez och kastade på honom en främmande 
blick. Men när Daniel reste sig, räckte han fram 
handen och skyndade emot honom. 

— Nej se, så rart främmande! Välkommen! 
Jag höll på att inte känna igen dig, så fin och 
utländsk som du blifvit! 

Daniel fäste sig vid att Hjalmar själf förändrats. 
Han hade blifvit fylligare och han bar ett kort, 
ljust helskägg. Dessutom var där ett främmande 
drag, som Daniel ej tyckte om, öfver hans utse- 
ende — kanske en följd af pince-nez'en. 

— Goddag, Hjalmar, det gläder mig att se 
dig igen. Du är inte heller alldeles lik dig. 

— Har du ätit frukost? — Jag skall säga till 
Hilja — vi slutade just . . . 

Hjalmar vände sig mot dörren. 

— Nej tack, jag har nog ätit . . . Nej tack, 
jag har inte lärt mig röka, tillade han, när Hjalmar 
räckte fram en låda cigarrer. 

— Jaså, asket som förr, sade Hjalmar, i det 
han slog sig ner i sin skrifstol. 

— Nå, det vet jag just inte . . . jag tror jag 
varit en rätt stor sybarit under dessa år, i bredd 
med er här hemma! 

— Ja, du har naturligtvis njutit mycket på 



229 

ditt sätt ... Då och då har jag genom dina bref 
till gubben kunnat följa med dina extravaganser 
därute. Men man har det nog bäst här hemma 
ändå . . . man blir bortskämd och fordrande på 
resorna i stora världen, och vill sedan att allt i 
hemlandet skall vara likadant som där . . . Och sist 
och slutligen stå vi ändå i bra många saker fram- 
om både tyskar och fransmän . . . 

— Ja, det beror nu på . . . Hur befinna sig 
tant och farbror? 

— Tack skall du ha, såvidt jag vet, må de 
skäligen ... De trifvas blott alltför bra, tycker 
jag, på bondlandet och alltför illa i Helsingfors. 
Mammas hela vinter går att längta till våren, 
när hon får komma ut och pyssla med sina 
plantor, och gubben har tyvärr börjat visa samma 
tendenser. Han intresserar sig allt mindre för 
sin tjänst och allt mer för sitt fiske därute pa 
Kaunola. 

— Det är bestämdt lugnare att sitta och meta 
på sjön än att sitta i senaten ! 

— Gubben börjar bli gammal, det är hela 
saken. Han funderar på att ta afsked, tror jag, 
och det gör han rätt i. Han är en man af den 
äldre generationen, som inte har den nuvarandes 
handlingskraft och blick för situationens kraf. 

— För min del tycker jag att om det någon- 
sin behöfts män af gamla stammen, så är det väl 
nu . . . 

— Det är nattmösspolitik och ingenting annat 
som dessa gamla dagbladister bedrifva — och 



230 

till dem hör gubben också, trots sin omskrikna 
fennomani — men de ha aldrig haft något lefvande 
sinne för tidens och den finska sakens behof . . . 

— Vårt land är bättre betjänadt af en duglig 
och principfast regering, än af sådana där tids- 
krafvets observatörer, hvilka ändra signalerna efter 
hvarje molntapp som de spana vid horisonten, och 
därför tycker jag det vore ledsamt om farbror 
Edvard skulle afgå. En person med hans karaktär 
kan ännu bli mycket värd hos oss. 

Hjalmar svarade ingenting. Han drog ett 
bloss ur sin cigarr, lutade sig bakåt i stolen och 
betraktade rökringarna. 

— Än du själf då, fortsatte Daniel i en 
mildare ton, man behöfver väl knappast fråga hur 
du har det? 

— Åh ja, jag kan inte klaga! Jag har funnit 
en verksamhet, som tillfredställer mig, åtminstone 
tillsvidare, ty jag ämnar inte fortsätta med den 
i evighet . . . men man kommer in i en viktig gren 
af det ekonomiska lifvet, hvilket ju kan vara bra 
för framtiden — och så har jag ändå rätt mycken 
tid öfrig för egna arbeten. 

— Du ämnar då verkligen fortsätta med veten- 
skapen? frågade Daniel intresseradt. 

— Ja visst, det har ju alltid varit min sträfvan 
. . . och det är en stor fördel att vara juris doktor, 
man kan helt behändigt få en bra tjänst framför 
många andra . . . 

— Det är ju också en synpunkt, sade Daniel 
småleende. 



231 

— En synpunkt, som man inte får förakta . . . 
Men hur är det med ditt eget doktorerande? När 
skall du bli färdig? Och hvad ämnar du göra 
sedan? 

— Jag hoppas vara klar inom detta läseår. 
Sedan — ja, jag tänker försöka komma mig till 
en docentur och får väl se mig om efter tidnings- 
och skolarbete tillika, såsom nu. 

— Såsom nu? frågade Hjalmar hastigt. Skrif- 
ver du i — 

— I den tidning hvars åsikter jag hyllar — 
naturligtvis. Det gör du ju också. 

Hjalmar lutade sig framåt i stolen. 

— Är det verkligen möjligt? Tror du ännu 
på de där galenskaperna? Jag tänkte du svalkat 
dig under din långa frånvaro . . . Nå, det kommer 
inte att räcka länge, innan du märker att tidningen 
inte har den ringaste prestige, lika litet som dina 
meningsfränder ... att hela er ställning är falsk! 

— Jag är dessa åsikter af själ och hjärta ti 11- 
gifven, och har blott blifvit mera öfvertygad om 
deras riktighet därute . . . Och jag tänker göra hvad 
i min förmåga står för att förskaffa mera anseende 
både åt tidningen och åsikterna. 

— Lycka till — men du får nog bränna dina 
kol förgäfves! Du anser alltså verkligen att det 
är under vikingianismens tecken, som den finska 
saken skall föras till seger? 

— Har du inte kommit öfver dessa fraser ännu? 
Jag trodde de i början användes för att slå blå 



232 

dunst i den stora massans ögon, men var inte 
beredd att få höra dem ur din mun! 

— Man förstår nog att det är genant för er att 
höra sanningen — men så är det ju i själfva värket! 

— Jag skulle vilja tro att du talade bonafide, 
om jag kunde, sade Daniel allvarligt, förargad öfver 
Hjalmars nonchalanta ton. Eller skulle du verk- 
ligen till den grad ha stelnat i bokstafstron, att 
detta vore din uppriktiga mening? 

— Fakta visa ju hvarje dag att ni går sveko- 
manernas ärender blott för att själfva komma fram 
och peta oss undan. Men jag skall säga dig att 
det är ett farligt spel och kan kosta landet dyrt . . . 

— Jag vet inte hvad det kan ligga för en fara 
i att samla alla krafter, där man kan arbeta gemen- 
samt till fosterlandets båtnad. 

— Fosterlandets båtnad! Och det är det, tror 
du, som svekomanerna eftersträfva ? Du är verk- 
ligen oskyldigare än ett nyssfödt barn ! För resten 
skall jag säga dig — Hjalmar sänkte rösten som 
för att meddela en hemlighet — att man vet mera 
om framtiden på vårt håll än annorstädes, och 
det finns tecken som tyda på att ingenting är för- 
därfligare för vårt land än de svensksinnades envisa 
opposition . . . 

— Jaha, du kommer ihåg läxan utantill, ser 
jag. — Nu är det min tur att fråga om inte du under 
dessa två år blifvit förnuftigare. Ser ni åtminstone 
inte, ni som äro unga, att allt detta är en manöver 
af Wilcke för att bibehålla sitt inflytande och få 
spela den ledande rollen till slut — en manöver, 



233 

skickligt företagen just i det ögonblick, då makten 
börjar glida stockkonservatismen och ofördragsam- 
heten ur händerna? Eller tror ni verkligen att 
det är med denna eländiga klokskap, som landets 
lycka skapas? En regering efter ert tycke kommer 
att fira verkliga orgier af obskurantism, med ständig 
omsorg om sitt eget skinn, naturligtvis. Den 
kommer att besätta tjänsterna med sina anhängare 
och försvåra de svenskspråkiga bildningsinstitu- 
tionernas arbete. Och i de yttre politiska för- 
hållandena skall den sannolikt gå från det ena med- 
gifvandet till det andra, såsom ett färskt exempel 
visar — ett exempel, där den varit i tillfälle att 
genomdrifva de vackra principer, som Wilcke 
proklamerade på mötet för två år sedan . . . Men 
om ni har goda öron, skall ni höra hur fienden 
skrattar i mjugg . . . 

— Du siar om framtiden som en af gamla 
testamentets profeter — Hjalmar skrattade högt. 
Jag känner igen dig från dina bästa predikostunder 
i vår ungdom! Men vet du hvad som skulle bli 
af, om ni finge makten? Jo, att vid första samman- 
stötningen alla våra institutioner skulle förintas, 
att lifvet på alla områden skulle stagnera, att den 
finska saken blefve begrafven för årtionden, kanske 
för alltid, och därmed naturligtvis Finlands ut- 
veckling . . . 

— Du imiterar dåligt din herre och mästare, 
kära Hjalmar. Och du tror att vårt folk inte hellre 
tar en fullkomlig tabula rasa än ett skenbibehållande 
af institutioner, hvilkas betydelse egna medborgare, 



234 

moraliskt ansvariga inför detta folk, äro de första 
att förringa? 

— Hvem är folket? Kanske ni? Och vet du 
inte att folkets opinion är en kompass, som ständigt 
visar skeft? 

— Jag vet att detta är maktmissbrukets teori 
— det vet jag; och denna teori är ständigt färdig 
att anse folkets opinion liktydig med gatuskrik 
eller några enskildas intriger. Det är bekvämt 
att skaka den ifrån sig! Och ledaren behöfver blott 
ge denna tarfliga lösen för att tusenden skola med 
samma förakt rycka på axlarna åt hvad de kalla 
opinionen — det som deras egen känsla måste säga 
dem själfva . . . ! Så lydiga och så dumma äro 
lemmarna i ett parti! Sedan kommer en dag då 
de se att blindbockspelet inte mera går — men då 
är det för sent! 

— Jag beklagar uppriktigt att du är så där 
oförbätterlig, och jag tycker synd om dig, ty du 
förstör hela din karriär! 

— Det har aldrig varit min afsikt att göra 
någon karriär — allra minst genom att uppoffra 
min öfvertygelse — eller, hvad jag anser lika 
tarfligt, genom att utan någon öfvertygelse segla 
i andras kölvatten och låta sig narras till hand- 
lingar, som man i grunden är för god att begå. 

— Nu blir du häftig och bitter ... jag tar inte 
åt mig . . . 

— Det behöfver du inte heller, ännu åtminstone! 
Men jag anser dig, uppriktigt sagdt, förtjäna bättre 
än att låta dig dragas vid näsan af dessa ihåliga 



235 

fraser, bakom hvilka blott gömma sig själfviska 
syftemål. 

— Jag skall säga dig att jag tänkt öfver alla 
dessa saker tillräckligt och bildat mig en egen åsikt 
och jag är färdig att stå och falla för den! 

Hjalmar reste sig och gjorde en stor gest med 
handen. Daniel kände igen deklamationstagen från 
skolbänken och studentfesterna, och svarade ingen- 
ting. Situationen begynte förefalla honom otreflig. 
Han hade sagt tillräckligt, Hjalmar kunde nu ha 
stoff nog till reflexion, om han ville reflektera . . . 

Hjalmar gick ett par slag af och an på golfvet. 
Sedan satte han sig ner igen, och fortsatte lugnare: 

— Det är väl inte värdt att söka öfvertyga 
dig, innan du själf inser att du är på galen väg 

— och låt oss nu hellre tala om någonting annat. 
Vill du inte komma in till Hilja, hon skulle visst 
gärna råka dig! 

Daniel hade egentligen gärna låtit Hilja höra 
hvad han tänkte, men nu var han ej stämd att 
börja på nytt. Han såg på sin klocka och steg 
upp. 

— Tack skall du ha, men jag måste gå nu, 
jag skall ännu på ett möte på förmiddagen. 

— Det var ledsamt — vi ha ju inte alls fått 
tala om dina reseäfventyr — och jag kunde också 
berätta ett och annat i samma stil, fast från andra 
vädersträck . . . Den fördömda politiken, det är den 
som tar all tid från oss — Hjalmar smålog tvunget 

— men jag hoppas den inte skall hindra oss att 
träffas snart igen. Kom nu snart tillbaka — som 



236 

sagdt, Hilja vill gärna råka dig, och jag tror visst 

att hon har en bättre övertalningsförmåga än jag! 

Hjalmar följde fosterbrodern ut i tamburen. 

— Adjö och glöm inte bort, som sagdt! 

— Tack. Farväl, och hälsa dina föräldrar 
när du skrifver! 

Daniel drog en lång suck när han var ute på 
gatan. Det skulle då verkligen sluta på detta sätt! 
I det längsta hade han dock trott Hjalmar om mera 
själfständighet och ridderlighet. Men man hade 
vetat hur man tagit honom. Wirén och Kurre 
hade inte haft så orätt i hvad de sagt när Hjalmar 
blef förlofvad. Måhända hade han ännu kunnat 
räddas, om ej svärfadern och hustrun och den 
olycksaliga fåfängan och ytligheten — ja det var 
nästan för många faktorer att eliminera på samma 
gång! Men i alla fall var det ledsamt. I detta 
ögonblick kände Daniel icke så mycket förargelse 
öfver de åsikter Hjalmar låtit narra på sig, icke 
heller missräkning öfver att hans förhoppningar 
att uträtta någonting gått i kvaf. Det som han 
kände smärtsammast, var sorg öfver att foster- 
broderns och hans vägar i lifvet nu verkligen för 
alltid tycktes hafva gått åtskils. 



XIV. 



Det möte, till hvilket Daniel begaf sig från 
Hjalmar, hölls på tidningens byrå och gällde redak- 
tionsangelägenheter. Man ville ena sig om en 
fälttågsplan för den stundande vinterkampanjen. 

Daniel var en af de ifrigaste i diskussionen. 
Det var som om samtalet med Hjalmar, sedan det 
första intrycket gått förbi, endast äggat honom till 
kamp och opposition. Radikalast af alla påyrkade 
han ständig och stark front mot de gamla. Han 
talade om vikten af att i hvarje fråga ställa sig på 
en verkligt, icke blott till namnet, liberal ståndpunkt, 
han framhöll att man måste uppmärksamma arbe- 
tarnes sträfvanden, att man i det finska kultur- 
arbetet sorgfälligt borde taga vara på de nationella 
element som förtjänade det, men akta sig för att 
missuppfatta ursprungligheten. Ett intensivt arbete 
i det inre, framför allt på den finsktalande befolk- 
ningens höjande i alla riktningar, ett lojalt sam- 
arbete med det andra partiet, där sådant kunde 



23S 

ske utan skada för egna viktiga intressen, och por- 
tarna öppna för alla fria och friska vindar utifrån 
— se där tidningens och det unga partiets lösen! 
Man höll i allmänhet med Daniel. Dock fanns 
det röster, som ville varna för chimärer på såväl 
sociala som kulturella områden. Framför allt måste 
man undvika att synas stöda sig på svekomanerna, 
äfven om åsikterna stundom kunde sammangå. 

Med glad entusiasm grep Daniel nu ordentligt 
i tidningsarbetet. Hans första »ledare» bestod af 
en serie artiklar öfver socialismens närvarande 
ställning i utlandet. Sedan skref han en om arkitek- 
turen i Finlands hufvudstad, och hans radikala 
kritik — han påstod att vi sedan Engel icke haft 
mer än en arkitekt, som var konstnär — väckte 
protester på en del håll, men tillfredsställelse bland 
alla konstnärer. Han bröt med den traditionella 
vanan att skrifva vänligt bläcka kritiker öfver finsk 
literatur och finska teatern, blott för att det var 
finskt, och en konstutställning i Helsingfors gaf 
honom anledning att säga sin åsikt om de gamla 
gudarna. Det var i allt hvad han sade en ung- 
domlig tillförsikt och fart, jämsides med ett klokt 
och mognadt omdöme; det nya i hans artiklar, 
både innehållet och den uddiga formen, fängslade 
publikens uppmärksamhet och gjorde att tidningen 
trängde till kretsar, hvilka annars icke bekvämade 
sig att läsa finska. Men också på medarbetarne 
smittade hans ifver, och hela bladet tycktes plötsligt 
hafva fått fart och lyftning. 



230 

Vid det gamla partiorganet började man blifva 
orolig. De unga hade erhållit ett tillskott i sina 
krafter, som man icke kunde ringakta. Man måste 
passa på att i tid göra denna nya medarbetare 
oskadlig — och så hände det att Daniels artiklar 
egnades en ständig uppmärksamhet. Man pekade 
ut den unga tidningen såsom socialistisk och revolu- 
tionär, man skämtade i understrecken med att intet 
annat var godt för den nya kritikern än hvad klickens 
anhängare producerade, man hånade hans kosmo- 
politism och bildningssnobberi, och man undrade 
i en af de smakfulla metaforer, som karaktäriserade 
tidningens stil, om icke »den andliga spis, som 
signaturen D. A. vill bjuda finska folket, skulle 
värka på dess matsmältningsorgan som alltför 
mycket konfekt på en barnmage!» 

Det var särskildt två af Daniel signerade ledande 
artiklar, som uppväckte det gamla bladets harm. 
Den ena rörde direkt språkfrågan. Den ville bevisa 
att man under förhållanden som våra gjorde bäst 
i att icke tillmäta språken något obegränsadt värde 
såsom måttstock för nationaliteten. Vi hade nu 
en gång två språk, det kunde icke förnekas, och 
vi måste erkänna att det funnits de, som skrifvit på 
svenska och ändå voro fullt lika nationella som 
någonsin de hvilka användt finskan — till exempel 
Runeberg och Snelhnan ! Vi måste nödvändigt akta 
oss för att identifiera fosterlandet och dess väl med 
ett språk — vi kunde därigenom komma till mycket 
farliga konsekvenser. Vi måste foga oss i, så obe- 
kvämt och hämmande för en snabb utveckling det 



240 

än kan vara, att betrakta våra båda språk såsom 
värktyg för det gemensamma fosterländska arbetet 
och låta hvarje arbetare betjäna sig af det instru- 
ment, som passar bäst för hans handalag. Af 
praktiska skäl måste det ena språket — naturligt- 
vis det finska — vara officielt i administrativ 
mening, men annars må en ädel täflan afgöra 
hvilket språk slutligen skall bli det mest använda 
uttrycket för samhällsformerna och för kulturen. 

Det gamla organet kastade sig med raseri 
öfver denna artikel. Det skrek på förräderi, på 
förnekande af Snellmans läror, på imitation af 
den längesedan tillintetgjorda »dagbladismen», det 
utpekade den unga tidningens anhang såsom en 
»rutten lem», hvilken det finska partiet måste af- 
skära, och såsom ett fördärf för den nationella 
saken. En lång och hetsig polemik kunde icke und- 
vikas. Men vid de ungas blad blef man betänk- 
sam, och redaktionen ansåg bäst att sköta pole- 
miken i eget namn, på det att Daniel icke skulle 
gå för långt. 

Den andra artikeln framkallades någon månad 
senare af ett utfall mot Sverige, som i anledning 
af någon svensk tidningsuppsats förekommit i det 
gammalfinska bladet. Daniel klargjorde i enkla 
drag och med belysande exempel att Skandinavien 
icke allenast var den naturliga väg, öfver hvilken 
vi lättast blefve bekanta med den västeuropeiska 
civilisationens framsteg, utan också i och för sig 
kunde utgöra för oss en förebild i många stycken. 
Särskildt hade i Sverige under senaste tider på 



241 

konstens och literaturens, lika väl som på industrins 
område en snabb och glänsande utveckling för- 
siggått, hvilken man hos oss alldeles för litet kände. 
Detta var en välkommen anledning till ett nytt, 
häftigt angrepp. Men tonen var nu sådan, att 
Daniel yrkade på att det ej skulle svaras. Redan 
den anfallande artikelns titel: »Svenskhetsvänner 
och finskhetsätare» tycktes honom utesluta hvarje 
honett polemik. 

— Du går ju på som en tätting, sade Henrik 
Brandt, när Daniel en afton på senhösten tittade 
upp i hans atelier. Mins bara hvad jag påmint 
dig om — att inte vara alltför burdus! Dina vänner 
kunde hitta på att tycka att du blir obekväm 
en vacker dag. . .ja, inte för att jag vet någon- 
ting, — tillade han när Daniel gjorde en frågande 
min, — men jag varnar dig bara. Kom ihåg hur 
de togo knifvarna ifrån dig i polemiken om din 
språkartikel! Tror du inte de voro rädda för att 
du skulle chikanera dem? 

Daniel förstod icke att han kunnat gå för långt. 
Det var ju entusiasmen, kärleken till saken, som 
skulle bära tidningsföretagets idé, liksom den var 
grunden till hela den unga partifraktionens upp- 
komst — och hvar taga drifkraften, om den en 
gång sjönk? 

— Vi ha nu lyckats ett litet grand störa den 
sömn, som vår ungdom sofvit hvar gång den haft 
en orgie i partifäjd — en fast och lugn sömn, som 
inte plägat väckas af annat än nya stötar från språk- 

Brylningstider. 16 



242 

fanatikernas trumpeter. Vilja nu också de våra 
nöjas med denna kraftansträngning och lägga sig 
på det andra örat och fortsätta att dra sina timmer- 
stockar? Jagtror våra vänner om bättre än det! 

— Hm, ja . . . Här hos oss i Finland kostar 
det på att göra en kraftansträngning, skall du veta! 
Man behöfver en grundlig hvila ofvanpå den allra 
minsta motion. Och för resten reder sig ingen 
tidning utan språkfråga och politik, och de äro de 
värsta fiender till en entusiasm som din ! 

Brandt satte sig att retuschera några teckningar 
vid sin lampa. Daniel sträckte ut sig på hans 
bekväma ateliersoffa. De fortsatte att tala om 
Daniels verksamhet vid tidningen. 

— Du har lyckats förträffligt i några af dina 
konstkritiker, sade Brandt — det säger jag nu inte 
för att du berömt mig och serverat sanningar åt 
de gamla envåldshärskarena! — och du har för- 
värfvat dig flere vänner bland oss. Jag har hört 
mycket uppriktiga glädjeyttringar öfver att vi ändt- 
ligen tyckas få en god konstkritik, sakkunnig och 
utan fraser . . . Men det är kanske bäst att skynda 
långsamt, äfven här. Det går mycket bra sålänge 
du ovettas på medelmåttorna, som ingenting ha 
att säga i vår krets, men råkar någon af våra 
ledande matadorer väcka ditt misshag, så måste 
du se till att inte trampa honom på tårna . . . det 
kunde hända att du möttes af andra ögon, när du 
härnäst kommer till oss! 

Daniel försäkrade att han alltid ämnade skrifva 
såsom han tyckte, oberoende af hvem det gällde. 



243 

— Det är en vacker föresats, men den kommer 
att inbringa dig många kollisioner — här, där 
man inte kan röra sig utan att stöta ihop med 
hvarandra och där "alla äro beroende af hvarandra! 

— Skall det då verkligen inte finnas någon 
enda, som kan skilja mellan sak och person? 

— Nej, inte när det gäller egen sak, det borde 
du då vara tillräckligt gammal att begripa! 

Efter en stund steg Daniel upp och sade farväl, 
litet missmodig som alltid, när Brandt spelat på 
sin skeptiska ton för att stilla hans ifver. iMålaren 
tog lampan, lyste honom ut i trapporna och satte 
sig sedan hvisslande till sitt arbete igen. 



Efter jul fick Daniel ändtligen litet mera tid att 
egna åt sin afhandling, som under hösten blifvit 
mycket försummad. Snart märkte han att han 
ingalunda kunde få den färdig att ventileras under 
vårterminen, utan måste använda hela sommaren 
till tryckningen. Ju längre det led mot våren, 
desto friare gjorde han sig från det redaktionella 
arbetet i tidningen, han skaffade sig en vikarie i 
skolan och fördjupade sig allt mer i sin under- 
sökning. Han förvånades själf öfver den glädje, 
som detta beredde honom. Han märkte, när han 
nu nästan fullständigt absorberade sig från sin 
omgifning, huru mycket hans intresse för dagens 
spörsmål stört hans sinnesro och hvilket välgörande 
lugn som sysselsättningen med vetenskapen skänkte 
honom. Hans tankar hade alltför ofta nedtryckts 



244 

af polemiken och missförståndena och förargelsen 
öfver hvardagsmänniskornas kortsynthet. Hans 
erfarenhet från tidningslifvet hade nu redan lärt 
honom att det behöfdes ett hårdare temperament 
än hans för att stå ut med alla de grofva huggen. 
Man kunde icke hoppas pä framgång, om man ej 
gjorde sig smidig och listade in sig i publikens 
smak och lärde sig angripa den i dess egna 
positioner. I politiken måste alla dessa angrepp 
ske genom att kringgå fienden i ryggen, liksom 
han själf alltid smög på bakifrån. Hvad allt detta 
var motbjudande! Aldrig skulle han kunna foga 
sig i sådant, aldrig öfvergifva den öppna taktiken, 
. . . med den ville han gifva föredöme åt andra 
och vinna anhängare för sina idéer . . . Men huru 
annorlunda stego icke tankarna uppåt, till klara 
och vida och kyliga rymder, under det vetenskap- 
liga arbetet! Stämningar från dagarna därute 
smögo stilla öfver honom igen, och intryck, hvilka 
så ofta hållits på afstånd af realiteten här hemma, 
stego fram på nytt, kommo som sakta dyningar, 
hämtande med sig ett eftersvall från den tidens 
inre glädje. Ack, om han ständigt finge hålla dem 
fast — om han finge egna sitt lif åt ett arbete 
som detta, ett arbete, som vållade honom den största 
fröjd af allt, i hvilket han helt säkert kunde lägga 
det bästa han ägde af andlig kraft! Ingenting visste 
han så betagande som utsikten att engång åt 
en vetgirig ungdom bjuda sin egen forsknings 
frukter, att lära den studera för studiets skull och 
icke för brödets, att försänka sig med lif och 



245 

själ i de stora andarnas verk och stiga ur dem 
med luttrade tankar och starkare lifsmod för att 
i framtiden sjålf med exempel och ord vittna för 
sitt fosterland om bildningens värde . . . 

Minnet af Ingeborg och den stjärnklara kvällen 
i Köpenhamn var som en strålande härd, från 
hvilken alla dessa tankar fingo sin glöd och sin 
värme. Innerst måste Daniel medge att detta minne 
spände hans arbetskraft och hans dådlängtan lika 
mycket som arbetet själft, och medvetandet af det 
band, som, trots allt, nu måste binda henne samman 
med honom, var inslaget i hela hans lifslust. Föga 
mera än fordom vågade hans fantasi röra vid dör- 
rarna till det, från hvilket han dock för alltid tvangs 
att tänka sig utestängd, och skrämd skyggade den 
tillbaka, när den någon gång obevakad fått tränga 
för långt. Blott som en vacker saga lät han ibland 
sin dröm förtälja honom huru det kunde ha varit, 
och då bars han af den till nya och nya under, 
glad som ett barn, och ur drömmen vaknade han, 
likt barnet, när skenbilderna försvunnit, med gråten 
djupt i halsen . . . Men när verklighetens dager lyste 
honom i ögonen, kväfde han hastigt sin inbillnings- 
födda saknad, och han intalade sig att blotta med- 
vetandet om Ingeborgs kärlek skulle räcka till att 
fylla hans lif med lycka . . . 

Han började betrakta det som en skuld till 
henne att göra sin afhandling bra. Hon hade ju 
så mycket talat om den och hvad den skulle bringa 
honom af utmärkelse och framgång, och när han 
nu arbetade, var det som om hon stått bredvid 



246 

och väntat, väntat att se någonting stort och vackert 
växa fram, öfver hvilket hon kunde triumfera till- 
sammans med honom ... ja, han begynte föreställa 
sig att de båda hade del i detta verk, att det var 
som deras gemensamma barn, på hvars födelse de 
bidade med lika stor ängslan och lika stor fröjd . . . 

Ingeborg skulle komma hem i början af hösten. 
Daniel ville anstränga sig till det yttersta för att 
vara färdig till dess. Han låg så godt som hela 
sommaren i Helsingfors, han läste korrektur och 
skref samtidigt på de sista kapitlen, och han gaf 
sig knappast ro att någon söndag resa ut till Kuno. 
Men han blef ändå fördröjd, och först i november 
såg han sig stå vid målet. 

Ingeborg kom, och Daniel träffade henne. Det 
var icke mer än några ögonblick, och det växlades 
icke några tydliga ord, men Daniel hörde och såg 
tillräckligt för att veta att intet af julikvällens tysta 
löften hade glömts. 

Wiréns skulle nu bosätta sig i Helsingfors för 
åtminstone ett par år framåt. Han hade under sin 
vistelse i England lagt i dagen en obegränsad 
arbetsförmåga och grundlig insikt i sitt fack, och 
nu hade han blifvit kallad till ledare af ett stort 
tekniskt företag i hemlandet, på vilkor som för 
hans år ansågos synnerligt fördelaktiga. Tills Wirén 
hunnit ställa allting i ordning i hemmet, skulle 
Ingeborg dröja på Stenbacka. 

En enda gång fick Daniel tillfälle att resa dit 
ut. Det var en vacker septembersöndag med djup- 



247 

blå himmel och härlig, ren luft. Almar och lönnar 
lyste upp hela parken med sin rödgula prakt, i 
trädgården glödde vallmorna ännu så varma som 
hade de gömt ett sista fång af het sommarsol i 
sina kronor, och astrar och dalior stucko in starka, 
klara toner i den börjande höstens granna färg- 
konsert. 

— Har ni lagt märke till, Daniel, sade Ingeborg 
när de i solnedgången promenerade i trädgården, 
under hvilka olika naturstämningar vi samman- 
träffat på olika tider? Först var det i maj, i vår- 
brytningen, när vi själfva inte voro stort mera än 
barn — mins ni? Och mins ni sedan juniveckorna 
här ute, när vi blifvit litet äldre och jag skulle 
göra min uppfostringsresa till Schweiz? Och så 
midt i högsommaren där borta i Köpenhamn . . . 
och nu igen här om hösten ! Det är som om alla 
dessa punkter vore riktiga epoker i mitt lif — 
bildande en stigande och åter fallande linje . . . från 
vår till sommar och från sommar till höst . . . Här- 
ligast var våren, juni, när lifvet tjusade med sin 
ovisshet och alla sina möjligheter . . . 

— Nej, skönast är hösten, svarade Daniel, 
när skörden mognar och vårens och sommarens 
löften gå i uppfyllelse. Då först känner man sig 
som en färdig människa! Visst äro möjligheterna 
färre, men allt samlar sig med större kraft kring 
verkligheten, och helt och intensivt går lifvet upp i 
några starka känslor . . . 

Ingeborg ville icke märka den anspelning, som 
låg under Daniels ord. 



248 

— Ack ja, vi tala ju om olika saker, vi båda, 
sade hon. Ni är en man, och för er räcker som- 
maren länge, och hösten är blott en skördetid i 
sakta aftagande sol. Men för oss kvinnor flyger 
sommaren så hastigt förbi, och hösten kommer så 
snart och innehåller intet annat än skymning och 
enformighet och väntan på ännu större mörker och 
köld . . . 

— Så pessimistisk får ni inte vara, Ingeborg, ni 
som är så ung och som alla hålla af! Ni behöfver 
blott göra ett tecken, och all lifvets glädje växer 
upp ur marken vid era fötter! 

— Jag bryr mig inte mycket om en sådan 
glädje, som infinner sig på befallning . . . Men 
tala nu om för mig hur det går med ert arbete 
och hvad ni annars gjort — så kan jag åtmin- 
stone glädja mig med er! 

Daniel kände en häftig önskan att fortsätta 
samtalet så som det börjat, att söka tränga in i 
hennes själ, öppna den, för att få se litet mera 
af hvad där gömdes, få hennes förtroende om 
hennes eget lif och bjuda henne till tröst allt hvad 
han hade att gifva . . . fortsätta med det som icke 
blef sagdt i Köpenhamn . . . Men han vågade icke, 
då hon själf vändt samtalet åt annat håll. Och 
därför lydde han henne och berättade om hvad 
han erfarit under det gångna året, om sitt arbete 
och sina förhoppningar. 

— Ja, sade Ingeborg, det år inte underligt 
att ni mest älskar den tid, då ni ser frukterna 
växa fram! Hvad jag afundas er er härliga lifs- 



249 

uppgift, och hvad jag gåfve mycket för att kunna 
vara er till någon hjälp och uppmuntran! 

— Ingeborg — ni vet ju att det ni nu säger 
är för mig den största hjälp och uppmuntran . . . 
och aldrig skall det bli af ringare värde för mig! 
Far ni långt bort, så förblir jag lycklig, om mina 
tankar stundom få mötas med era, och är ni nära, 
så har jag ju ständigt er värmande stämma och 
er mjuka hand . . . och till ersättning skall ni rå 
om hvar känsla, som blommar i mitt hjärta, nu 
och alltid! 

— Nej, nej, Daniel, tala inte så! Jag kan 
intet ge er, och ni får inte ödsla på mig det bästa 
ni har, utan att erhålla någonting i gengäld! Tro 
mig, det kommer en dag, när ni inte mera kan 
tillfredsställas af det enda jag kan skänka er, vänskap- 
liga och sympatiska känslor ... då de skola före- 
falla er blott som alltför aflägsna hälsningar från 
någon, som man för alltid förlorat och om hvilken 
det endast smärtar en att på detta sätt påminnas. 
Därför skall ni ge mig er vänskap och intet 
annat . . . 

— Nu gör ni mig orätt, Ingeborg, sade Daniel, 
i det han stannade framför henne och tog hennes 
hand . . . Jag tror fullt och fast, tillade han, seende 
henne in i ögonen, att en man kan lefva lycklig 
med blotta vissheten att en kvinna älskar honom 
och att hennes själ följer med hans ... så känner 
jag det nu . . . 

— Ni är en stor idealist, Daniel, ni har ju 
rakt ingen erfarenhet af lifvet. 



250 

Hon såg upp mot honom, och i hennes ögon, 
som nyss öfverfarits af en fuktig glans, tindrade 
ett leende. 

— Nu måste vi gå dit upp, sade hon och 
lämnade Daniels hand. Kuno har kommit hem 
från sin utflykt till prästgården och saknar oss. 
A propos, tillade hon skämtsamt, medan de stego 
sandgången uppåt, har ni märkt att Kuno blifvit 
så tankspridd på senare tider? 

— Nej, sade Daniel, jag har verkligen träffat 
honom så litet . . . 

— Jo, han umgås med planer att göra slut på 
sin ensamhet och ge Stenbacka en värdinna! 

— Hvem i alla dagar skulle det kunna vara 
— jag är högst nyfiken? 

— Ja, det är för besynnerligt! Kan ni tänka 
er att Kuno blifvit kär — och det gäller den 
nya kyrkoherdens dotter, en fröken, som gått 
igenom finska fortbildningsläroverket och skall 
göra propaganda för fennomani i socknen! Jag 
vet ingenting af egen erfarenhet, utan har mina 
upplysningar af Kurre, men intresserad är han, 
så mycket har jag kunnat märka . . . 

— Det vore egendomligt, sade Daniel all- 
varsamt. Hvad skulle er far ha sagt till något 
sådant! 

Ingeborg slog ner ögonen för Daniels frågande 
blick och svarade icke. Utan att växla flera ord 
kommo de fram till verandan. Med sisla afton- 
båten reste Daniel åter in till staden. 



När Daniel fått sin afhandling färdig, gi 
han upp till Ingeborg och lämnade henne det första 
exemplaret. Hon var lika glad som han själf 
och lyckönskade honom af fullaste hjärta. Hon 
skulle naturligtvis komma upp på disputations- 
akten . . . och skulle de inte sedan på kvällen kunna 
tillsammans besöka den stora soarén för de nöd- 
lidande i Societetshuset, icke sant, och fira fram- 
gången — det passade ju utmärkt att den gick 
af stapeln samma dag! — Det var ju för öfrigt 
ett evenemang, båda språkpartierna hade för en 
gång slagit sig ihop, och där finge man visst 
se Kuno göra sin kur för den sköna proste- 
dottern ! 

Wirén kom in och deltog i samtalet. Den 
roade honom mycket, denna historia, som han för 
resten ej alls trodde på. 

— En fennomansk prästgårdsflicka, värdinna 
på Stenbacka — nej, vet ni, Kunos pappa skulle 
vända sig i sin graf! Och jag undrar just hvad 
Kuno själf skulle göra för en min, när han vaknade 
ur den första kärleksyran! 

Daniel hade fruktat att mötet med Wirén 
skulle bereda honom obehag — det hade kommit 
så mycket till den gamla antipatin, sedan de sist 
träffades! Men märkvärdigt nog fann han honom 
mera sympatisk än förr. Det stötande och ut- 
manande i hans sätt hade slipats bort. Han var 
vänligt uppmärksam mot Ingeborg, och Daniel 
tog han som en gammal kamrat. Daniel förstod 
icke huru han kunde låta bli att hata honom död- 



252 



ligt, och ännu mindre att han snarare kände sig 
på ett egendomligt sätt dragen till honom . . . 



Daniel hade hoppats att ordinarie professorn 
i hans ämne skulle opponera mot hans afhand- 
ling, men denne var öfverhopad af komitéarbete 
och hade därför nödgats lämna uppdraget åt doktor 
Lindman, som under Daniels bortavaro blifvit 
utnämd till docent i estetik på grund af en upp- 
sats om konstsinnet hos de finsk-ugriska folken. 
Detta var för Daniel en stor missräkning. Visser- 
ligen betydde det för honom mindre att Lindman, 
som ju var kritiker i den gamla tidningen, hatade 
honom; med det ämne som Daniel valt, Studier 
öfver evolutionen inom det europeiska måleriet 
under början af 19:de århundradet» var, det visste 
han, för Lindman fullkomligt obekant, och han 
kunde därför ej hoppas på något sakligt be- 
dömande. 

Den första anmärkning Lindman gjorde, var 
också att afhandlingen skrifvits på tyska och 
icke på finska. Hvarför hade icke författaren 
ansett sitt modersmål godt nog? Daniel svarade 
att denna bok icke var ämnad för dem som voro 
urståndsatta att läsa annat än finska, utan för 
sådana som hade tillräcklig bildning att förstå 
tyska, och framför allt för dem, som icke alls för- 
stodo finska. — Det är, framhöll Lindman, i alla 
fall hvars och ens skyldighet, som ger sig ut för att 



253 

vara intresserad af den finska literaturens för- 
kofran, att se till att denna literatur på alla om- 
råden blir riktad, och särskildt gäller detta om 
konsthistorien, där så godt som ingenting ännu hos 
oss är gjordt . . . Daniel medgaf att synpunkten 
i och för sig kunde vara riktig, men den passade 
icke på detta fall; han hade velat skrifva ett rent 
vetenskapligt arbete, som skulle utgöra ett bidrag 
till den internationella forskningen, och han ville 
blifva bedömd af kompetenta granskare i utlandet. 
Lindman tog åt sig — författaren tycktes hafva 
en rätt hög tanke om sin förmåga, eftersom han 
icke tilltror någon människa i Finland kompetens 
att sitta till doms öfver honom! 

Daniel svarade att han åtminstone icke kände 
någon, som hos oss sysslat det ringaste med detta 
ämne, om ej möjligen någon af våra målare . . . 
hvarmed han naturligtvis icke ville uttala något 
klander mot opponenten. Allt kunde man ju inte 
veta . . . 

Det småfnissades i auditoriet, som var all- 
deles fullt, men Lindman blef het, och tonen för 
hela den följande diskussionen var gifven. Lind- 
man sade att han måste anse hela ämnesvalet för 
ett missgrepp: det var onödigt att jäkta efter 
stoff från den utländska konsthistorien, när det 
fans en sådan rikedom på ämnen i den inhemska. 
. . . Om författaren velat göra den fosterländska 
forskningen en verklig tjänst och inskrifva sitt namn 
bland dess banbrytare, sa hade han exempelvis 
tagit i med en framställning af Ekmans betydelse 



254 

i den finska konstens historia eller något annat 
liknande tacksamt stoff, ty det är i hvarje händelse 
en vansklig, för att icke säga omöjlig sak för en 
finsk forskare att uträtta någonting på områden, 
som ligga honom så fjärran ... vi böra lugnt låta 
herrarna därute sköta sig själfva och i stället 
syssla med hvad som angår oss! 

Ja, det kunde ju vara opponentens åsikt, menade 
Daniel. För sin del hade han en annan, som han 
icke ansåg mödan lönt att här närmare utveckla. 
Han öfverlämnade för öfrigt åt opponenten själf 
att slå mynt af sina luminösa idéer. 

När nu principfrågorna på detta sätt voro 
undanstökade, gick man öfver till detaljer. Lind- 
man hakade sig fast vid tryckfelen, beskyllde för- 
fattaren för otillräckligt citerande, gnatade öfver 
formsaker och var öfver hufvud mycket missnöjd. 
Daniel svarade nästan ingenting — en gång, då 
opponenten uppmanade honom att yttra sig om 
ett inkast han gjort, genmälde Daniel att han 
väntade till dess oppositionen skulle beträda de 
sakliga anmärkningarnas mark. Hela ceremonin 
var slut redan klockan ett. Lindman gaf ett mycket 
knapphändigt slutomdöme, och Daniel tackade 
honom torrt för det besvär han gjort sig. 

Under disputationen hade Daniel längst borta 
i bakgrunden af auditoriet varseblifvit Ingeborg, 
där hon satt bredvid senatorskan Ekroth, till hälften 
skymd af en skock studenter, som trängdes vid 
dörren, och under det Lindman talade hade han 
ofta låtit sin blick fara dit bort. När allt var slut, 



255 

skyndade han ut i vestibylen för att få fatt dem. 
De stodo där tillsammans med Kuno och Kurre 
och väntade på honom. 

— Daniel ; min kära, kära gosse, hvad jag 
är glad att ha fått vara med om detta ögonblick, 
sade hans fostermor, medan hon skyndade emot 
honom och tog hans hand i sina båda . . . och 
hvad jag är ledsen att jag inte var hemma när du 
kom med din bok — tänk, en sådan stor och tjock 
bok, som du skrifvit ihop! Ekroth har läst högt 
för mig ur den, jag förstår ju ingenting, men jag 
tycker bara det är så lärdt, så lärdt, — Ekroth 
ber hälsa dig så hjärtligt och önska dig lycka, 
han kunde inte komma från senaten . . . 

Tårarna stodo gumman i ögonen, och Daniel 
tackade henne uppriktigt. Sedan vände han sig till 
Ingeborg. 

— Jag förstår inte heller mycket, sade hon, 
men så mycket förstår jag, att den där herrn vid 
bordet var dum och att ni redde er alldeles ut- 
märkt! 

Hon skakade hans hand, och bröderna skyndade 
att följa hennes exempel. 

Fru Ekroth, som skulle åka hem, bjöd Inge- 
borg att göra sig sällskap. De togo afsked, sedan 
Ingeborg med sina bröder och Daniel kommit 
öf verens att träffas på kvällen. 

Vännerna, till hvilka Brandt sällat sig, gingo 
tillsammans neråt Esplanaden. Brandt for ut i 
skymford mot hela universitetet, Kuno var ned- 
stämd på Daniels vägnar och Kurre proklamerade 



256 

att det verkligen fanns någonting, mot hvars be- 
kämpande han kunde gå in på ett förbund med 
fennomaner, nämligen enfalden, af hvilken han 
just bevittnat en så lysande manifestation — såsom 
hans kära syster Ingeborg för resten redan an- 
märkt! Daniel själf var minst förargad af alla. 
Han sade att han på förhand mycket bra vetat 
huru det skulle komma att gå, men att han vän- 
tade sig ett upplystare omdöme inom fakulteten 
samt från kompetent håll i utlandet. Han för- 
stod mycket väl att det fans fel i hans afhand- 
ling, men han kunde lika bestämdt säga att den 
innehöll åtskilligt nytt och framför allt represen- 
terade ett ärligt arbete. Inom sig tänkte han blott 
på att han skulle få vara tillsammans med Inge- 
borg i kväll — han hade längesedan planerat att 
bjuda henne och bröderna på en liten supé. Med 
ens föll honom något in. 

— Såg någon, frågade han de andra, om 
Hjalmar var på disputationen? 

Ingen hade sett honom. 

— Han har väl annat att tänka på nu, sade 
Brandt. Jag hörde just i går att tjänsten i dagarna 
skall besättas. 

— Hvilken tjänst? 

— Det är sant, du har ju inte följt med 
någonting på senare tider — det talas mycket om 
att din förhoppningsfulle fosterbror skall komma 
i åtanke till en direktörsplats i något verk — ja, 
jag vet inte hvilket, — som lyder under hans 
svärfar . . . han har visserligen inte ansökt den 



257 

officielt, men bockat sig privat, och fast där är 
en mycket meriterad och naturligtvis tre gånger 
äldre man, som inte borde kunna förbigås, så på- 
stås ändå att svärfars inflytande, Hjalmars trohet 
mot partiet och framför allt hans språkkunskap 
skulle förhjälpa honom öfver alla hinder . . . 

— Det är omöjligt, svarade Daniel indignerad, 
Hjalmar skulle inte själf gå in på att under sådana 
villkor antaga en tjänst . . . och så är det ju stri- 
dande mot allt som hittills förekommit, det vore 
ju medveten och grof orättvisa! 

— Ja visst, men en gång skall vara första 
gången, och teorierna skola väl ändtligen med kraft 
omsättas i praktik! 

De hade hunnit fram till Kapellet. Kurre an- 
märkte att man kunde förtjäna sig en sup och 
en smörgås ofvanpå alla dessa dumheter och djäflig- 
heter, och det hade ingen af de andra någonting 
emot. 



Brytningstider, 17 



XV. 



Under hösten hade obestämda rykten om 
hungersnöd i landets nordliga trakter nått Helsing- 
fors. Den finska trögheten hade fått ett sådant 
yrvaket skof, som den ibland får, när plötsligt ett 
upprop i tidningarna bringar den att ruska på sig, 
och i ett nu förvandlats till ifrig och okritisk 
entusiasm. Innan man ännu erfarit något säkert 
om missväxten, hade öfverallt stora nödhjälps- 
komitéer bildats, det dekreterades en beskattning 
efter årsinkomst öfver hela landet, och alla möjliga 
andra utvägar påfunnos för att bispringa de nöd- 
lidande. En sällsynt enighet mellan personer från 
olika partier var med ett slag vunnen. Den stora 
soaré, som Ingeborg för Daniel omtalat, hade, äfven 
den, arrangerats af en bestyrelse, till hvilken hörde 
damer från alla hufvudstadens kretsar. Alldeles 
utan missljud gick det icke: Hilja Ekroth, anmodad 
att vara med, förklarade bestämdt att hon och 
hennes man måste vägra sina sympatier för en 
tillställning, där festtalet hölls på svenska, och 



259 

friherrinnan A. och rådmanskan B. utträdde ur 
bestyreisen, sedan den beslutit att prologen, som 
var på finska, skulle uppläsas före festtalet. Det 
var ej möjligt att öfvertyga dem om att en prolog i 
allmänhet är någonting som föregår allt annat. 

Men för öfrigt hade allt gått väl, och i mycket 
god tid på förhand voro de flesta biljetter abon- 
nerade. 

Societetshusets stora sal var dekorerad med 
granar och guirlander och flaggor. Gardesmusiken 
uppe på läktaren spelade en uvertyr, och marskalkar 
i blåhvita skärp med program och festpoem i 
händerna rörde sig beskäftigt mellan stolraderna 
och anvisade publiken dess platser. 

Daniel stod nära ingångsdörren tillsammans 
med Henrik Brandt och två af hans konstnärs- 
kamrater och betraktade den i stora vågor inström- 
mande publiken. En del böljade fram mot de 
numrerade platserna i förgrunden, medan andra 
snabbt fyllde de billigare, onumrerade stolarna 
längre bakom, och andra åter, till största delen 
yngre herrar, blefvo stående i salens fond. 

Artisterna gjorde sina spetsiga anmärkningar 
öfver damernas utseenden, öfver den besynnerliga 
blandningen af olika ansiktstyper och olika toaletter. 
De roade sig med att för hvarje dam som passerade 
gissa på hennes partifärg, det vill säga fast- 
ställa om hon hörde till den finska eller svenska 
societeten. De påstodo att de aldrig misstogo sig. 
Isynnerhet var det lätt att igenkänna de yngre 
fennomanska damerna. De buro mest enkla blå 



260 

eller hvita ylleklädningar, där hemsömmerskan 
icke gjort det ringaste försök att väcka illusion 
om en byst som saknades eller dölja en litet kullrig 
rygg. Den enda ansatsen till koketteri var en kysk 
urringning, som dock aldrig gick nedom den neder- 
sta halskotan och därtill ännu ofta doldes af ett 
svart sammetsband med guldmedaljong: från ur- 
ringningen kunde sedan en handsbred hvit spets 
falla öfver axlar och bröst och förhöja det oskulds- 
fulla intrycket. Det var som en påminnelse om 
prästgårdsidyll och insjölandskap — fullständigt 
fjärran från h varje tanke på flärd — och det låg 
någonting trohjärtadt, barnsligt gladt öfver dessa 
små oppnäsor och blå ögon och ljusa luggar . . . 
De äldre damerna från samma kretsar hade nått 
ett mera framskridet utvecklingsskede, isynnerhet 
medelåldersfruarna af den akademiska och finan- 
siella bourgeoisin. De försökte bära sina moder- 
nare dräkter med en viss allvarlig värdighet, 
men de märkte icke att den gärna slog öfver till 
en alltför medveten air, som påminte om små- 
stadsförnämitet och som spanskt tycktes vilja 
säga: vi äro precis lika fina som någonsin de 
svenska damerna, hvilka allena tro sig ange tonen 
här! Bland dessa svekomanska damer funnos i 
själfva verket några stilfulla typer, och i allmänhet 
buro de sina klädningar bättre — man såg att 
utländska resor vant dem vid ett visst kontinentalt 
»chic». Men i stället kyldes man lika ofta af 
någonting tomt och studeradt öfver elegansen, och 
det fanns en mängd utseenden, hvilkas vulgära 



261 

anspråksfullhet icke mildrades genom det ringaste 
försonande skimmer af naivitet. Dessa bildade, 
anmärkte Brandt, en typ, nvars sträfvan gick ut 
på att visa att deras klädningar voro från »A la 
Parisienne» och hvars ideal tycktes vara skön- 
heten hos damerna på Auricks tvålaskar! 

— Sådana porträtt skulle man inte måla för 
mycket pengar, äfven om man vore i fara att 
hungra ihjäl! 

Ingeborg anlände med Wirén i samma ögon- 
blick programmet begynte. Han hade följt henne upp 
med uttryckligt förbehållatt få gå när programmet 
var öfver och lämna sin hustru i brödernas vård. 
Kuno hade en numrerad plats bredvid Wiréns. 
Framför honom upptäckte Daniel en ung flicka af 
insjölandskapstypen, med hvilken Kuno ifrigt under- 
höll sig. Hon såg helt behaglig och glad ut. 

Programmet, till hvilket utom prolog och fest- 
tal hörde åtskilliga tablåer, räckte i oändlighet. 
När det ändtligt var slut, närmade sig Daniel Inge- 
borg och Kuno — Wirén hade tidigare smugit 
sig bort. Kuno presenterade: doktor Autio, fröken 
Landelius, och Daniel hann blott konstatera riktig- 
heten af sitt första sympatiska intryck, när Kuno 
och den unga damen redan försvunnit i vimlet. 

Ingeborg stod kvar, förtjusande i sin eleganta 
ljusgula balklädning med en bukett af narcisser 
och liljekonvaljer vid barmen. 

— Nu får jag lof att be er vara min kavaljer, 
ty Kuno är, som ni märker, upptagen och Kurre 
har jag inte sett skymten af. 



262 

Daniel kunde upplysa att Kurre slagit sig ned 
i kaféet tillsammans med sin gamle vän Klas Wärn- 
sköld, som från Petersburg, där han nu tjänstgjorde 
vid statssekretariatet, kommit på besök till hemmet. 
Men Kurre hade säkert lofvat sammanträffa med 
de andra i matsalen klockan half tolf. 

— Klas Wärnsköld! sade Ingeborg småleende, 
min trogne serenadör . . . Det är längesen jag såg 
till honom. Mins ni hans systrar, som Hjalmar 
slog för en tid? 

— Det var under Hjalmars svekomanska glans- 
period! 

— Nu lär han väl knappast kännas vid den 
bekantskapen mera, isynnerhet som den ena begått 
brottet att gifta sig med en svensk! Men han 
var ju tillsammans med Klas i Moskva — differen- 
serna i språkfrågan drunknade väl i det gemen- 
samma intresse, som fört dem dit! 

— Se på, Ingeborg, hvad ni kan vara imper- 
tinent — rentaf en ny sida hos er! 

— Det är bara godt humör . . . jag känner 
mig så glad! 

Dansen begynte. Daniel och Ingeborg stodo 
en stund och betraktade den. Han gjorde henne 
uppmärksam på de blaserade unga nyländska 
studenterna, som säfligt och liksom af plikt förde 
sina damer i långsam tysk vals, medan alla något 
äldre stodo orörliga och öfverlägsna och sågo på. 
Hon skämtade i sin tur öfver de motsatta typerna, 
finnarna, hvilka i sina illasittande frackar och 
trånga löskragar hvirflade om i gammaldags vals, 



263 

röda i ansiktet som kräftor och alltjämt torkande 
svetten ur pannan. En sådan kavaljer ledde sin dam 
ur, dansen och när de passerade förbi, hälsade Daniel. 

— Hvem var det som bevärdigade er med en 
så nedlåtande knyck på nacken? frågade Ingeborg 
intresseradt. 

— Kände ni inte henne? Det var fröken Blom- 
berg, senatorns dotter, ni vet — en af mina 
bekanta från Hjalmars bjudningar i tiden. Hon 
tyckes vara lika gouterad af ungdomen nu som förr, 
fastän generationen är en annan! Hennes äldre 
syster sitter därborta invid pelaren till höger, med 
Lindman — min vän från i förmiddags! — som 
påstås göra sin kur för henne. Mamman tronar 
uppe på estraden, ni ser, den feta damen med plymer 
i håret. Hon är en af den finska sakens beskydda- 
rinnor, en af dessa huldgudinnor, som vaka öfver 
att intet ondt får vidlåda den... tycker ni inte 
hon just ser så ut! 

— Hvad skall hon säga, om hon får se er i 
sällskap med en sådan svekoman som mig! 

— Ack, det betyder ingenting, jag är länge- 
sedan på hennes syföreningar dömd till evinnerlig 
förrappelse! 

De drogo sig tillbaka till en vrå bakom pelarna 
på salens vänstra långsida och satte sig där. Fest- 
stämningen i salongen, det strålande skenet från 
gaskronorna, de ljusa toaletterna, dansmusiken 
från läktaren — allt verkade lifvande på deras 
sinnen, och Ingeborg sade att hon i kväll var så 
glad som hon visste inte när . . . 



264 

— Det förefaller mig som vore allt detta til 1- 
ställdt till er ära, herr doktor — en medborgerlig 
fest för att förkrossa era antagonister! Och jag 
väntar bara att alla dessa unga hvitklädda genier 
skola komma och strö blommor för era fötter . . . 

— Men när de nu inte komma, så vågar jag 
kanske ändå be om en anspråkslös ersättning . . . 

— Hvilken då? 

— Jo, en af era blommor till minne af denna 
dag och denna kväll! 

— Men hur vill ni att jag skall taga lös en 
blomma och räcka den åt er i allas présence . . . 
det vore då nästan för tydligt! 

Hon vecklade emellertid ut sin solfjäder och 
löste bakom den en af liljekonvaljerna från sitt 
bröst. Sedan lät hon handen, som höll den, sakta 
glida ner för sin klädning. Daniel tog blomman, 
förde den oförmärkt till sina läppar och fäste den 
därpå i frackuppslaget. 

De fingo sitta där ostörda, och medan bullret 
i salongen steg och människor kommo och gingo 
förbi dem, smögo i skygga och förtäckta ord deras 
hjärtans tankar mellan dem, fyllande deras sinnen 
med värme och längtan . . . 

Det led slutligen mot midnatt. 

— Nu måste vi bryta upp, sade Daniel, de 
andra vänta visst redan där nere . . . Ack, det har 
varit härliga ögonblick, Ingeborg . . när skall jag 
upplefva någonting sådant igen! Jag har verkligen 
drömt mig långt borta i ett underland, som varit 
mitt och ert . . . och nu måste jag lämna allt! 



265 

— Ja visst, och nu är jag det jordiska väsen, 
som för er ut till verkligheten igen . . . till sexan 
med brännvinet och ölet! Kom nu! 

Daniel såg skrattande och förtjust på henne, 
när hon tog hans arm. De gingo genom salongen 
och kaféet till det afskilda rummet i yttersta ändan 
af matsalen, där sexan var uppdukad och Kurre 
och Brandt stodo och väntade. 

Vid ett af borden, som de passerade, sutto 
några af Daniels kamrater. Han nickade vänligt 
till dem. 

— Hvad i alla dar är det för en ståtlig dam, 
som Autio leder under armen? frågade härads- 
höfding Ravander. 

— Det är ju före detta fröken Ahlfelt, dotter 
till den stora svekomanen, som dog för några 
år sedan — hon är gift med en ingeniör och har 
nyss kommit från England, svarade Otto Mallin, 
hufvudredaktören. 

— Jaså, syster till den där lustigkurren, som 
vi voro tillsammans med en kväll senaste sommar? 
— Det var djäfvulen till gentil dam . . . hon må 
bara inte omvända vår Daniel helt plötsligt! 

— Det behöfs väl inte så mycket, invände 
spetsigt en ung man i sällskapet, en kandidat, 
som skötte senatsnyheterna vid tidningen och ibland 
skref dumma krönikor, hvilka Daniel förargade 
sig öfver. Han är ju mest tillsammans med sveko- 
maner . . . han anser dem visst för finare folk än vi! 

— Man måste ibland hålla tummen på ögat 
på honom, att han inte skall ge hugg på sig, sade 



266 

Mallin, det är nog sant — men annars är han 
värd guld. 

— Han kunde ändå gärna ha skrifvit sin 
disputation på finska, fortsatte envist den lille öpp- 
naste kandidaten i en säker ton, och han kunde 
ha varit mindre stursk när Lindman anmärkte 
härom . . . jag undrar just om han har så genia- 
liska saker att säga, att de inte kunna sägas på finska! 

— Det kan du ha rätt i, mumlade Nummi 
likgiltigt. 

— Hör på nu, go' herrar — Ravander höjde 
rösten till en smattrande trumpetstöt — nu kan 
det vara slut med skällandet på Autio, som är en 
hundra gånger finare och fiffigare karl än någon 
af era efterkommande nånsin kommer att bli! Ni 
kan vara nöjda att ha honom, han gör er en ära 
med det, och därmed stopp! 

Och till yttermera visso tömde han sitt punsch- 
glas i botten och stötte det hårdt i bordet. Kan- 
didaten drog munnen till ett omärkligt, skeptiskt 
smålöje, men ingen sade ett ord. 

Det var mycket gladt under sexan, som bör- 
jade efter det Kuno ändtligen anländt — han hade 
nödgats öfverlämna sin prästgårdsidyll åt några 
af hennes fennomanska bekanta. Man skämtade 
härom och gjorde Kuno generad. Kurre, redan 
ett litet stycke uppe i gasken, skar kvickheter på 
sitt speciella sätt, men Ingeborg hade mycket ro- 
ligt åt honom och tyckte att det påminte om gam- 
la tider. Hon var, som alla, vid det yppersta 



267 

lynne. Det skålades och talades för Daniels fram- 
tidsutsikter, som om man alls inte behöft räkna 
med Lindman och hans vänner. Ingeborg lofvade 
åhöra Daniels föreläsningar när han blefve docent 
— och man ville slå vad om att han skulle vara 
utnämnd till julen. 

— Det är inte så säkert ändå, sade Daniel 
allvarsamt. Jag har ingen vän i fakulteten, och 
Lindman har flera. 

— Jag tror, uppriktigt sagdt, att Daniel gör 
rätt i att tvifla, sade Henrik Brandt. Såvidt jag 
känner universitetsförhållandena, och de hafva väl 
inte förändrats, af alla tecken att döma, sedan 
jag såg dem på närmare håll än nu, så kommer 
denna sak liksom alla andra att bli en partisak. 
När vi nu känna vännen Daniels själfständighet i 
språkfrågan, så måste vi ställa problemet sålunda. 
Vi veta att det i fakulteten finnas två element, X, 
de svensksinnade, och Y, de finsksinnade af 
den äldre typen, och vi antaga att det finnes ett 
litet element Z, som sätter de vetenskapliga frågorna 
framom språkfrågan — jag är sangvinisk som ni 
ser! Nu beror utgången naturligtvis på huru 
starkt detta element Z är, om det verkligen existe- 
rar, och huru stora delar af elementen X och Y 
det förmår attrahera. Kan ni räkna ut det, så har 
ni resultatet gifvet! 

— Jag är säker på, sade Kurre, att de svensk- 
sinnade komma att vara med om saken. 

— Caro mio, sade Brandt och klappade Kuno 
på armen, de svensksinnade skulle kanske vara 



268 

med för att stuka Lindman, som de af misstag fått 
sig på halsen, om inte Daniel skulle ha den fatala 
oturen att heta Autio till tillnamnet. Lindman har 
åtminstone ett svenskt namn — men att i denna 
fina fakultets lärareförteckning upptaga ett namn 
som Autio, det vore ju att förkunna den rena 
anarkin — hvilken finntupp som helst skulle ju 
då kunna bli docent och kanske i en smal vänd- 
ning professor! — Jag har nu, gudskelof, intet 
att göra med akademien, men ungefär så förefaller 
det mig som om landet skulle ligga . . . 

— Nej fy, så orättvisa kunna de inte vara! 
försäkrade Ingeborg. 

— Du borde ändra ditt namn till exempel till 
Öof-ling, försökte Kurre vitza, så skulle det kanske 
gå. Annars tycker jag nog som Inga, att Brandt 
är alltför mycket begifven på svartmåleri. 

I detsamma närmade sig Mallin med hastiga 
steg bordet och gjorde ett tecken åt Daniel att han 
ville tala med honom. Daniel steg upp. 

— Förlåt, sade Mallin, men det gäller en vik- 
tig sak. Ravander har tagit reda på att unga Ek- 
roth har alla chancer att utnämnas till tjänsten, 
du vet, — det är en oerhörd skandal och det 
måste skrifvas en kraftig principiell artikel, och 
den måste du skrifva, ingen annan kan göra det! 
Jag har själf ännu hela landsortspressen att genom- 
gå i kväll . . . 

— Jag kan inte göra det . . . hvarför skall det 
ske just nu? 

— Emedan saken föredrages i morgon! Ha 



269 

vi en arg ledare i morgon bittida, kan allt ännu 
gå ikull! 

— Nej, jag kan inte! Du vet . . . 

— Ja, det är detsamma, du måste! Det gäller 
stora saker, och du får låta bli att vara sentimen- 
tal — nu just, när du har tillfälle att hugga i med 
kraft! 

— Ge mig åtminstone tio minuters betänketid ! 
Daniel meddelade de andra hvad Mallin bedt 

honom om. Det bjöd honom emot att göra det, 
men han ville dock fråga hvad de tyckte. 
Underrättelsen upprörde alla. 

— För sakens skull kan du inte neka! sade 
Brandt. 

Daniel vädjade till Ingeborg. Hon förstod hans 
tvekan, men hon tyckte att om Hjalmar verkligen 
varit med om en sådan lumpenhet, så skulle han 
få stå sitt kast. Kuno fann också att det var prin- 
cipen det gällde; saken skulle väcka ett oerhördt 
uppseende och det skulle verka mycket bättre om 
den första protesten kom me från finskt håll. 

Daniel försökte dock ännu förmå Mallin att 
själf skrifva. Men då denne bestämdt vägrade och 
då han påminte Daniel om att tidningen på länge 
icke haft något bidrag af honom, lofvade Daniel 
att vara på byrån om en halftimme. Där skulle 
han inhämta närmare detaljer. 

Laget bröts under förstämning. Daniel erbjöd 
sig att följa Ingeborg hem — det skulle han godt 
hinna med. De andra ville ännu stanna kvar. 

— Hur ledsamt att det skulle sluta så här! 



270 

sade Ingeborg, när de gingo öfver senatstorget, 
där månskenet lyste på den nyssfallna rena snön, 
och universitetets och kyrkans fasader stodo hvita 
och tydliga som om dagen. Nu behåller ni blott 
ett pinsamt minne kvar från hela denna dag! 

— Låt oss inte tala om det nu — jag vill 
inte tänka på det, jag vill bara tänka på att jag 
fått tillbringa en så stor del af denna dag med 
er . . . det har gjort mig så lycklig ... det minnet 
är det jag kommer att behålla! 

— Jag är också så lycklig på era vägnar — 
hur mycket öppnar sig inte för er, nu när ni är 
öfver detta! 

— Ja, ni har rätt . . . Men lyckligast är jag 
ändå att veta att ni är med mig! . . . Ser ni, den 
vackra vintern, den strålar så bländande klar midt 
i natten, som ville den lysa upp alla våra stigar! 

— Det är månskenet, som gör stämningen 
förtrollande och bedräglig ... I morgon möter ögat 
blott kylan, täcket öfver allt lif . . . 

— Är det möjligt att människors lif, som i 
ett ögonblick tyckas höra så nära tillsammans, skola 
gå åtskils? Det kan inte vara möjligt! Jag tror 
på Goethes ord att den fasta viljans makt kan för- 
lösa och frälsa och låta oss nå lyckan genom alla 
hinder . . . 

Ingeborg gick tyst en stund. 

— Ack nej, sade hon sedan, det finnes sådant 
som måste förbli en vacker dröm, sådant, hvars 
förverkligande man inte ens har rättighet att sträfva 
efter med sin vilja! . . . Minns ni inte mera hvad 



271 

jag sade er senast på Stenbacka och hvad ni då 
trodde på? Att man inte behöfde mer än en för- 
nimmelse, en visshet af . . . 

— Ja, jag minns det nog, och jag vet ju att 
jag talar om ting, som ligga långt fjärran i häg- 
ringarnas molnvärld! Men stundom är det som 
om jag drefves med våld att jaga dem fatt. Och 
när jag nu går här i den tysta kvällen vid er sida, 
ensam bland alla dessa öde och slumrande hus, 
så drömmer jag att ni följt mig, ryckt er bort från 
allt, och att vi nu äro ensamma, att ingen finnes 
som hindrar oss att stiga där uppför kyrkans 
trappor och gå in och låta orgeln spela och böja 
knä vid altaret . . . 

— Nej, nej, Daniel, ni får inte tala så! 

— Jag vet det ju . . . och ändå flyga mina 
tankar så ofta i dessa oåtkomliga rymder, och 
min inbillning diktar för mig ett ögonblick, när 
ett ord af er löser allt som binder oss vid marken 
och lyfter oss till den lycka vi skapat med vår 
egen starka vilja! 

— Ni får inte tänka på någonting sådant, 
Daniel ... ni vet ju hur mycket jag håller af er . . . 
i detta ögonblick skulle jag vilja säga er så mycket, 
så mycket . . . men nej, detta får ni inte tänka på 
... ni måste lofva mig att aldrig mer tala om det, 
aldrig ens i de aflägsnaste tankar föreställa er det 
annorlunda än så, som det är! 

— Det kan jag inte lofva, Ingeborg, inte ännu. 
Kanske om många år, när jag kommer i den ålder, 
då man inte drömmer mera, men inte ännu . . . 



272 

Ingeborg svarade icke. Tysta hunno de fram 
till det hus i Kronohagen, där Ingeborg bodde. 
Hon gick upp för de två låga trappstegen vid 
dörren och tog på den. Den var öppen, och 
hon vände sig om och räckte Daniel handen. 

— Daniel, sade hon sakta. Nu måste ni 
skynda er bort — ni har arbete ännu i natt. Tack, 
tusen tack — jag har varit så lycklig i kväll! 

— Ingeborg ... gå inte ... jag älskar er . . . 
ni får inte lämna mig! 

Daniel gjorde en åtbörd som för att stiga upp 
på trappsteget och taga henne i sina armar. Hon 
lösgjorde hastigt sin hand. 

— Nej, nej, Daniel, inte så! . . . Stör inte min 
lycka, låt mig hålla den vacker och lugn . . . och 
nu farväl . . . farväl! 

Hon försvann i dörren. 

Daniel stod på gatan och såg efter henne mot 
den slutna dörren. Omedvetet lyfte han än en 
gång sina armar, som för att be henne komma 
tillbaka. 

— Tomma luften, intet annat än tomma och 
kalla luften! 

Långsamt gick han neråt. Hans sinnen, som 
nyss hade rest sig i uppror, liksom pockande på 
rättvisa för hans känslor, voro nu som slagna till 
dvala. Först när han kom till senatstorget och 
hörde klockan i tornet slå, vaknade han plötsligt 
till medvetande af hvad honom ännu återstod att 
göra. 

Han ropade på en åkare och körde till tidnings- 



273 

byrån. Med våld betvingande alla andra intryck 
från kvällen och natten, samlade han sina tankar 
kring den viktiga sak han skulle behandla, och 
indignerad, med nervös hast, skref han ner en 
flammande artikel om de farliga vägar, på hvilka 
man, glömsk af hvad fosterlandets väl fordrade, 
nu i blind själfviskhet stod i beråd att taga det 
första, ödesdigra steget. 



Brytningstider. 1 8 



XVI. 



Senator Ringdahl satt vid sitt frukostbord i 
en toalett af half gala och half intimitet. Det var 
i dag en af dessa storfurstliga högtidsdagar, på 
hvilka man fick lof att uppträda i uniform i kyrkan. 
Men senatorn hade ännu icke pådragit annat af 
den än de hvita, bredt guldgalonerade panta- 
longerna. För öfrigt hade han kastat på sig en 
fläckig gammal sommarrock, var utan löskrage 
och hade tofflor på fötterna — broderade tofflor 
i finskt mönster, en gåfva af Hilja till senaste jul. 

Han höll på med sin morgonbiff till teet, och 
den tycktes smaka honom förträffligt. För hvar 
bit han lät passera i sin väldiga mun, smackade 
han med läpparna som en bulldogg, hvilken till- 
fredsställer sin hunger. Servietten, som varit fäst 
vid skjortlinningen, hade glidit ner, utan att han 
i ifvern märkt det, och lämnat tillfälle för en och 
annan brödsmula eller såsdroppe att åka utmed 
skjortbröstet. 

— Men Vilho, sade senatorskan förskräckt. 



275 

akta din sista rena skjorta — vi ha inte byke 
förrän i nästa vecka! 

— För tusan! — Och senatorn sökte, med 
dubbelhakan prässad. mot skjortbröstet, att putsa 
bort fläckarna — det är åtminstone bra att det 
inte syns under uniformen! 

— Huhhuh, pustade han, läggande undan 
knif och gaffel, man är liksom litet stukad i dag. 
Det räckte länge på finska klubben i går, och det 
champagnerades friskt. 

— Du ser litet trött ut, dina ögon förefalla 
ansträngda . . . 

— Af tobaksröken, ja. Men annars var det för- 
baskadt muntert, och jag är nöjd att jag kom mig 
dit upp. Inte många, men ett utvaldt sällskap . . . 
Vännen Blomberg firade sin dotters förlofning, och 
senare infann sig också fästmannen, Lindman, från 
soarén . . . 

— Det var nu ändtligen bra att det eklaterades, 
när hela världen talat om det i månadtal! 

— ... Ja, och så var Hjalmar med, och det 
gestaltade sig till en formlig hyllningsfest för 
honom. 

— Hur så? 

— Hans utnämning är ju före i dag, vet jag! 
Det är intet tvifvel om att det går bra, alla tycktes 
taga det för gifvet och lyckönskade honom på för- 
hand. Pojken redde sig förträffligt — höll ett 
utmärkt tal — jag tog i glädjen fram en flaska 
Pomméry och fick höra många smickrande saker 
om honom. Det skulle alls inte förvåna mig om 



276 

han i höst blefve uppställd som landtdagsmanna- 
kandidat . . . 

Det ringde i telefonen. Senatorn steg pustande 
upp. 

— Hallå! Jaså, Lindman . . . mjuka tjänare, 
min yngste bror . . . tack för i går. Nå, hvad är 
det frågan om? — Hvafalls? — Hvilken tidning? 
— Nej, den håller jag då verkligen inte! — Hvad 
var det! — En artikel om hvad? — Om Hjalmar?? 
... Jo, var så god, jag ska' höra på . . 

Senatorn lyssnade. 

— Det var oförskämdt . . . Det var ena kanaljer 
... — Han lyssnade åter. — Sakramentskade 
valpar! . . . Hvad var det! . . . Lycksökeri . . . far- 
liga vägar, jaha... naturligtvis! — Hva', hva' 
fan! Lagstridigt! . . . Hm, har inte artikeln blifvit 
indragen?! . . . Jaså, det viktigaste, jaha, jag skall 
nog sedan läsa resten . . . Tack, tack så mycket 
för vänligheten . . . Det är oförskämdt . . . Jag 
ska' genast ... adjö! 

— Vilho, Vilho, hvad är det? 

— Skandal är det, ren skandal! 
Senatorn sjönk anfådd ner på sin stol. 

— Det är gulnäbbspackets tidning, som inne- 
håller en fräck artikel, för att hindra Hjalmars ut- 
nämning, och rackar ner hela senaten ! — För 
hvad! För att den följer en tydlig och klar för- 
ordning! 

— Det är ju ingen annan än Hjalmar som 
har ryskt intyg, bekräftade senatorskan. 

— Nog tusan skall jag lära dem! — senatorn 



277 

slog servietten i bordet utan att fästa sig vid sin 
makas utrop — nog skall jag lära dem ! Sveko- 
manska intriger, alltsammans! Och om det är, 
såsom Lindman förmodar, den snobben Autio 
som skrifvit artikeln, så vet man nog att den varit 
i säck förrän den kom i påse! 

— Usch, den där förra fosterbrodern — den 
där sonen till någon obskyr kvinnsperson! Jag 
kan inte tåla honom . . . Hjalmar har bestämdt 
inte haft något godt af hans sällskap! 

— Ge hit min uniform, Viktoria, och mina 
ordnar och mina stöflar! ropade senatorn, fattande 
ett raskt beslut. Jag reser ögonblickligen till Wilcke, 
jag har tid ännu före gudstjänsten! 

Senatorskan kom med de begärda sakerna, 
och i matsalen hjälpte hon uniformsrocken på sin 
man och fäste ordnarna, medan pigan drog stöf- 
larna på husbonden, som flåsade och förbannade, 
oförmögen att själf taga befattning med sin toalett. 

Professor Wilcke var hemma. 

— Har bror läst? frågade Ringdahl, knappt 
gifvande sig tid att hälsa. 

— Bror menar artikeln i . . . 

— Ja, naturligtvis — det är skandalöst, och 
det kan gå på tok ... vi måste skicka censuren i 
nacken på den fördömda tidningen! 

— Nå nå, vi skola lugna oss litet först, sade 
Wilcke, medan det spelade kring hans mungipor, 
artikeln är gemen, men jag tror inte den kan skada 
saken. Uppriktigt sagdt, så tror jag tvärtom att den 



278 

inte gör oss annat än nytta, blott vi inte låta för- 
bluffa oss! 

— Bror menar . . . 

— Artikelns författare, hvem det sedan vara 
må, har tagit munnen alldeles för full, och vi 
skola göra det litet svårt för honom att svälja. 
Han har helt enkelt fördärfvat tidningens sak rätt 
kapitalt, skall jag säga bror. Och låt mig få 
sköta om resten! 

Wilcke tryckte handen på sin allra lydigaste 
tjänare, och denne for, lugnad och tacksam, till 
kyrkan, där han med samma själfförnöjda säker- 
het som alltid öfvervar tacksägelsegudstjänsten för 
storfurstinnan Varvara Petrovnas lyckliga ned- 
komst. I senaten drog han sig tillbaka till sin 
expedition, medan utnämningen föredrogs. Efter 
en stund kom Blomberg ner och gratulerade. 
Hjalmar hade fått tjänsten med två rösters majo- 
ritet. 

Men när professor Wilcke blifvit ensam, tele- 
fonerade han till den gamla tidningens huvud- 
redaktör och sade att han i morgondagens blad 
behöfde plats för en artikel, som kunde afhämtas 
på kvällen. 



Daniel vaknade sent på morgonen efter en 
orolig sömn. Gårdagens många händelser, dess 
ansträngningar och dess glädje, höllo honom fort- 
farande i ett tillstånd af nervös spänning. Det 
blef ingen reda på alla de olikartade intrycken — 



279 

än stod disputationen för honom med dess ovissa 
resultat, än tänkte han på kvällen med Ingeborg 
som på en underbar och vemodig saga, än plågade 
honom tanken att han kanske smärtat fosterföräld- 
rarna genom sin artikel. 

Det första han gjorde var emellertid att skrifva 
ett bref till Hjalmar. Han sade att artikeln var 
författad af honom och åsyftade att i god tid, 
offentligt och energiskt, protestera mot en riktning 
i landets styrelse, som förde till upphäfvande af all 
rättvisa och inom kort kunde fördärfva hela Fin- 
lands tjänstemannakår. En förordning sådan som 
den åberopade finge endast tillämpas i händelse 
öfriga förtjänster vägde jämt, men aldrig bli ensamt 
bestämmande — det måste från början fastslås. 
Men Daniel ville ingalunda dölja att han med sin 
artikel också afsåg att träffa de lycksökare, hvilka 
nu skulle växa upp som svampar ur marken och, 
stödande sig på mer eller mindre tvifvelaktiga 
språkintyg, söka tränga fram till alla platser. 
Dessa ockrare på laglöshetens och humbugens 
herravälde, dessa parasiter på administrationens 
kropp måste nås af det allmänna föraktets dom 
och hindras att äta sig in i samhället. Han visste 
att Hjalmar icke insåg hvilket exempel han gaf 
om han nu mottog tjänsten, och han hoppades där- 
för att han genast skulle afsäga sig den. 

Daniel tänkte på att gå upp till senator Ekroths, 
söka framställa sakens principiella vikt och redo- 
göra för sina skäl att uppträda. Men de hade 
kanske icke alls sett artikeln och skulle kanske 



280 

icke få se den — fosterfadern läste knappast de 
finska tidningarna regelbundet, och ingen skulle 
väl göra honom uppmärksam på artikens existens. 
I stället gjorde han en lång promenad utåt 
Gammelstaden, innan han gick upp på tidnings- 
byrån. 

Otto Mallin kände sig illa berörd när han 
läste hvad Daniel skrifvit — han hade nämligen 
råkat stanna litet för länge på soarén och icke fått 
tid att genomse det i korrekturet. Och på redaktio- 
nen fann han stämningen bland medarbetarne tryckt. 
Det riktades ett halfkvädet klander mot honom själf 
för att han låtit en så besinningslös artikel gå in 
i redaktionens namn. 

— Den blir oss dyr, denna artikel, sade 
Nummi. 

— Ja, svarade Mallin betänksamt. Jag borde 
ha varit varnad af tidigare händelser och inte låtit 
Autio skrifva utan kontroll. Det är besynnerligt 
att han inte kan hålla sig till sak, utan på sina 
gamla käpphästar rider till höger och vänster. 
Hvad har nu detta enstaka fall att göra med akt- 
ningen för svekomanerna och dylikt nonsens, som 
står här? 

— Angreppet på senaten är så skarpt, att jag 
förvånar mig att vi inte fingo censurhinder. Cen- 
sorn hade kanske varit på soarén, han också, 
tillade Nummi ironiskt. 

— Det blir inte roligt när gamlingarna få tag 
i artikeln. Autios stil är kännspak, och de ha intet 



281 

godt öga till honom förut . . . Hvad i alla dar är 
att göra? 

— Hvad är här annat att göra än låta skedt 
vara skedt, när det inte mera kan ändras, sade 
Nummi trankilt. Man måste bara för framtiden 
se till att det inte skrifves sådant som vi inte 
stå för. 

Den lille öppnaste kandidaten, som skötte 
senatsnotiserna och fabricerade dumma krönikor, 
följde med största intresse samtalet, medan hans 
små ögon lyste af skadefröjd. Nu kunde han icke 
hålla sig mer, utan inföll hetsigt: 

— Doktor Autio gör allt hvad han kan för att 
drifva landsortsprenumeranterna från oss. Jag vet 
att hans programartikel i språkfrågan gjorde några 
af våra bästa vänner mycket förargade på oss, och 
panegyriken öfver Sverige, ni mins, har man skrattat 
ät. För resten anses det i min hemort — jag 
talade nyligen med en landthandlare, som har 
åtskilliga aktier hos oss — att han skrifver alldeles 
för höglärdt och behandlar det nationella med en 
alltför hånfull ton. Jag har inte brytt mig om att 
säga det förr, men efter det nu är fråga om det, 
så må sagdt vara sagdt. 

— Vi måste ta alla dessa saker till tals vid 
direktionssammanträdet i nästa vecka, sade Mallin. 

Frampå förmiddagen fick man höra att Hjal- 
mars utnämning skett. Artikeln hade sålunda icke 
gjort någon direkt nytta. Den misslynta stämningen 
på byrån ökades. 



282 

När Daniel infann sig till sitt arbete, slog den 
genast emot honom. 

— Hör du, vände sig Mallin till honom, det 
var oförsiktigt att gå på så där häftigt. Det kan 
stöta folk för hufvudet. 

— Men saken var ju af yttersta vikt, »en 
oerhörd skandal» som du själf sade, — och den 
måste väl tagas i med kraft! 

— Visserligen, men man uträttar ingenting, 
om man skjuter öfver målet. 

— Hvad är det i min artikel, som skjuter 
öfver målet? 

— För egen del gillar jag nog det mesta . . . 
utom det du säger om att man skall vara opartisk, 
när det gäller två personer af olika partifärg och 
föredraga den mest meriterade utan någon hänsyn 
till språkfrågan. 

— Det är ett farligt resonnemang, mumlade 
Kaarlo Nummi, där han satt vid sitt bord. 

— Men det är ju just dugligheten i sak, som 
nu är i fråga ... det är väl den, som garanterar 
att tjänsterna bli väl skötta, och inte fennomanin. 

— Ja, i det här fallet är det nog tydligt, men 
jag menar principiellt. Det väger så ofta tämligen 
jämt, och det är bra att i sådana fall ha åtminstone 
en fast hållpunkt. 

— Att besätta tjänsterna med svekomaner är 
just inte det lämpligaste medlet att stäfja svensk- 
hetens herravälde i detta land! inföll Nummi. 

— Oafsedt hvad vi själfva tänka, fortsatte 
Mallin, äro vi beroende af vår publik och måste 



283 

rätta oss efter den — och det fins mycket i din 
artikel, som den inte kommer att tycka om. 

— Det står inte ett ord annat än hvad jag 
förfäktat hela tiden, både muntligen inom redak- 
tionen och i nästan hvar artikel jag skrifvit! 
Publiken? Hvilken publik menar du? Vi ha ju 
hela tiden trott oss tala till en publik, som förstår 
oss och har samma åsikter som vi! 

— Jo visst, men ett finskspråkligt blad kan 
inte lefva bara på dem som förstå hvad du skrifver, 
utan måste söka sina läsare i vidare kretsar . . . 
och det vore, som du väl kan inse, ledsamt — 
inte blott i ekonomiskt afseende — om vi skulle 
förlora all kontakt med dem. 

— Det är alldeles onödigt af oss att vilja 
vara så »gentila» att ingen begriper oss, anmärkte 
Nummi. 

Daniel kände sig retad. 

— Hvad menar du? Att jag inte lämpar mig 
för den 'stora allmänheten' — det anser jag som 
ett beröm! Har inte vår föresats från början varit 
att ställa målet högt, för att kunna föra vår sak 
framåt med flygande fanor och klingande spel. 
Hvad är detta plötsligt för en omsvängning? 

— Det är inte någon omsvängning alls, ty 
jag har hela tiden tyckt att du spänt bågen litet 
för stramt, när du skrifvit om konst och literatur, 
att du fordrat för mycket och inte betänkt att läsa- 
rena sakna förutsättningar och att allt är så ungt 
hos oss, sade Nummi. 

— Det förvånar mig högeligen att ni nu äro så 



284 

färdiga att pruta på en uppgift, som vi alltid be- 
traktat som en af våra främsta! Skola vi nu lämna 
den ur sikte och börja kurtisera bönderna i stället, 
så å la bonne heure, men det vill åtminstone jag 
inte vara med om! Jag hade trott att vi kommit 
öfver den tiden, när allt som skrefs på finska 
inte fick gå öfver folkskollärarnes horisont! 

— De djupa leden äro finskhetens enda verkliga 
stöd, deklamerade den lille kandidaten, som lutad 
mot en dörrpost stod och lyssnade till samtalet. 

— Det kan hända, replikerade Daniel i för- 
bigående, men det vore ledsamt om det såförblefve! 
Hvad ha vi sträfvat till annat än att sammansmälta 
finskheten och den högre bildningen — fast jag 
nu ser att inte alla förstått hvad meningen varit! — 
Och skola vi nu, vände han sig till Mallin, bli 
slappare i vår liberalism för att det finnes några 
kortsynta radikaler bland våra läsare, som inte 
begripa att liberalism är det framtidstecken, i 
hvilket vi måste segra — och skola vi sist och 
slutligen se genom fingrarna med de gamlas intrig- 
spel . . . eller hvad är det ni egentligen tänker? 

— Nå, nå, du skall inte bli häftig, det är ju 
öfverdrift, allt det där! Men, ser du, vi ha inte 
råd att vara så arga! Vi kunna inte stöta oss 
med vår publik, om vi inte vilja dö en snar död — 
och publiken älskar inte radikalism, annat än i 
språkfrågan . . . 

— Den fördömda språkfrågan — ja, jag tvekar 
inte att kalla den så, när jag ser hvad den blifvit! 
Från att vara ett stort mål, en väldig fosterländsk 



285 

uppgift, en häfstång som lyfte allt annat, har språk- 
frågan blifvit en skadeinsekt, en ohyra, en mikrob, 
som dödat h varje intresse i detta land och kväft 
hvar själfständig tanke! Finska eller svenska — 
alla andra begrepp, alla andra ord äro obekanta, 
det ena ordet representerar idolen, afguden, det 
andra den onda makten, dödsfienden . . . kring dem 
båda samlas själar och viljor, i dem äro hela foster- 
landets salighet och fördärf koncentrerade . . . och 
ni kan inte lösgöra er från denna uppfattning, 
ni heller, fast ni teoretiskt bjudit till — där är 
hemligheten i alltsammans! 

— Seså, lugna dig nu, sade Mallin litet brydd. 
Du vet ju lika väl som vi att en tidning inte alltid 
kan uppträda som den vill . . . Det har visat sig 
att vi tagit mer vind i seglen än vi egentligen 
kunna tåla, och nu få vi lof att hala in några ref 
för att inte segla ikull. 

— Ni vill söka er till lugnvatten, med andra 
ord! Ja, då får jag säga att jag är rätt öfverflödig 
på farkosten. Jag tror mig inte ännu vara så skral, 
att jag inte kunde vara med där det blåser. 

Ingen svarade. Daniel gick och satte sig vid 
sitt bord i det inre rummet och såg igenom några 
nyanlända böcker. Det vanliga samtalet om dagens 
händelser ville icke denna gång taga fart på byrån. 
Endast Mallin och Nummi rådgjorde hviskande 
med hvarandra om morgondagens artiklar, medan 
telefonen oupphörligt pinglade och redaktionspoj- 
karna sprungo af och an med bud och korrektur. 



286 

Följande dag stod i de gamlas organ ett häf- 
tigt och elakt svar på Daniels artikel. 

Wilcke begagnade tillfället att åter en gång 
hålla räfst och räkning med de unga. Deras tid- 
nings hela skuldregister togs upp, som hundrade 
gånger förr, och ur den nu föreliggande artikeln 
hämtades nytt materiel. Där stod, sades det, att 
om senatens majoritet skulle handla så som man 
fruktade och så som de gamlas organ antydt att 
den borde handla, så skulle den bryta med rätt- 
visans tradition, hvilken alltid hållits helig i vårt 
land, och skulle därigenom fläcka sitt anseende. 
Tidningen gaf alltså ett misstroendevotum åt den 
finsksinnade pluralitet, som ändtligen, ett decen- 
niers önskningsmål, hade fåtts till stånd i rege- 
ringen! För att ej tala om att den, som alltid 
låtsade hålla på lagligheten, nu fordrade ett lag- 
brott, ity att det fanns ett klart och uttryckligt 
stadgande som senaten hade att rätta sig efter. 
Dessa uttalanden hade nu, genom att senaten, lyck- 
ligtvis oberoende af dem, fattat sitt beslut, för- 
vandlats till ett direkt klander af senatens tillväga- 
gående, en opposition mot den inhemska rege- 
ringen såsom verkställare af monarkens vilja, 
hvilken, måste man hoppas, åtminstone icke på 
finskt håll skulle upprepas. Sedermera hade ar- 
tikeln — som, ehuru osignerad, förrådde en i bladets 
spalter på senare tid ofta använd penna — pro- 
klamerat att äfven om den medsökande var svensk- 
sinnad, så hade han bort föredragas, emedan han 
hade större tjänstemeriter. Alltså en öppen upp- 



287 

maning att till alla tjänster utnämna svensksinnade, 
så fort de suttit några år längre vid en pulpet — 
en byråkratisk princip, som ju doftade svekomani 
på långt håll och som man gärna unnade tidningen 
att i »fosterlandets intresse» hålla på! 

Detta var hufvudpunkterna. Sedan gick ar- 
tikeln öfver i en annan ton. De allmänna reflexio- 
ner som Daniel nedskrifvit om själfviskhet, protek- 
tion och lycksökeri, om hur klyftan mellan partierna 
blott vidgades i stället för att fyllas — allt detta 
gjordes till föremål för det blodigaste hån och be- 
handlades som patetiska utgjutelser af en grälsjuk 
och pojkaktig skribent, hvilken blott ville begagna 
tillfället att öfva sig i frasmakeri och göra sig be- 
märkt. 

Vid frukosttiden infann sig Mallin hos Daniel 
med tidningen. 

— Det är en ledsam historia, sade han, och 
ledsammast emedan man inte kan gendrifva den 
i alla punkter. 

Daniel ögnade igenom artikeln. 

— Naturligtvis kan den inte gendrifvas, om 
ni inte håller på de principer, från hvilka jag ut- 
gått — som sagdt, jag hade ända tills i går trott 
att vi alla voro ense om dem! 

— Jag vet inte hur ofta jag skall säga dig 
att principerna äro mina, lika väl som dina. Men 
vi kunna inte rusa med hufvudet i väggen för 
deras skull. 

— Utan vi skola packa in dem och förnimma 
hvad våra aktionärer bland nämdemän och landt- 



288 

handlare behaga föreskrifva oss att publicera i 
våra spalter! — Tack — vet du, det öfverlåter 
jag gärna åt de andra herrarna! 

— Den som i leken går, får leken tåla! Vårt 
blad är inte uteslutande ett ideelt företag, utan 
också ett affärsföretag, som alla andra tidningar, 
och vi kunna inte operera med bara idéer. 

— Jag är inte så naiv att jag inte skulle be- 
gripa hvad män är skyldig sin publik ... det är 
bara sättet att betala denna skuld, som jag inte 
kan vara med om. Jag tycker att om vi ge den 
bästa ränta våra krafter kunna åstadkomma, så 
är det i längden en vida bättre affär än om vi falla 
undan efter för hvarje fordringsägare, som brutalt 
vill prässa ut oss. 

— Tyvärr noteras sådana räntor alltför lågt 
på marknaden, och medan gräset växer, lägger 
sig kon en vacker dag ned att dö. Det borde du 
också förstå. 

— Jag har trott mig sätta in min allra bästa 
vilja och en stor del af mina krafter i tidningen 
under detta år. Med det resonnemang ni nu för 
synes det som ni skulle anse att allt detta varit 
onödigt, ja skadat tidningen — ty jag kan inte 
tro att endast min sista artikel väckt alla dessa 
reflexioner till lif! 

— Det anser jag ingalunda, jag vill bara för 
framtiden ställa det så att vi inte bli misskredite- 
rade ... Du måste ju också själf medge att du var 
nervös och häftig när du skref denna artikel . . . 



289 

— Jag håller på allt hvad där står och viker 
inte för dina argument. — Nå, och vidare? 

— Vi vilja naturligtvis inte mista dig, men 
måhända vore det bättre för tidningen, om du 
skrefve om indifferentare saker . . . Kanske skulle 
vi från nästa års början kunna arrangera så att 
du öfvertoge utrikesafdelningen, både politik och 
annat — det ligger du ju inne i — och sedan i 
konst och literatur samarbetade med Nummi? 

— Du har visst inte riktigt klart för dig hvad 
du föreslår? 

— Nåja, det var bara alldeles löst framkastadt. 
Vi måste i alla fall vid nästa direktionsmöte ställa 
om åtskilliga saker i redaktionen, och då får du 
ett bestämdt anbud. 

— Mitt svar är på förhand gifvet! 

Mallin tog afsked och bad Daniel inte vara 
ledsen. Han hade ju fel själf, medgaf han, när 
han inte genomläst artikeln. 

Emellertid reproducerades det gamla organets 
anfall i hela landsortspressen, och många tillade 
skarpa kommentarier. Samma dag direktionsmötet 
ägde rum, meddelade de ungas tidning att den er- 
hållit en censurvarning för angrepp mot regeringen. 

Direktionen riktade till Daniel ett förslag i det 
syfte Mallin antydt. Daniel skref genast ett ne- 
kande svar och förklarade att han från nyåret, då 
hans öfverenskommelse med redaktionen upphörde, 
icke mera skulle skrifva i bladet. 

Det var det enda han kunde göra, därom 

Brytningstider. 1 9 



290 

tvekade han icke ett ögonblick. Men det kostade 
mycket på honom att skrifva detta svarsbref — 
det var som om han skrifvit nekrologen öfver en 
af sina vackraste illusioner, afsägelseakten på en 
af sina käraste lifsuppgifter. Det var som att taga 
farväl af det framtidens Finland, hvars resning 
han velat vara med om att timra, det, som icke 
skulle lefva på sina minnen och sin forntid allena, 
icke på det utomstående deltagandets eller den 
kuriositetssökande nyfikenhetens intresse, utan lefva 
sig fram till ett eget, friskt, starkt lif, hvars fläkt 
skulle förnimmas vida och kanske en gång draga 
föryngrande öfver en gammal värld. Med det ords 
makt, som tränger till alla, hade han velat säga 
till de unga: tro icke att guldet i flodbottnens sand 
är färdigt att myntas ut — tro icke att det som 
naturen skänkt är nog: nej, arbeta, arbeta och ar- 
beta — uppfostra era anlag, sila slaggen från 
guldet och det skall lysa hundrafaldt vackrare. 
Var icke tillfreds med den billiga framgången, som 
skänkes af brist på en högre måttstock, men mät 
er själfva med det allra bästa och slappas aldrig 
af bifallet! Och han hade velat säga till hela sitt 
folk: den sega kraft som finnes inom er är ingen- 
ting värd, om viljan att spänna den saknas; af 
sig själf verkar den icke, lika litet som maskinen 
rör sig utan ånga, men drif den med en stark och 
vaken vilja och den skall kunna rädda er — slut 
er samman, låt er lösen: fosterlandets väl! fara 
som den elektriska gnistan från hand till hand, 



291 

från hjärta till hjärta, och ni skall bilda en kedja, 
som ingen makt i världen kan bryta! 

Men ingen förstod honom. De unga hörde 
honom knappt. En del hade sina brödstudier att 
sköta, hvilka skulle stökas undan så nödtorftigt 
och hastigt som möjligt, andra, som hade dem 
undanstökade eller som icke alls fortsatt att läsa, 
måste hvart ögonblick tänka på förtjänsten, se sig 
om efter arbete på så många håll de kunde och 
lämna all andlig rekreation åt sitt öde. Andra åter 
låtsade ungdom, men voro i själfva verket gamla; 
de fingo upp entusiasmen vid likörerna, men 
med kopparslagaren dagen efter förvandlades den 
till slöhet och skepsis och fick ej fart förrän vid 
nästa kalas . . . Endräktens tanke gick igen i 
braskande artiklar och patetiska festtal — men illa 
skyld af dem, fräste på alla håll lystnaden att skada 
den andra, göra honom misstänkt, tränga honom 
åt sidan. Hvart handslag åt en motståndare var 
som gifvet åt Judas . . . 

— — Daniel kände ett gränslöst behof att 
förtro sig åt någon. Ingeborg? — Nej, han ville 
icke söka upp henne, innan han fått en hälsning, 
innan han visste om hon gärna såg honom . . . 
efter det som passerat sist. Och han ville själf 
reda sina tankar, och sedan ville han en dag gå upp 
till henne och säga henne, allvarligt och lugnt, 
hvad han tänkte om sitt förhållande till henne . . . 
fråga henne och få hennes svar. 

Han skref till Kuno om hvad som händt — 
säkert skulle han framföra det till Ingeborg och 



292 

hon skulle kanske sända en hälsning tillbaka Och 

fastän han visste att hans nedslagenhet därigenom 
icke skulle bli bättre, gick han och sökte upp Henrik 
Brandt. 

Han fann honom i sin atelier, sysselsatt med 
en liten vintervy, tagen från hans fönster. 

— Nå, sade Brandt, det har varit hett om 
öronen — och slutet? 

Daniel satte sig på ateliersoffan och förtäljde. 

— Flambé, mon cher, alltså ... det kom inte 
som någon öfverraskning för mig! 

— Hvarför har du då inte förberedt mig? 

— Har jag inte? Har jag inte gjort antydnin- 
gar åt det hållet hvar enda gång vi träffats! — 
Allt för groft ville jag inte såra din idealism, isynner- 
het då du själf tyckte det gick så bra. 

— Jag trodde alltid du var för pessimistisk 
— jag litade på att med min egen vilja och 
entusiasm bryta igenom hindren — och jag hade 
egentligen inte anledning att misstänka något mot- 
stånd bland dem som närmast omgåfvo mig . . . 

— Hm, du gick lycklig och trodde på din 
uppgift! . . . Nej, jag märkte nog att du inte hörde 
riktigt hemma bland dem . . . Ser du, man muss 
mit den Wölfen heulen ... är man tillsammans med 
folk, som snaskar upp såsen med knif från tallriken, 
så måste man göra på samma sätt, annars är man 
högfärdig, och det namnet tror jag du fått om 
dig, för att du har herrskapsfasoner! Känner du 
för resten inte till den genuint finska afundsjukan? 
En människa får inte vara mera kunnig eller be- 



293 

gåfvad eller hytsad än nian själf — isynnerhet om 
han heter Autio och det löper finskt bondblod i 
hans ådror! 

— Jag hade ändå hoppats så mycket af dessa 
mina gamla vänner. 

— Ja, hvem har inte det! Men saken var 
den att du tog ett alltför starkt försprång framför 
dem . . . Hade du suttit här hemma som de och 
betraktat din egen förträfflighet, så hade du på 
dessa år blifvit nästan lika slapp som de . . . men 
du hade oturen att resa kring världen och betrakta 
andras öfverlägsenhet . . . 

— Det är inte möjligt att du kan ha rätt — 
skulle man verkligen tvingas att uppge all tanke 
på att uträtta någonting för upplystare idéer och 
gemensamt arbete hos oss! 

— Ännu kan man ingenting uträtta — kanske 
en gång, när något händer som verkligen sluter 
alla tillsamman, ehuru jag starkt tviflar på att 
språkfrågan med allt otyg den för med sig kan 
utrotas på hundra år . . . Men i alla fall inte ännu . . . 
Du är, ser du, — bli nu inte egenkär, om jag 
begagnar en alltför vacker liknelse! — du är som 
ett äppelträd, hvilket börjat blomma för tidigt, när 
vårsolen träffat det . . . men naturen häpnar öfver en 
sådan fräckhet och låter frosten bränna det kalt 
igen. Och för resten är du, med ett ord sagdt, 
alldeles för god för tidningsmurfleriet ... du har 
inte tillräckligt grof hud och smidig rygg till det! 
— Och nu, tillade han, när Daniel ingenting sva- 
rade, nu tar väl alma mäter dig i sitt hulda moders- 



294 

skydd, och med henne och vetenskapen trifves du 
helt säkert bättre! 

— Jag kan inte få veta något om docenturen, 
innan Lindman lämnat sitt utlåtande. Han drar 
väl ut på tiden så länge som möjligt. 

— Låt oss nu gå ut litet, sade Brandt, i det 
han lade ihop sina penslar, jag ser inte mer att 
måla, och du behöfver frisk luft att skingra dina 
bekymmer med. Man skall aldrig sörja öfver 
ramlade illusioner, ser du, — det är att sörja öfver 
att man varit dum och haft några! Isynnerhet 
när man vet att man är bättre än alla de där tidnings- 
murflarna — Jag skulle råda dig att läsa hvad Tegnér 
säger om publicistiken — då blir du tröstad, och 
tänka sedan på Nietzsches ord: Was ist dasgrösste, 
das ihr erleben könnt? Das ist die Stunde der 
grossen Verachtung! 

— Jag tror dina botemedel äro värre än det 
onda! sade Daniel småleende. 

— De äro åtminstone ofelbara — lita på det! 
Du ser hvart man kommit med att vara entusiastisk 
i detta land — för egna och nya idéer! Färdiga 
idéer kan man gärna entusiasmera sig för, ju äldre 
desto bättre . . .det rantar nog af sig! 

Målaren tog sin vän under armen, och snart 
hade de blandat sig med människorna, som fla- 
nerade på Esplanadgatan i det vackra vintermiddags 
vädret. Brandt hade en känsla af att han bort 
vara vänligare mot Daniel. Han tyckte synd om 
honom och ville gärna se honom litet gladare. 
Han öfvertalade honom därför att äta middag med 



295 

sig hos »Margot» vid Alexandersgatan, där Brandt 
skulle träffa några af sina artistkamrater. Filoso- 
ferande med dem öfver ting, som lågo långt fjärran 
från dagshändelserna och politiken, fann Daniel 
sig väl, och när han sent på kvällen kom hem, 
tänkte han med en viss afund på dessa konstnärer, 
hvilka så helt kunde draga sig tillbaka i sin upp- 
gift och från dess höjd med stoiskt lugn betrakta 
allt hvad som tilldrog sig utanför, alldeles som om 
det icke angick dem ett spår. 



XVII. 

Aldrig, icke ens när hon lämnat Daniel i 
Köpenhamn och ensam fortsatte färden till Eng- 
land, hade Ingeborgs hufvud besvärats af så många 
korsande tankar som under veckorna efter soarén. 
De saknade icke rådrum att drifva sitt spel, ty den 
unga frun var ofta allena. Bestyren i det lilla 
hemmet, där hon gick omkring och pysslade och 
var beskäftig nog, räckte icke till att fylla dagens 
timmar eller taga uppmärksamheten i anspråk så 
att minnena kunde hållas på afstånd. De trängde 
på, än värmande, än störande, och hundrade 
gånger fann sig Ingeborg orörlig stående framför 
sina blommor eller sittande med sömnaden nerfallen 
i knät och stirrande framför sig utan mål för sin 
blick. Och tanken löpte linjen ut, från verklig- 
hetens fasta, obevekliga startpåle till möjligheternas 
mål långt borta i sväfvande fjärran, och vände 
därifrån tillbaka till sin utgångspunkt igen och for 
så af och an, gång efter gång, ända tills Ingeborg 
tvang sig att gripa till sin syssla på nytt. En 



297 

tung suck blef det enda svaret på alla hennes 
ströfvande frågor. 

Hvarför hade Daniel icke sökt upp henne sedan 
de träffats sist? Hvarför hade han icke kommit 
och anförtrott henne allt det som hon långt efteråt 
fick veta genom Kuno? Var hon verkligen icke 
för honom mer än att alla andra fingo hans för- 
troende först? . . . Men hvad skulle hon sagt honom 
om han kommit? Fruktade hon icke att han skulle 
börja där de slutade senast? . . . Ack ja, hon fruktade 
det, men hon längtade efter det på samma gång, 
så som man längtar efter en förbjuden njutning, 
med hjärtklappning och ängslan ! Aldrig mer skulle 
hon förråda någonting af sina känslor . . . hon 
skulle blott låta sitt hjärta smekas af hans ord, 
och ingenting skulle röja hur lycklig hon var . . . 
Men skulle han vara tillfreds? Skulle han icke 
fordra mer? . . . Ack nej, han fick icke göra det . . . 
då vore allting slut, hela den sköra, vackra dröm- 
men söndersliten i ett ryck, och hon skulle ha 
intet annat kvar än verkligheten . . . hennes verk- 
lighet, som var lycklig på sitt sätt och lugn med 
sina trygga, stadiga band, men som ändå så ofta 
kom henne att frysa . . . 

En dag hade Wirén tidigare än vanligt farit 
ut till sin fabrik och Ingeborg kände det mer än 
vanligt tomt och ledsamt. Det retade henne att 
han lämnade henne så mycket ensam . . . hela dagen 
i ända , . . och när han kom hem om kvällen, 
var han trött, och hade hon då lust att gå ut, så 



298 

ville han nästan aldrig. Och han märkte icke ens, 
att hennes lif blef enformigt och glädjelöst . . . han 
var snäll nog mot henne och höll af henne, men 
han tänkte mest på sitt arbete och sig själf . . . 

Ingeborg satt vid sitt lilla skrif bord i salongen. 
Det var en vanlig genomsnittssalong med blå 
schaggmöbel och mörkblå, enfärgade tapeter; en 
bjärtgul sidendyna låg på soffan och lyste, och 
ett par engelska stolar och några krukor på kakel- 
ugnsgesimsen stucko af mot inredningens inhemska 
banalitet. Den unga frun hade slutat sina räken- 
skaper i hushållsboken, slog den igen och steg 
upp. Hon såg ut genom fönstret. Det snöade 
tätt, och hon följde de tunga flingornas fall öfver 
träden i skvären utanför. Hvad det var tyst och 
ängsligt alltsammans! Hon gick fram till flygeln, 
slog upp den och spelade några takter, men slutade 
snart igen. Det klang så ovant... sedan sitt 
giftermål hade hon endast räknade gånger spelat 
— Wirén kunde ju inte tåla musik. Så tog hon 
en bok från hyllan, som hängde nära instrumentet, 
slog upp den och började läsa i halfdagern. Det 
var Goethes lyriska dikter. Hon råkade på »Jägers 
Abendlied» och lät sina blickar fara öfver raderna. 
Hon kände så väl igen dikten . . . Det var den 
Daniel helst läste för henne om våren på Sten- 
backa, när de rodde ut och hon hade båten full 
af syrener och fjärden låg stilla och vattenpärlorna 
droppade ner från årbladen, som hon höll uppe 
medan han läste . . . Mir ist es, denk' ich nur an 
dich, Als in den Mond zu sehn . . . och hur väl 



299 

han betonade detta Weil er dich lassen muss i 
tredje strofen! . . . Hon gick åter fram till flygeln 
och började sakta spela Schuberts melodi till dik- 
ten .. . 

Då ringde tamburklockan. Ingeborg steg hastigt 
upp, slog igen flygellocket och gick in i sitt rum. 
Hvem kunde det vara? Hon hade ingen lust att 
underhålla främmande nu . . . 

Tjänsteflickan kom och sade att doktor Autio 
frågade om ingeniörskan tog emot. Ingeborg sva- 
rade icke, utan gick med snabba steg genom 
salongen fram till tamburdörren. 

— Välkommen — hjärtligt välkommen! Hvil- 
ken vänlig makt är det, som omsider ledt era steg 
hit upp? — Jag tänkte just på er när ni ringde 
på — ni kommer att lefva länge! 

Hon bjöd Daniel plats i en af de låga stolarna 
och satte sig själf i soif hörnet midt emot honom. 

— Jag har så många gånger velat söka upp 
er, sade Daniel, men jag visste inte . . . 

— Hvad visste ni inte? Ni visste ju att ingen 
kunde intressera sig mer för hvad som hände er 
än jag — och det har ju händt så mycket! Nu 
får ni lof att tala om alltsammans själf — jag är 
inte nöjd med Kunos korta referat! 

Daniel redogjorde för allt som inträffat, och 
Ingeborg följde lifligt med. 

— Så illa gjordt af er att inte låta mig veta 
allt detta tidigare! 

— Jag kom inte, emedan jag inte visste om 



300 

ni var missnöjd med mig . . . men Kunos bref upp- 
muntrade mig att komma . . . 
Ingeborg blef allvarsam. 

— Nej . . . jag tyckte blott det var ledsamt 
att minnet af vår sista samvaro skulle störas af 
sådana händelser . . . 

— Det kunde inte störas af någonting — 
tvärtom, det har varit det enda, som lyst upp 
dessa mörka veckor för mig — Jag har tänkt så 
mycket på er, Ingeborg . . . 

— Också jag har mången gång tänkt på er, 
inföll Ingeborg, och på oss båda . . . och jag har 
längtat att få tala med er . . . Jag har gjort mig 
så många frågor — och undrat, hur länge jag 
skall få behålla er vänskap . . . 

— Det vet ni ju, Ingeborg! Hur kan ni 
tänka annat än att . . . 

— Jag vore glad, afbröt hon honom, om jag 
kunde se allting så ljust som ni, Daniel . . . Men jag 
fruktar att ni är för idealistisk, jag tror aldrig ni i 
längden nöjes med det lilla jag har att ge er . . . 

— Hvarför säger ni så, Ingeborg? Har jag 
fordrat och kan jag fordra någonting? 

— Nej . . . men ni skall kanske en dag finna 
att ni har rätt att fordra, emedan jag tagit emot 
så mycket. En dag skall er känsla uppresa sig 
emot att slösa all sin rikedom och värme utan lön 
. . . utan annan lön än min tillgifvenhet och vän- 
skap. Jag tror inte en man kan uppskatta värdet 
af sådana känslor hos en kvinna . . . han söker 
känslor af annat slag . . . 



301 

— Kanhända — jag har inte tänkt på hvad 
det kallas, men jag har varit lycklig att veta att 
ungdomsintryck och vackra stämningar, som vi 
upplefvat tillsammans, icke utplånats ur ert minne, 
och att jag haft en plats bland dem, som jag 
kanske får behålla . . . 

— Minnen och stämningar föras bort af årens 
vindar . . . och verkligheten kräfver att ses i ögat, 
sade Ingeborg långsamt. 

— En verklighet, som man skapat utan att 
vilja det, som man uppehåller mot sin känslas 
bud, hvad har den för ett värde! 

— Nej, Daniel, det är inte så! Jag har valt 
den verkligheten själf, jag har fogat mig i den, 
och den är oupplösligt förbunden med mitt lif. 

— Men hvarför gjorde ni det, Ingeborg, hvar- 
för? Säg mig det en gång! 

— Ack, det är så långt och så svårt att för- 
klara . . . och för resten känner ni ju det alltsammans. 
Ni visste ju att pappas önskan var någonting som 
ingen kunde falla på den tanken att sätta sig emot, 
och ni förstod kanske också att den känsla jag då 
hyste för er, var ett svärmeri, vackert och ljufligt, 
men aldrig tillräckligt starkt att på det bygga ett 
motstånd, och jag kunde ju inte heller af andra 
skäl tänka på er . . . Och hvad visste jag om er 
egen känsla — vi voro ju så unga båda! Så kom 
John till Nauheim, och där hjälpte han mig att 
sköta pappa och var så utomordentligt snäll och 
uppoffrande som han kan vara, och så dök barndoms- 
vänskapen upp igen, och gamla löften och band 



302 

gjorde sig påminta, och inför allt som omgaf oss, 
pappas död, hans uttryckliga vilja, min svaghet, 
som ej tillät mig att tänka en egen tanke, Johns 
trogna känslor . . . inför allt detta kunde icke följden 
blifva en annan . . . Först efteråt, och isynnerhet 
efter vårt möte i Köpenhamn, vaknade det inom 
mig en längtan efter en varmare lycka . . . men 
jag känner den icke mer, jag har beslutit göra af 
mitt lif det bästa jag förmår . . jagar stark nog till det, 
och jag är så lycklig jag gärna kan begära att vara. . , 
Daniel såg långt på henne. 

— Det förefaller mig som vore ni en alldeles 
annan, än den jag talade med på soarén, för några 
veckor sedan! 

Ingeborg vände hufvudet åt sidan och blickade 
tankspridt ut genom fönstret. 

— Jag är en stämningsmänniska som ni, 
Daniel, och jag kan ibland föras längre än jag 
borde . . 

— Och sedan ångra det och draga er dubbelt 
längre tillbaka! 

— Nej... jag gör det åtminstone inte med 
afsikt . . . Det är ju inte något nytt, det jag säger 
i dag. Detsamma har jag sagt er många gånger 
förr! 

— Ack, Ingeborg, hvarför, hvarför, hvarför 
skall det icke kunna bli annorlunda? För sent, för 
sent! . . Lyckan spränger förbi och jag får inte ens 
fatta i hennes fållar, fast jag ser dem fladdra för mina 
ögon . . . Men jag vill inte begära af er allt det 
som jag stundom trott att ni gifvit mig rätt att 



303 

begära , . . nej, jag vill ingenting annat än att stanna 
i en vrå af ert hjärta, hur undangömd och trång 
som helst, blott jag får den helt för mig! Kan 
ni inte lofva mig det . . . kan ni inte lofva mig den 
droppe kärlek jag behöfver för att lefva — jag 
kan inte vara den förutan, den speglar för mig 
lifslyckans sol, den faller som dagg öfver mitt 
sinne . . . 

Ingeborg förde händerna till sitt ansikte. Som 
från långt håll hörde hon Daniels röst tala om 
hans kärlek, hur han aldrig älskat någon annan 
än henne, om allt det vackra de upplefvat till- 
sammans, alla tysta löften, hela hans lif som varit 
så ensamt och lysts upp af henne allt från den 
dagen då han blifvit student . . . Orden drogo förbi 
henne som en bedöfvande doft, en längtansfullt 
smekande musik, i hennes hjärta svällde glädjen 
på samma gång som ett tröstlöst, svidande vemod 
skar igenom det, och hon hade svårt att kväfva 
gråten som trängde sig fram . . . 

Men när Daniel slutligen steg upp och sökte 
fatta hennes händer och lutande sig mot henne 
hviskade häftiga, heta ord om hur han icke kunde 
lefva utan henne, hur hon måste älska honom och 
göra sig fri — då fick hon på en gång hela sitt 
lugn igen. Hon reste sig och sade fast och all- 
varligt: 

— Nej, Daniel, sk får ni inte tala, om ni vill 
hålla kvar min vänskap . . . Skona mig, ni vet inte 
hur svårt jag har det — låt mig inte be er flera 
gånger! 



304 

Daniel tog långsamt ett steg tillbaka. 

— Förlåt, Ingeborg, förlåt mig! Jag hade 
inte bort förlora min behärskning . . . men den har 
kämpat så länge, den hade ingen motståndskraft 
kvar . . . Nej, ni skall aldrig behöfva be mig om 
det mer . . . Allt detta skall jag hålla inom mig . . . 
och tyst tänka på det . . . och på er . . . 

— Tack, Daniel, sade hon och räckte honom 
handen. Jag visste att ni skulle förstå mig . . . 
Men nu skall ni gå — och ni skall komma tillbaka 
som en gammal god vän och liksom förr berätta 
mig om allt som ni sysslar med! — Vill ni inte 
komma någon gång, när John är hemma — det 
vore så roligt om ni lärde er förstå hvarann! 

Daniel såg upp mot henne, frågande. Men 
hans blick mötte blott det trofast naiva uttrycket 
i hennes stora, bruna ögon. Två röda flammor 
flögo upp på hans kinder. Han tryckte hennes 
hand och vände sig mot dörren. 

När han gått, stod hon en stund i fönstret 
och såg efter honom. Hon kunde följa med hur 
han långsamt gick öfver gatan där nere, vek om 
hörnet och försvann som en obestämd, dunkel fläck 
i det täta, mjuka snöfallet. Därpå satte hon sig 
ner i soffan igen, på samma plats, där hon suttit 
under deras samtal. Men i detsamma var det slut 
med hennes behärskning. Hon kastade sig framåt, 
gömde hufvudet i sidenkudden, och hela den fina 
gestalten, spenslig som ett böjdt vide, skälfde i 
snyftningar . . . 



305 

Docenten Lindman, som af en lång öfning i 
partistridens tjänst lärt sig betrakta alla saker från 
den personliga ståndpunkten, hade gärna velat under- 
känna Daniels afhandling, men lyckades icke bringa 
summan af sina anmärkningar till en sådan höjd, 
att den skulle motiverat ett ogillande. För öfrigt 
hade man i svenskspråkiga tidningar sett om- 
nämndt, att Daniels arbete tillvunnit sig uppmärk- 
samhet i utlandet och betecknats såsom originelt 
och omdömesfullt samt inneslutande rika löften för 
framtiden. Det blef således godkändt, om ock de 
flesta fakultetsmedlemmar förenade sig i Lindmans 
mycket reserverade slutdom. 

När Daniel gjort undan sin muntliga examen, 
lämnade han in ansökan om docentur. Han kunde 
bilägga vackra omdömen äfven om sina två mindre 
uppsatser, hvilka tidigare varit publicerade i ut- 
ländska tidskrifter och redan citerades i lärda 
arbeten. Den gamle professorn i hans ämne tviflade 
icke på att allt skulle gå väl. Men Daniel motsåg 
dock afgörandet med oro. 

Lindman sattes i tillfälle att yttra sig, och 
gjorde det afböjande. Och det befanns att elemen- 
tet Z i fakulteten, hvilket Brandt talat om, icke 
hade tillräcklig attraktionsförmåga. De flesta af 
elementet Y — fennomanerna — förenade sig med 
Lindman, och de radikalaste svensksinnade afböjde 
utan särskild motivering. Fakultetens beslut blef 
att sökanden tillsvidare icke ansågs fullt kompetent, 
men kunde förnya sin ansökan, när han ökat sin 
meritlista. Förgäfves gjorde professorn i ämnet 

Brytningstider. 20 



306 

sin auktoritet gällande, och lika förgäfves åbe- 
ropade han de utländska kritikerna. 

— Sådana utländska omdömen är det så lätt 
att förskaffa sig, insinuerade en af Lindmans vänner. 

Utgången värkade, besynnerligt nog, icke så 
nedslående på Daniel som han själf hade fruktat. 
Kanske var det för att hans sinne ännu, trots allt 
hvad han stundom intalade sig själf, led under in- 
trycket af den modlöshet, som brytningen med parti- 
vännerna framkallat. Kanske ock emedan hans 
besök hos Ingeborg lämnat tomhet i hans hjärta 
och lät honom se framtiden tröstlös och mörk. 
Henrik Brandt ville ställa till skandal, publicera 
alla utländska recensioner och skaffa flera, men 
Daniel bad honom låta bli. Den gamle professorn 
sände bud på Daniel och uppmanade honom att 
under julferien skrifva någon liten uppsats — 
»någonting som dr Lindman och herrarna i fakul- 
teten skulle begripa» — han kunde då vara säker 
om framgång för sin ansökan. Daniel lofvade 
tänka på förslaget, ehuru det var honom mot- 
bjudande. 

När han en morgon bläddrade i tidningen, 
föll hans öga händelsevis på en annons om en 
ledig föreståndareplats vid en folkhögskola i östra 
Finland. Han läste den ett par gånger. Han mindes 
hur för många år sedan, när han firat midsomma- 
ren hos Ekroths, det tyckts honom lockande att 
verka för allmogens uppfostran där borta. Hans 
ideal hade stigit högre sedan dess — han hade 
förts till andra bildningssfärer och trott sig kallad 



307 

att arbeta för människor med andra förutsättningar. 
Kanske hade han haft orätt? Kanske kunde ingen- 
ting blomma i detta land, om man icke plöjde upp 
marken ånyo och sådde nya frön öfverallt? Kanske 
skulle han träffas af besvikna illusioner också när 
han ville göra sitt ord gällande från katedern, 
liksom när han gjort det i pressen? Tänk om han 
skulle . . . om det skulle vara hans naturs behof 
att verka i en stilla omgifning, spridande värme 
och kärlek utan strid? 

Men nej, — han kunde aldrig mer hänföras 
af detta elementära arbete! — Den andliga kulturen 
måste hafva sin örtagård, skild från kornåkrarna 
och klöfverängarna, och det måste finnas jordmån 
för den, blott man ej tröttnade att söka och arbeta! . . . 
Engång komme väl den tid, då han verkligen be- 
höfdes! . . . Han ville nu underkasta sig hvad man 
begärde af honom, han ville böja sig under den 
förödmjukande domen . . . Och sedan ville han se, 
om icke det skulle finnas genklang för hans tankar 
bland ungdomen vid universitetet, icke blott för 
hvad han lärde dem i sin vetenskap, men för allt 
det andra. Och fanns det ej, så skulle han väcka 
dem, han skulle vädja blott till några få, en helt 
liten krets, som sedan småningom bredde ut sig 
och förde sådden vidare . . . aldrig mer skulle han 
vända sig till den stora, oförstående massan . . . 
Och på detta sätt finge han näring för sin fram- 
tidstro och kraft att tigande bära sin kärlek . . . 
och han finge stanna i Ingeborgs närhet och se 



308 

henne och kanske en gång bli för henne oum- 
bärlig . . . 

Ett nytt bref från Kuno meddelade Daniel att 
han sedan två dagar var eklat förlofvad med Maria 
Landelius. Skulle det inte glädja Daniel att se 
huru »samarbetet» mellan olika tänkande nu rea- 
liserades? Han hade velat komma till staden med 
sin fästmö, men Ingeborg var borta — Wirén 
hade tagit henne med sig på en affärsresa till 
Petersburg och Moskva, och hon skulle återvända 
hem först till julaftonen. Kuno bad Daniel fira 
julen med honom, bröderna, fastern och de blif- 
vande svärföräldrarna på Stenbacka . . . 

Daniel svarade att det icke passade honom, 
och han tillbragte sin julafton uppe i Henrik Brandts 
atelier, på tumanhand med vännen. 

— — Ett par dagar efter nyåret gick Daniel 
upp till Wiréns. Ingeniören var på fabrikskontoret 
— ingeniörskan befann sig ej väl och kunde icke 
taga emot. Daniel lämnade sitt visitkort. 

Följande morgon fick han detta bref: 

»Bästa Daniel! 

Tack för ert besök — jag såg er komma, men 
jag kunde icke taga emot er. Förlåt mig! 

Jag skrifver detta för att säga er farväl. Vi 
måste skiljas åt — jag kan icke mer upplefva det 
som jag upplefvat efter ert sista besök . . . Tänk er 
att jag farit långt, långt bort och aldrig mer kom- 
mer tillbaka! Min vänskap är hos er så länge jag 



309 

ännu har kvar ett minne af det vackra som mött 
mig i lifvet — och alltid skall jag följa med er 
vandring mot framgången och lyckan! 

Var ej ledsen på mig. Jag kan icke annat. 
Och många tusen tack för allt hvad ni gifvit mig ! 

Inga.» 

— — Daniel kunde icke förstå att hans ögon 
sett rätt. Han kände på papperet för att förvissa 
sig om att det var ett bref han höll i sin hand, 
han tog upp kuvertet och stirrade på utanskriften, 
han gick fram till fönstret i den skumma vinter- 
dagern och läste brefvet andra, tredje gången, bre- 
dande ut det med sina båda händer . . . 

Plötsligt såg han bilden af Wiréns bläcka, 
skägglösa ansikte stiga emot sig från papperet — 
öfvermodigt, hånfullt leende såsom Daniel mindes 
honom från den kvällen då Kurre omtalade för- 
lofningen . . . 

— Feghet, feghet! . . . Man gömmer sig bakom 
en bred rygg, och vågar ingenting för sina känslor . . . 
man kramar hastigt sönder dem, — så här — och 
kastar bort dem, när det kommer till uppgörelsen 
. . . och står och ser ut som om det aldrig varit fråga 
om något sådant! 

Daniel kramade ihop brefvet, kastade det på 
sitt skrifbord och sjönk ner i en stol . . . 

Sedan började han skrifva ett svar till Ingeborg. 
Han skref och skref, så mycket pennan blott hann 
fästa på papperet, ark efter ark, medan tårarna 
stodo honom i ögonen. Det var hela hans själs 



310 

historia, det var kärleksfulla och bittra ord, häftiga 
förebråelser och ödmjuka böner, han besvor henne 
att icke öfvergifva honom, han ville nöja sig med 
att se henne huru sällan som helst, han ville aldrig 
träffa henne ensam, men han kunde icke lefva skild 
från henne, utan hennes mjuka handtryckning och 
ljudet af hennes röst . . . 

När han genomläst brefvet, kuverterat det och 
skrifvit adressen, gick han länge af och an i sitt 
rum. Så vägde han brefvet en stund i sin hand, 
och kastade det i brasan. 

— — Så var det då slut med de långa årens 
dröm, med allt som gjort hans hjärta gladt och 
hägrat som lifslycka i hans tankar . . . Och hvad 
behöll han i gengäld för allt hvad han gifvit, för 
alla sina bästa ungdomskänslor? Minnet af en 
smekning öfver hans axel, ett flyktigt stämnings- 
utbrott i främmande land . . . och en vissnad blomma, 
som engång suttit vid hennes barm . . . 



Kort efteråt erhöll Daniel anbud att öfvertaga 
vikariatet för en lektorstjänst i sin barndomsstad. 
Det var en gammal bekant till honom, som inne- 
hade tjänsten och fått ledighet för terminen. 

Han tvekade icke ett ögonblick att säga ja. 
Han måste bort, långt bort från allt detta . . . 



XVIII. 

Några år voro gångna. 

Den tjänst, Daniel skött, hade blifvit ledig, 
ännu medan han förestod vikariatet. Han hade 
efter mycken tvekan sökt den och blifvit utnämnd. 
Från hufvudstaden mottog han många uppmanin- 
gar att komma tillbaka och ej begrafva sig i lands- 
orten — man skulle se till att ställa det väl för 
honom, han skulle få skoltimmar och arbete vid 
en svenskspråkig tidning, och docenturen kunde 
ju ej i längden bli honom förvägrad. Men han 
föredrog att stanna där han var. Han ville icke 
börja med tidningslifvet på nytt, isynnerhet ej vid 
ett blad, hvars åsikter i viktiga frågor voro rakt 
motsatta hans. Och löftena från universitetet litade 
han icke på. 

Småningom, fastän mycket långsamt, hade han 
vant sig vid de nya förhållandena. 

I början var det svårt. Han kom till sitt 
arbete utan håg för detsamma. Hela hans andliga 
varelse bar öppna sår: hvart han än vände sina 



312 

tankar, sved det och smärtade. I månader räckte 
detta tillstånd. Konvalescensen följde sedan lång- 
samt, medförande en känsla som om kropp och 
själ varit söndermalade och nu småningom begynte 
fogas ihop igen. Daniel sökte sätta i rörelse all 
den viljekraft han kunde leta upp hos sig, men 
trycket af det upplefda var ändå för starkt, och 
han fann med grämelse att han på långt när icke 
kunde fylla de kraf, han själf ställde på sin verk- 
samhet. 

Men tidens välsignande hand strök allt mjukare 
öfver hans sorger. Ur det som varit begynte nya 
krafter växa upp, befruktade af hans stigande in- 
tresse för den ungdom han hade att leda. Ansedd 
såsom alltför sträng och allvarlig i början, vann 
han dock snart sina lärjungar genom sin fasta 
bestämdhet, sitt allvarliga lugn, sin klara, lyftande 
framställning — det var modersmålet, finskan, och 
det andra inhemska språket, som bildade hans 
undervisningsämnen. Om någon tid märkte han 
själf huru de ungas tillgifvenhet för honom växte, 
och detta stärkte och eggade honom. Särskildt 
var det en klass, för hvilken han blifvit klass- 
föreståndare, som slöt sig till honom och fick alla 
hans sympatier tillbaka, en klass af raska och 
pigga gossar, hvilka betraktade honom som en 
äldre vän, kommo till honom med sina förtroenden 
och sina bekymmer och aldrig gingo ohulpna bort. 
»Doktor Autios adjutanter» fingo de snart heta 
bland sina kamrater, och de voro helt stolta öfver 
namnet, de bildade stab åt honom, när man före- 



313 

tog gemensamma exkursioner och följde honom 
ofta mangrant hem från skolan. 

Underligt hade det känts att komma tillbaka 
till den lugna landsorten, efter hufvudstadens upp- 
rörda lif och så kort efter den långa vistelsen i 
främmande land. Allting var så smått och för- 
krympt, sa stilla och dödt. De första dagarna gick 
Daniel omkring och betraktade sin barndomsstad 
och lefde bland minnen. Den Ekrothska gården 
stod kvar sådan den varit, ett stort, lågt envå- 
ningsträhus med fasaden utåt sjön, men det lutade 
till fall, fönsterbågar och dörrposter voro sneda, 
och den nya målningen kunde icke dölja skröplig- 
heterna. Han gick och såg upp i fönstren och 
mindes rörd de olika rummen, och scener från dem, 
och utanför hörnfönstret till Hjalmars och hans 
lilla rum stod han länge och tänkte på hur de 
vuxit upp där tillsammans, läst läxorna och även- 
tyrsböckerna och lofvat hvarandra att aldrig skil- 
jas åt. Han gick in på gårdsplanen, som fordom 
var så stor, en präktig lekplan, där man slog boll 
hvar lördag eftermiddag på våren och lekte »abu 
bibucaca» med fruntimmersskolflickorna och grann- 
gårdarnas barn. Hvad den krympt ihop! Han 
vandrade upp den raka vägen härifrån till skolan, 
samma väg som han vandrat vid Hjalmars sida 
fyra gånger om dagen i åtta år . . . det var allt sig 
likt, fastän esplanadens trän vuxit större och alla 
husen vid gatorna tycktes blifvit mindre; men 
samma doft slog emot honom från de ryska kasär- 
nerna, och det föreföll som stode samma soldater 



314 

post vid den. Skolans trevåningsstenhus ; som 
förr hörde till de ståtligaste byggnader man kunde 
tänka sig, gjorde icke något imponerande intryck 
mer, och den gamla kännspaka gula färgen hade 
förvandlats till en ful och obestämd grå. Midtemot 
stod det låga huset kvar, dit man kunde titta in 
från sjunde klassen och i hvars fönster, bakom 
yfviga bladväxter, alltid satt ett småleende ungt 
fruntimmer, som man gjorde tecken åt, men som 
man aldrig såg annorlunda än skymtande med sitt 
glada ansikte mellan fönsterblommornas blad . . . 
Daniel gick vidare, upp på vallen vid stranden, 
dit man om våren och hösten brukade springa i 
mellantimmarna för att se ångbåtarna komma och 
gå, och där de äldre i hemlighet rökte. Där gick man 
också stundom och botaniserade med den lille, 
gamle läraren i naturkunnighet, men man kom 
sällan längre än till Capsella bursa pastoris, vare 
sig nu att vallfloran icke var riklig nog eller att 
den lille lärarens energi icke räckte till mera. Allt 
var sig så likt, den frusna viken med förmiddags- 
solen öfver snön, de mörka holmarna, de grå sim- 
husen nedanför vallen — han mindes allt, som 
hade han stått här i går! 

Men mycket var också förändradt. Gatorna 
i staden hade förlängts och nya förstäder vid dem 
vuxit upp, och tyngdpunkten af hela stadens lif 
förflyttats. Daniels finska skola reste sig i denna 
nya trakt, han bodde där själf, och det var någon- 
ting främmande öfver den, som han alls icke kände 
igen. Men äfven i den gamla staden hade tiden 



315 

gått fram, sopande undan allt flera spår af dess 
minnesrika fordom och resande i stället här och 
där en byggnad i modern stil, som tog sig parve- 
nyaktig och rotlös ut vid sidan af sina grannar, 
de hundraåriga, vördnadsvärda gårdarna af sten 
eller de karaktärsfulla, hemtrefliga trähusen. Och 
nytt var det också att se hur flera af husen fått 
en grann omklädnad af skyltar, som betäckte alla 
väggar och prålade med brokiga färger och ryska 
bokstäfver — ett inflytande från öster, från den 
stora metropolen, hvilket Daniel äfven annars fann 
mycket starkare nu än förr. Människorna, som 
rörde sig på gatorna, voro honom obekanta. Sta- 
dens gamla familjer hade försvunnit, tycktes det, 
och nya element trängt in, tagit plats i ämbets- 
värken, grundat affärer och tryckt sin prägel på 
allt. Det fröjdade Daniel att se ett par små butiker 
på samma ställe och med samma namnskyltar som 
förr, och i den ena af dem träffade han en gam- 
mal klasskamrat, som tidigt skilt sig från skolan 
för att gå in vid denna affär och nu, efter nära 
tjugu år, stod bakom samma disk, ferm som förr, 
men med grått i de långa mustascherna... 

Några andra bland de forna kamraterna, som 
kvarblifvit i sin hemort eller återvändt till den 
efter slutade studier, råkade Daniel stundom. De 
hade sin trägna sysselsättning och utom den sina 
bolagsstämmor och sina kortbord, och mellan per- 
soner med olika lefnadskall var det här, såsom 
så ofta bland vårt otillgängliga och slutna folk, 
svårt att få till stånd en närmare beröring. Af 



316 

skolans lärare kände sig Dainel sympatiskt dragen 
till ett par, den gamle rektorn och en ung kollega 
i latin, som intresserade sig för antik konst och 
ofta kom upp till honom för att resonnera. Men 
Daniel brydde sig i grunden föga om sällskap. 
Han hade sina böcker att fördjupa sig i under 
lediga timmar, och han gjorde till och med försök 
att ge form åt några äldre planer och uppslag. 

För det ändamålet reste han en gång till 
Helsingfors — det var vid pass ett år efter det 
han flyttat öfver. Han hade då af Kuno erfarit 
att Ingeborg med sin man och sin späda dotter 
farit till England för att dröja där en obestämd 
tid. Han behöfde således icke frukta ett möte med 
henne. 

Det gjorde honom godt att träffa de vänner 
som förblifvit honom trogna — Kuno, hvars unga 
hustru behagade honom mycket, Kurre, »små- 
gossarna», — som nu höllo på med sina tentamina 
— och Henrik Brandt, hvilken umgicks med planer 
att lämna landet och bosätta sig i Paris, för att 
blott om somrarna komma till Finland och måla 
dess natur. Hjalmar såg han icke. Men hos foster- 
föräldrarna mottogs han med en~hjärtlighet, som 
väckte alla barndomens tillgifvenhetskänslor till lif 
igen. Och när senatorn meddelade honom att han 
var betänkt på att lämna senaten, både för .sin 
hälsas skull — han hade tillbragt hela den före- 
gående sommaren vid en svensk badort — och 
emedan han fann sin ställning otreflig, samt helt 
och hållet flytta till sin egendom, var det för Daniel 



317 

som om hans ungdomstid skulle börja igen — 
han skulle kunna fara ut till det gamla, kära 
stället, som till ett hem. 

Senatorn satte kort därefter sitt beslut i verket, 
och Daniel tillbragte redan en del af denna sommar 
hos fosterföräldrarna. Hjalmar kom icke dit. För- 
hållandet mellan fadern och sonen hade efter nya 
sammanstötningar mellan senator Ekroth och Ring- 
dahl blifvit allt kyligare. Förgäfves sökte modern 
medla, ständigt anförtroende sina bekymmer åt 
Daniel. Men det räckte länge innan något när- 
mande kom till stånd, och när Hjalmar då, på 
moderns enträgna uppmaningar, ändtligen en som- 
mar besökte sina föräldrar, var Hilja icke med. 
Hon hade stannat på villan, som de lagt sig till 
i Helsingfors' skärgård. Ej heller var Daniel på 
Kaunola under Hjalmars besök. 

En höst, när Daniel återvände till staden, 
öfverraskades han af att på sitt bord finna en biljett 
från Kurre. Han hade, skref han, icke »kommit 
sig att tidigare underrätta Daniel om att han fått 
ett förordnande här, såsom biträdande sjukhus- 
läkare. Han hade anländt för ett par veckor sedan 
och önskade träffa Daniel. Om denne verkligen, 
som man sagt honom, inträffade i staden den sista 
augusti, så skulle han tidigare på kvällen finna 
Kurre i Hotel Metropol. 

Daniel sökte upp stället. Det var ett nyin- 
rättadt hotell i den nya stadsdelen, med två stora 
skyltar, hvilka parallelt löpte ut från väggen och 



318 

förenades af en tredje — såsom man alltid ser 
dem i Petersburg. På den främsta stod ställets 
namn, på de andra lyste ogeneradt Chambres 
meubles och Restaurent i väldiga bokstäfver. En 
skrikigt målad matsal med de otroligaste figurer i 
taket och på väggarna, samt en liten varietéestrad 
i fonden, där ett pianino stod och tog sig sin 
sommarhvila. Vid ett bord längst borta satt Kurre 
med en tidning och ett glas toddy framför sig. 

— Tjänare på dig igen! Kuriöst att mötas här 
i östern. Jag har tillsvidare slagit upp mina bo- 
pålar på denna randiga krog, och därför har jag 
besvärat dig hit . . . För resten, tillade han när 
Daniel tagit plats, tycker jag rätt mycket om denna 
din barndomsstad. Den ser ut som om man skulle 
kunna förtjäna schaber i den . . . men ryssbod luktar 
det fan så starkt i alla fall! 

Daniel var glad att se honom och öfverhopade 
honom med frågor. Några särskilda nyheter hade 
Kurre icke att meddela, men det var roligt att 
höra på honom ändå. Själf hade han straxt efter 
sin examen lämnat Helsingfors för att förbättra 
sina affärer och haft några vikariat, tills han 
nu hamnat här. Hvad Kuno beträffade, så hade 
han blifvit fennoman, sade Kurre kort och godt, 
till stor förargelse för hela hemtrakten. Vid ett 
landtbruksmöte i östra Nyland hade han uppträdt 
och hållit tal — tänk dig Kuno hållande tal! » — 
och proklamerat förbrödring med de fennomaner 
som ville vara med om det. 

— Fullkomlig skandal! En Ahlfelt fennoman! 



319 

Jag undrar huru många gånger gubben skulle 
vända sig i sin graf ifall han visste det! 

Daniel skrattade och sade att Kuno väl inte 
var fennoman för det han var försonlig . . . Och 
Hjalmar? Hvad sade man om Hjalmar? 

— Han är totalt på dekis — det vill säga, 
inte som vi menade det förr, utan andligt och 
politiskt taget . . . Han har, tyckes det, ett omättligt 
begär efter makt, och en dag skall han väl på 
trappstegen af sina hyggliga medmänniskors förakt 
klifva så högt man kan här i landet! Frun och 
svärfadern stå och skuffa efter . . . Jag ids, ta' mig 
tusan, inte tala om den brackan! .. Har du hört 
något af Inga? . . 

— Nej, hur skulle jag det? sade Daniel, glad 
att han själf icke behöfde fråga. 

— Jag tänkte att ni stod i något slags korre- 
spondens, ni voro ju så såta vänner ännu för 
några år sedan ... Jo, hon är i England nu igen 
och har visst inte så värst roligt. Sist skref hon 
att Wirén håller på och förskaffar sig ett finare 
engagement i södra Ryssland — Wirén, den bus- 
sige rysshataren — sic transit gloria! . . . och dit 
skall han naturligtvis släpa hustru och ungar med 
... du vet kanske inte att det är fråga om en till? 

— Nej, skål nu, Daniel, fortsatte han, mins 
du den kvällen, jag eklaterade hennes förlofning 
för dig på Brunn! Det var synd om dig då, jag 
kommer nog ihåg att jag tyckte det, fast jag inte 
ville visa. . . och det var synd att du kom för sent 
där, liksom du kom för tidigt med dina världs- 



320 

förbättrande idéer i språkfrågan. Du är skapad 
till att aldrig hitta på det rätta ögonblicket — det 
var ju så din vän Brandt brukade säga? För 
resten en naturfrisk karl, den där Brandt, inte 
någon sentimental idealist som du! Han lär ligga 
i Paris nu och göra succés, fast man inte här för- 
stod sig på honom . . . 

— Ja, jag har hört det, trefligt nog, sade 
Daniel, frånvarande. 

Kurre fortsatte ännu en stund att prata, men 
Daniel hade försjunkit i sina tankar och hörde 
icke på. Sedan bröt han upp och gick hem, oaktadt 
Kurre fann det oerhördt att skiljas så tidigt, när 
man inte råkats på så länge. 

De sammanträffade sedan alltjämt, ända tills 
Kurre af utvidgad praktik och utvidgade bekant- 
skaper — båda förvärfvade han sig snart på grund 
af sitt glada väsen — fördes längre bort från 
Daniel. Inom kort hade Kurre svingat sig upp 
till en ledande ställning i stadens svenska klubb, 
där han särskildt utmärkte sig för att vara den 
siste att bryta lag. Och han ansågs ha stora ut- 
sikter att bli vald till stadsläkare när tjänstens 
gamle innehafvare engång afgick, ty det var den 
förmögna svenska klubben, som bestämde om 
kommunens angelägenheter i denna urfinska stad. 



Så gick åter en tid, och lifvet löpte sin enformiga 
bana rundt, för Daniel som för de flesta. Men 
bakom människornas små sorger och ännu mindre 



321 

fröjder begynte där plötsligt stiga upp någonting 
stort och hotande mörkt, som fyllde horisonten 
och häjdade blicken, när den ville spana i Finlands 
framtid. Folket skockade sig skyggt och tyst till- 
sammans, spörjande med undran hvad tecknena 
kunde varsla, men ingen gjorde sig på allvar reda 
för farans vidd. Och en dag bredde sig den svarta 
molnväggen ut öfver hela horisonten, förmörkande 
solens ljus, och sänkte sig under åskskrällar och 
blixtslag öfver allt land. När människorna vågade 
blicka upp igen, sågo de huru förstörelsen gått 
fram: hundraåriga träd voro uppryckta med röt- 
terna, fast murade byggnader hade störtat omkull, 
mognad skörd, som lofvade landet rikedom, hade 
slagits till marken. Och tätt intill dem rufvade 
mörkret ändå lika hotande som förr, och ingen 
dagning var möjlig att skönja . . . 

Från sin vrå såg Daniel olyckan komma. Han 
såg huru de, som främst bort stå upprätt, voro 
de främsta att böja sig, ropande åt tusentalen, som 
bidade deras exempel: huken er ner, låten stormen 
gå öfver edra hufvuden, och när den gått förbi, 
så stigen upp och tacken den mäktige, som släppte 
den lös, för att han låtit er behålla lifvet! För- 
söken ej att sätta människofunder mot naturmaktens 
raseri, ty det kostar era lemmar! Trycken edra 
hufvuden mot marken och fylleri edra munnar 
med stoft, så att de icke ropa hädiska ord, ty 
hämnarens arm kan nå er! Slån ner alla dem, 
som utmana honom, ty de vilja ert fördärf — de 
uppreta blott den förskräcklige, och när han låter 

Brytningslider. 21 



322 

sin straffande hand falla, så vet den ej skillnad 
mellan skyldig och oskyldig! 

Han såg hur detta giftiga ord på smygvägar 
kröp fram öfver landet — liksom pestfröet föres 
från trakt till trakt af tusental stinkande råttor. 
Och råttorna gnagde sönder alla trådar, som bundo 
mänskorna vid det dyrbaraste de ägde, och de 
kastade bort det utan besinning och medvetande 
af hvad de gjorde. 

Han såg sitt folks förstörande fiender, afunden, 
misstron, partihatet, flamma upp till en härjande 
brand, som i ett ögonblicks raseri tillintetgjorde 
hvad de allra sista tidernas tysta arbete i samför- 
stånd och endräkt byggt upp. Och bredvid bålet 
såg han människor stå och gestikulera, som tokiga 
af fröjd, och ständigt kasta nytt bränsle i elden. 

Han såg hur begreppet fosterland förvandlades 
allt efter individerna. Alla talade om att »rädda» 
det, men ingen tänkte i själfva verket på foster- 
landet, utan alla räddade olika ting. För några 
gällde det ett språks öfvervälde, för andra ett öm- 
tåligt formalistsamvete, för andra åter deras ekono- 
miska välfärd, för andra — kanske de flesta — ut 
sikten till makt för sig och sitt parti. 

Men hvad han icke såg, och hvad alla förgäfves 
spanade efter, var en man, som i afgörandets stund 
skulle rest sig och uttalat ett mäktigt lyftande ord, ett 
ord, inför hvilket alla viljor flutit samman i ett stort 
och manligt beslut, alla själfviska intressen och all 
tveksam räddhåga förstummats och folkets tillit vu- 
xit, dess tillit till sig själf, sin rätt och sin styrka . . . 



323 

— — Nej, från annat håll måste väckelsen 
komma, det dåliga exemplet måste motverkas, 
folket själft måste visa den sinnesnärvaro och det 
mod, som dess ledare fullständigt förlorat! Och 
på tecken från hufvudstaden begynte öfverallt i 
bygderna ett intensivt bildningsarbete. Äldre och 
yngre gingo ut, och folket strömmade till för att 
höra och lära. 

Daniel brann af begär att på sitt håll verka. 
När sommarferien kom, begynte han sitt arbete i 
trakten kring fosterföräldrarnas egendom. 

Det fanns svårigheter nog att besegra. Fattig- 
domen var en af de största. Mer än en gång måste 
Daniel fråga sig om icke hans verksamhet också 
här var en byggnad på lösan sand, om icke hela 
folkbildningsarbetet i trakter som dessa var fåvitskt, 
innan man sörjt för att det materiella tillståndet 
förbättrats. Det kunde icke finnas hopp om att 
väcka en stark nationalkänsla till lif, så länge all- 
mogen för sin utkomst var hänvisad till den östra 
grannen, börjande redan i barnaåren med att gå 
vall med hans hjordar bortom gränsen och fort- 
sättande hela lifvet ut med fraktfärder till Ryss- 
land och all slags trafik. Och bygden var full 
af främmande villaägare, som med den tillfälliga 
förtjänstens lockelser drogo folket från dess regel- 
bundna arbete. Behofvet af undervisning var någon- 
ting okändt för dessa bönder, som i många släktled 
varit lifegna hos de furstliga ryska domäninne- 
hafvarena och behandlats som slafvar. Men å 
andra sidan funnos i just dessa omständigheter 



324 

förutsättningarna för en tacksam jordmån, om blott 
sådden skedde på riktigt sätt. Generationers erfaren- 
het hade lärt befolkningen hvad den hade att vänta 
af det främmande väldet. 

Det räckte en tid innan Daniel fann de rätta 
synpunkterna. Han höll i början föredrag, men 
det gick alls icke, de bara tröttade och begrepos 
ej. Han förstod att det behöfdes en annan tonart, 
som måste aflyssnas folket själft. Och så begynte 
han gå från gård till gård, tala med hvar och en 
enskildt, foga in sin föreställningskrets i folkets, 
drifva sin sak med slående och realistiska motiv. 
Han blef allt ifrigare ju mera han märkte att fienden 
försökte tränga in på det godtrogna folket, smy- 
gande eller öppet, med sakta lockande förespeglingar 
eller fräckt pockande handling. Hvart tillfälle som 
erbjöds använde han för att tala, bevisande, skräm- 
mande, bevekande, och han kunde med glädje se 
att icke allt föll på hälleberget . . . 

I själfva undervisningen fick han hjälp af ett 
par unga studenter från trakten, och fosterfadern, 
som kände befolkningen väl, gaf honom många 
goda råd. Men fåfängt sökte han understöd hos 
prästerna. Den gamle kyrkoherden varnade och 
förmanade honom att vara försiktig. Tiderna voro 
sådana, att man knappast vågade hålla läsförhör . . . 
ty hvarje slags folkbildning betraktades ju på högsta 
ort som ett upproriskt företag, och man måste 
nödvändigt undvika allt, som kunde få det minsta 
sken af utmaning . . . Daniel sökte ifrigt klargöra 
för honom hvilken rädsla och undfallenhet som 



325 

låg bakom ett dylikt resonnemang. Men han åbe- 
ropade sig blott på de ledande i Helsingfors, som 
förstå sakerna bättre» . . .och den finska kyrkans 
öfverhufvud hade, också han, låtit veta atthvarje del- 
tagande från prästernas sida i »den oppositionella 
rörelsen, som leddes af några skrikhalsar», skulle 
verka mycket skadligt på hela fosterlandets framtid 
och på vår lutherska kyrka . . . Daniel sökte mera 
förstånd hos de yngre prästerna, men de sekun- 
derade troget sin herde. Med ringaktning vände 
han sig bort från dessa »folkets lärare», hvilka i 
det viktigaste ögonblicket togo sin hand från folket, 
färdiga att offra dess upplysning och därigenom 
dess motståndskraft för en bifallets nick från sin 
Dalai-Lama, som å sin sida, där han satt i all sin 
värdighet och föregaf sig tolka den gudomliga för- 
synens vilja, icke var annat än en usel marionett 
i händerna på Wilcke och Ringdahl och deras 
anhang. Ingenting var för heligt att användas 
som täckelse kring dessa af partilidelse och makt- 
lystnad förblindade mäns syften! 

Men Daniels verksamhet hade icke undgått 
spanande blickar. Socknens länsman, en gammal 
skolkamrat till honom, berättade en dag att han 
erhållit vissa förfrågningar rörande Daniel. Han 
sade tillika att individer med misstänkliga afsikter 
hade dykt upp här och där i trakten. Särskildt 
hade han fäst sig vid en fördetta kamrat till dem 
båda — den långe Rouhiainen, »Jätkä» — mindes 
icke Daniel honom? — Javisst, Daniel hade sett 



326 

honom på en af sina färder kring bygden och 
hälsat på honom i förbifarten. Nu först slog det 
honom att »Jätkä» var ovanligt generad och få- 
ordig och ingenting hade svarat på Daniels frågor 
om hans öden sedan de träffats sist. 



XIX. 



I Daniels skola inträffade under sommarens 
lopp en viktig förändring. Den gamle rektorn, 
Daniels gode vän, tog afsked, trött vid allt tra- 
kasseri som de nya förhållandena också på under- 
visningens område medförde. Till hans efterträdare 
som historielektor och föreståndare för skolan ut- 
nämdes rektor Viberg, densamme, mot hvilken 
Daniel i tiden uppträdt på det finska partimötet i 
Helsingfors. 

Det var icke öfverensstäm mande med Vibergs 
natur att visa öppen afvoghet mot någon människa. 
Tvärtom. På samma gång han bemödade sig att, 
åtminstone i det yttre, »jämka» mellan åsikterna 
både i stora saker och i små, lade han an på en 
viss urban världsmannaton. Förhållandet mellan 
honom och Daniel var därför skenbart helt godt. 
De undveko att tala i politik, och träffades sällan 
utom skolans murar. 

Men ju mera händelserna utvecklade sig, desto 
tyngre blef luften. Det var en offentlig hemlighet 



328 

att Viberg hade försänkningar inom den nya senats- 
majoriteten, och särskildt trodde man sig veta att 
senator Ringdahl, som efter den förre ecklesiastik- 
chefens afgång provisoriskt ledde kyrkans och 
skolans angelägenheter, i viktiga frågor lånade ett 
villigt öra åt Vibergs råd. Inom skolan förspordes 
tillsvidare ingen verkan af dessa tendenser. Men 
i stadens finska klubb sökte Viberg ifrigt vinna 
inflytande. Han uppträdde aldrig offentligt, men 
han resonnerade desto trägnare med de enskilda 
medlemmarna. Hans kordialt förbindliga sätt, i 
förening med hans politiska och vetenskapliga an- 
seende, smickrade icke blott de handlande och 
handtvärkare, hvilka bildade klubbens flertal, utan 
också andra, och den smidige rektorn förskaffade 
i tysthet sig och sina åsikter rätt många vänner. 
Daniel hade på uppmaning af sina kolleger 
skrifvit in sig i klubben, men besökte den sällan. 
Utom några af skollärarne funnos där få som han 
kände sig dragen till, men däremot många element, 
som stötte honom tillbaka. 

En kväll på vintern följde han med den unge 
läraren i latin dit upp, efter en promenad. De 
superade och satte sig sedan att läsa tidningar. 
Lokalen var talrikt besökt — det var en af de 
vanliga lördagssammankomsterna, då man kunde 
räkna på att träffa bekanta. När Daniel och hans 
vän trädde in i läsesalen, sågo de rektor Viberg 
stå i ett hörn af rummet, omgifven af några herrar, 
hvilka intresseradt lyssnade på honom. 



329 

Klockan närmade sig nio och alla väntade 
nervöst på Helsingforsposten. När den anlände, 
störtade man sig öfver dagens tidningar. En herre, 
en äldre pedagog, som redan i dörren lyckats 
»hugga» det gamla partiets organ af uppasserskan, 
satte sig ner och vecklade värdigt och triumferande 
upp det, medan andra ställde sig bakom hans rygg 
för att lura sig till en skymt af nyheterna. 

— Åhhå! utropade han plötsligt. 

Det blef tyst, hvar och en såg upp från sin 
tidning, och Viberg med sitt sällskap närmade sig 
bordet. 

— — »Till häradshöfding i N. domsaga torde 
komma att utnämnas biträdande expeditionssekre- 
teraren Klas Wärnsköld». — Det var tusan! Karlen 
kan ju inte vara fyrtio år — och landets bästa 
domsaga! Så ska' det tas! Hvad månne nu våra 
hofrättsråd och assessorer säga, som hade alla 
rummen på förslaget? Mera snöpligt att förbigås 
af en sådan där gulnäbb! 

Det blef en viss rörelse kring tidningsbordet. 
Viberg, som närmat sig den talande, hostade ett 
tag och sade, tillräckligt högt att höras af de flesta 
och med ett tonfall af viktighet: 

— Så alldeles oväntadt torde det väl inte ha 
varit för den som ligger något inne i affärerna . . . 
Platsen fordrar ju en person som kan ryska . . . 
Och meningen torde för resten vara att inte låta 
Wärnsköld bli långvarig här . . . Man anser sig i 
senaten behöfva folk med kännedom om förhål- 
landena i Petersburg . . . 



330 

— Men är han inte svekoman? inföll någon. 

— Jag tänker han har sett tillräckligt mycket 
af maskineriet för att förstå att svekomanin i dessa 
tider är till större skada än någonsin . . . Han torde 
vara en begåfvad person, och det kan inte skada 
att det kommer några yngre element in i rege- 
ringen . . . Jag känner honom för öfrigt inte, jag 
vet blott att han en tid bortåt nämts som kandidat, 
han och ett par andra yngre jurister . . . 

Daniel hade närmat sig, också han, och stod 
vid motsatta sidan af bordet, midt emot Viberg. 

— Jag känner Wärnsköld sedan min student- 
tid, sade han högt, och har hört ett och annat om 
honom efteråt. Han har, såvidt jag vet, aldrig 
gjort annat än sjungit och dansat och lefvat om 
— ja, och studerat ryska i Moskva! Svag till 
karaktären, ytlig och okunnig, så tror jag man 
karaktäriserar honom bäst. Det är betecknande 
för tiden, att sådana personer komma fram — men 
sådana är det ju regimen behöfver! 

— Det vore bra om herr doktorn något när- 
mare förklarade hvad han menar med det sista 
yttrandet! hördes en myndig stämma från öfre 
ändan af bordet. 

— Ja, ja! — flera röster förenade sig. 

— Gärna. Jag menar naturligtvis att den 
regim, hvars enda fordran på sina utöfvande repre- 
sentanter är språkkunskap och lydnad, är bäst 
betjänad af karaktärslösa personer, guttaperka- 
människor, som för att stiga högt böja sig hur djupt 
som helst, utan skrupler af ett eller annat slag! 



331 

— Det låter som om doktor Autio ville stämpla 
hela vår nuvarande inhemska regering såsom karak- 
tärslös och samvetslös, inföll Viberg hånfullt och 
aggressivt. 

— Så länge den inte gör annat än villigt utför 
laglöshetens och våldets bud, så kan jag verkligen 
inte anse dessa epitet alltför öfverdrifna! 

— Såå. . . hör man på! Det var starkt! 

— Det förvånar mig mycket — rektor Viberg 
höjde sin röst öfver sorlet — att i detta sällskap 
och i denna lokal höra talas på sådant sätt om en 
finsksinnad regering, hvars medlemmar i en syn- 
nerligen kritisk tid offrat lugn och bekvämlighet 
och, trots allt skrän och alla påtryckningar från 
oansvariga kannstöpare stått fast vid sin öfver- 
tygelse om hvad landets väl fordrar. Denna rege- 
ring tyckes mig snarare förtjäna högaktning och 
tacksamhet. . .och allra minst borde man från finskt 
håll instämma i vikingarnas infamier . . . 

— Bra . . .just så . . . det är rätt! hördes från 
olika håll. 

Viberg hade talat försiktigt och lugnt, men 
Daniel brast ut: 

— Högaktning och tacksamhet! Skall man 
förvånas öfver någonting, så är det väl öfver dylika 
uttryck i detta sammanhang . . . Och fosterlandets 
väl! Det är en beklagansvärd uppfattning af hvad 
fosterlandets väl kräfver, tycker jag, att man utan 
ringaste försök till motstånd låter beröfva sig alla 
sina heligt besvurna rättigheter, låter krossa sin 
nationella tillvaro, låter taga ifrån sig det ena 



332 

villkoret efter det andra för vårt folks andliga och 
materiella existens, allt det som ett nära sekellångt 
kulturarbete under skydd af härskarordets orygg- 
lighet alstrat och förkofrat! Förtjänar det hög- 
aktning och tacksamhet att man i folkets namn 
och på dess vägnar tager emot örfilar och sparkar, 
böjande sig till jorden och kyssande den hand 
som slår och den fot som sparkar! Och detta i 
brutalt trots mot folkets upprepade gånger tydligt 
uttalade vilja! Detta folk har bidat och hoppats 
att man just för dess skull helst en enda gång 
ville säga ett öppet och manligt ord, ett ord, som 
för förtryckets mäktiga representanter skulle göra 
klart att våldet aldrig i detta land kommer att er- 
kännas som rätt! Det är ett oerhördt missbruk 
man i dessa tider bedrifver med folkets namn — 
icke blott bland våra fiender! Och ett likadant 
missbruk, för att icke rentaf säga ett eländigt skoj, 
idkar man med den finska saken, som borde vara 
alltför stor och upphöjd för att användas på detta 
sätt . . . Denna jämmerliga politik som nu, när det 
gäller att rädda egna koryféer och personliga vänner 
från ett välförtjänt förakt, låter ett enskildt intresse 
uppväga hela fosterlandets välfärd och ära, den 
har tyvärr lyckats att genom sin vädjan till parti- 
fanatismen vinna understöd och försvarare. Men 
hvad skola den finska sakens anhängare i en fram- 
tid säga, när historien förtäljer för hvilket pris 
deras idéers tillfälliga framgång engång köpts — 
jag säger tillfälliga, ty det töfvar väl icke länge, 
innan såväl denna sak som alla andra fosterland- 



333 

ska sträfvanden drunknat i den grumliga flod, för 
hvars allt uppslukande böljor man nu öppnat slus- 
sarne på vid gafvel! — Det är ett tomt prat, jag 
kan inte kalla det annorlunda, att fordra aktning 
för öfvertygelsen och motiven. Jag har ingen annan 
måttstock för värdet af öfvertygelse och motiv än 
de handlingar som äro deras uttryck, och så länge 
jag måste anse dessa handlingar skadliga för landet, 
kan jag verkligen inte ha den ringaste respekt 
för motiven. 

Man hade lyssnat till Daniel under fullständig 
tystnad. Men Viberg skyndade att spetsigt infalla, 
liksom vädjande till de närvarande: 

— Jag tänker att denna vältaliga skildring 
får stå för herr Autios egen räkning! Men jag vill 
endast påpeka att det inte sitter endast fennomanska 
partiledare i senaten, utan också andra som hafva 
samma åsikter om situationen ... ja, till och med 
sådana, som närmast höra till det svenska partiet . . . 
Det är sålunda inte ett partis åsikt, utan allas, som 
tänka kallblodigt och förnuftigt, och som veta att 
ifall man inte gifvit vika, det hade varit slut med 
en gång! 

— Ja, där sitta, gud nåde så visst, också andra, 
som äro lika fega, ehuru af andra skäl ... På höj- 
derna finnes det alltid en kategori af parasiter, 
lakejsjälar, hvilkas enda och högsta sträfvan i lifvet 
är att komma sig till en nådig nick från de mäktiga 
och deras fogdar! De sakna naturligtvis hvarje för- 
utsättning för att begripa innebörden af ordet foster- 
land — för dem har det aldrig existerat några 



334 

begrepp utöfver karriär och titlar och förmäns 
gunst! Men dessutom finnas ju också några så 
kallade »hyggliga karlar», hvilkas hela föregående 
utveckling och verksamhet göra det ofattligt att 
de nu förgätit plikterna mot sitt folk och sig själfva. 
Jag vet ej hvad som drifvit dem därtill, måhända 
juridiskt spetsfunderi, måhända en höggradig naivi- 
tet, måhända blott och bart synlighet. Personer 
med kraftigare vilja och mera slughet än de ha 
endast behöft göra en antydan om hemlighetsfulla 
faror som hota, om »historiska» synpunkter, med 
mera, och genast tro sig dessa »hyggliga» medel- 
måttor vara de finaste diplomater och äro färdiga 
med sin ståndpunkt — med sin politiska käringlogik, 
som sedan blifvit för dem högsta visdom och moral. 
Om de kunde göra klart för sig huru en sådan 
moral depraverar folket, så skulle de måhända 
rygga tillbaka för följderna af sin utsökta stats- 
konst — de skulle måhända finna, att ett fast 
uppträdande från början varit det enda som upp- 
rätthållit folkets själfmedvetande, på hvilket dock 
slutligen allt måste byggas! Detta feghetens ofta 
upprepade slagord att vi skulle förintats med ens, 
om man ej gifvit vika, det tror jag inte på! Ett 
folk krossas ej med ett knytnäfslag, men det 
förstöres genom långsam moralisk smitta. Vida 
sannolikare är det att våra fienders planer skulle 
häjdats af ett energiskt nej, uttaladt i tid — medan 
ännu ingenting var förberedt, ingenting fanns att 
sätta i stället! Och äfven om allt tagits ifrån oss 
ett par år tidigare än annars, så hade vi åtminstone 



335 

haft medvetandet att ingenting ha skänkt bort som 
nu, att hafva visat oss som värdiga ättlingar af det 
folk, »som kunde allt, blott ej sin ära svika!» — 
och detta medvetande skulle tryggat oss för den 
eviga skam, som nu skall blifva vår arfvedel! 

Daniel hade knappast hunnit sluta, innan den 
unge latinläraren utropade; 

— Det är, vid Gud, sant, hvartenda ord han 
säger! Skam öfver de fega, och skam öfver alla 
som hålla med dem! 

Ett par af de närvarande instämde: »ja, det 
är sant, det var bra sagdt!» — men Viberg rätade 
på sig, slungade en öfverlägsen blick öfver bordet 
och sade skarpt: 

— Hvilken patos! Man kunde tro sig höra 
nybakade studenter! 

Hånskratt och försmädliga tillrop följde. Vi- 
berg vände ryggen åt Daniel och gick in i ett 
annat rum. De flesta gjorde honom sällskap. 

På måndagen blef Daniel inkallad i skolans 
rektorskansli. Viberg tog emot honom med sin 
vanliga förbindlighet, såsom om ingenting passerat. 

— Det var ett litet ledsamt uppträde på klub- 
ben i förrgår, började han, när Daniel satt sig ner 
midtemot honom. 

— Hur så? Jag uppfattade det som en dis- 
kussion, i hvilken olika åsikter bröto sig mot hvar- 
andra . . . 

— Visserligen, visserligen, men . . . det kan 
ändå bli farligt att i närvarande tid så häftigt pro- 



336 

klamera en ståndpunkt som din — — Du skall 
inte missförstå mig . . . men det var någonting i 
din ton gentemot mig, som kunde uppfattas såsom 
stötande . . Jag gjorde det naturligtvis inte, men 
andra kunde måhända . . . och så retade du upp 
vår unge kollega, så han förgick sig . . . 

— Jag är van att säga hvad jag tänker, och 
hvarken nu eller framdeles ärnar jag i en privat 
krets låta af några försiktighetshänsyn hindra mig 
att försvara min åsikt! Det var ingalunda min 
mening att personligen såra någon af de närvarande. 

— Nej, naturligtvis ... det var heller inte om 
det jag ville tala, utan om en helt annan sak . . . 
Jo, man berättar i staden att du i din undervis- 
ning i sjunde klassen, din egen klass, blandat in 

politik det måste vi låta bli med, ser du, det 

kan komma att stå hela vårt läroverk dyrt . . . 

— Politik? Jag vet verkligen inte hvad bror 
menar. Någon politik har jag inte sysselsatt mig 
med under lektionerna. Men om med politik menas 
att jag beledsagat läsningen af Fänrik Stål och 
annan fosterländsk literatur med förklaringar, som 
kanske till följd af situationen fått en lifligare färg 
än annars, så medger jag det mycket gärna. Det 
anser jag hafva varit inte allenast min rättighet, 
men också min plikt. 

— Visserligen . . . men situationen är så kinkig, 
och det finnes angifvare öfverallt ... det måste vi 
tänka på för läroverkets eget bästa . . . 

— Måhända skola vi också för läroverkets 
eget bästa alldeles upphöra att läsa Fänrik Stål! 



337 

— Man vet inte hur det kan gå om vi inte 
äro försiktiga. Det finns ledsamma tecken . . .jag 
ville bara nämna om det för dig! 

Daniel försmådde att svara. 

Han hade just timme i svenska på sjunde 
klassen, och fastän det icke hörde till dagens 
lektion, tog han upp Sägnerna och lät eleverna 
läsa några dikter. Hvar och en fick ge sina för- 
klaringar, så godt han kunde, och Daniel eldades 
själf att vältaligt belysa dikternas ämne. 

Midt under lektionen infann sig rektor Viberg, 
åhörde den en stund och gick, utan att säga något, 
hvarken då eller efteråt. 

Det var samma gossar, hvilka kallats Daniels 
»adjutanter» och hvilka han följt upp klass för 
klass, såsom deras närmaste öfvervakare och före- 
syn. Deras tillgifvenhet för Daniel hade blott vuxit 
med åren, och själf höll han uppriktigt af dem 
allesamman. Han hade haft den sällsynta turen 
att redan från början träffa på en »jämn» klass, 
ej blott i afseende å begåfning, men också till 
karaktärerna, och han kunde med glädje säga sig 
att han förmått göra något för dessa sina unga 
vänners utveckling. Det var med saknad han 
tänkte på att efter ett år, när de blefvo studenter, 
nödgas skiljas ifrån dem. 



Brytningstider. 



338 

Vintern gick under dyster och ängslig stäm- 
ning. Våren kom, men solen kunde ej värma upp 
sinnena och den ljusa grönskan spred sin glädje 
förgäfves. Tunga och tigande gingo människorna 
ikring, hvar dag väntande bud om nya oförrätter, 
men saknande kraft att mera uppröras öfver dem. 
Det var som om dödens vinge fläktat öfver landet. 

I Daniels skola försiggick examen på den sed- 
vanliga dagen i slutet af maj. Men det låg ingen 
fröjd och lyftning i luften, ingen förkänsla af stun- 
dande sommar. Tysta sutto gossarna inne i sina 
klassrum, lärarena sågo ut som om de varit på 
begrafning och de få föräldrar, som kommit upp, 
smögo hälft skygga från klass till klass eller vän- 
tade i bönsalen på afslutningstalet och betyg- 
utdelningen. 

Den sedvanliga redogörelsen för skolans verk- 
samhet under läsåret låg framme i packor här och 
där, till allmänhetens disposition. Daniel hade 
ännu icke tagit sig något exemplar, när kollegan i 
latin kom emot honom i korridoren med broschyren 
i hand. 

— Har du läst? frågade han. 

— Nej, hvad? 

— En skandalös uppsats af Viberg, om hvilken 
han inte sagt oss ett ord — och sannolikt inte åt 
de andra lärarne heller. Vi måste protestera — 
läs, så får du se! 

Daniel gick in i den tomma bönsalen, tog ett 
exemplar och satte sig att läsa. 

Uppsatsen bar titeln Några reflexioner af en 



330 

historiker. Den var helt kort. Den jämförde 
Finlands ställning under det svenska väldet med 
dess historia under nittonde århundradet. Alla 
framsteg i utveckling som landet gjort tillskrefvos 
de ryska monarkernas godhet. På slutsidorna 
framhölls att, äfven om det stundom kunde tyckas 
annorlunda, man dock måste förlita sig på att 
Rysslands kejsare icke vilja Finland något ondt. 
De äro helt visst uppriktigt öfvertygade om att en 
närmare sammanslutning med det mäktiga riket 
länder vårt lilla land till båtnad. Vi måste foga oss 
i deras tankegång och söka att ur de förhållanden, 
hvilka tilläfventyrs därur växa upp, draga den 
största möjliga nytta. Hvem vet, måhända är det 
skrifvet i försynens rådslag att vi gå en lycklig 
framtid till mötes på detta sätt! Historien har 
sina lagar, som människorna ej alltid omedelbart 
kunna skönja. Vi må därför icke visa oss miss- 
nöjda, utan lojalt foga oss i allt. Två länder, 
hvilka stå till hvarandra i ett sådant politiskt för- 
hållande som Ryssland och Finland, måste vara 
vänner. Och genom förtroendefullt tillmötesgående 
befästes denna vänskap bäst. 

Daniel steg upp, blek af harm, och kramade 
broschyren i sina händer. 

— Jag hoppas mina pojkar inte ännu fått tag 
i det här, tänkte han, annars svarar jag inte för 
livad de göra! 

Men hans pojkar hade läst uppsatsen. De 
hade redan föregående eftermiddag genom en kam- 
rat, som var son till boktryckaren, fått reda på 



340 

dess innehåll, resonnerat om den och fattat sitt 
beslut. När de vid afslutningen mottagit sina betyg 
först, jämte hvar sitt exemplar af ,broschyren, såg 
Daniel dem, medan utdelningen fortsattes, växla 
menande blickar med hvarandra. 

När psalmen var slutad och bönen hållen, 
trädde sjunde klassens primus fram till rektorns 
kateder, i samma ögonblick han skulle stiga ner 
från den, och sade högt och bestämdt: 

— Herr rektor, ett afslutningsprogram som 
detta vilja vi inte föra med oss till våra hem! — 
hvarefter han inför Vibergs ögon ref sönder häftet 
i små bitar. Hans klasskamrater följde exemplet. 
Sedan tågade de alla ut. 

En allmän rörelse uppstod. Viberg förlorade 
behärskningen, rusade ner från katedern rakt fram 
till Autio och utropade: 

— Det är din draksådd, som nu spirar upp 
— men jag skall veta att häjda den i tid! 

Daniel hann icke svara, innan Viberg vändt 
sig om och försvunnit. 

Men prorektorn kom och sade att han fått 
order att sammankalla lärarkollegiet till eftermid- 
dagen. Ingen borde dessförinnan resa från staden. 

Vid detta sammanträde behandlades skandalen. 
Viberg beskyllde Autio direkt för att hafva äggat 
eleverna till den. Daniel försvarade sig med att 
han icke talat ett ord med sin klass under hela för- 
middagen. Men, sade han, fastän han måste ogilla 
att eleverna inför skolans inbjudna gäster ställt till 



341 

ett pinsamt uppträde, så kunde han dock ej annat 
än glädjas öfver att de vågat visa ett sådant 
mod, när deras rättskänsla kränkts. I sin tur 
vädjade han till lärarkollegiet och ville att det 
skulle till protokollet uttala ett klander af Vibergs 
artikel. 

Kollegiet beslöt blott anteckna det rektors 
programuppsats innehöll uttalanden, hvilka icke 
af alla kollegiets medlemmar kunde godkännas, 
samt att sjunde klassens elever i början af höst- 
terminen skulle befordras till strängaste straff. 



XX. 



»Tack för ditt bref», skref Daniel Autio några 
månader senare från Helsingfors till Henrik Brandt, 
>och förlåt mig att jag ej besvarat det förr. Mina 
tankar ha till den grad varit upptagna af mig själf 
och det som omger mig, att alla förpliktelser mot 
andra fått vika. 

»Dina rader kommo som en fläkt från en 
lockande värld, hvilken jag allt ännu älskar, fastän 
utan hopp, — utan hopp att någonsin återse den. 
Huru väl förstår jag icke att den fångat dig full- 
ständigt! Du hade ej behöft nedlägga så många 
ord på motiven för ditt beslut att bosätta dig i 
Paris. Jag gillar dem, om också jag själf icke 
kunde handla lika. Men för ditt temperament och 
för din konst tror jag det är det bästa. Bevarar 
du din kärlek till fosterlandet lika varm som förr, 
så kan du göra det och vår sak större tjänster 
om din talang får veckla ut sig i vida, fria för- 
hållanden, än om du stannade hemma . . . 

Som du ser af dateringen, skrifver jag detta 
i hufvudstaden, där jag icke alldeles frivilligt vistas. 



343 

Jag blef i sommar dömd min tjänst förlustig på 
en termin. Denna godtyckliga och utan tillräcklig 
undersökning företagna åtgärd har jag i sista 
rummet Ringdahl att tacka för. Hvilka makter 
som förberedde den, känner jag ännu i dag icke 
fullständigt, — nu för tiden sker allting i djupaste 
hemlighet. Men jag vet att en angifvelse om min 
verksamhet på landsbygden kommit till general- 
guvernören, och jag har skäl att misstänka en ur- 
spårad gammal sko!- och studentkamrat för den. 
Du ser hvilka företeelser det nya systemet redan 
hunnit alstra! För öfrigt har jag skäl misstänka 
att Vibergs intriger spelat en icke obetydlig roll 
— Viberg, du vet, som vi råkat få till rektor i 
skolan. Det var oförsynta, förvrängda anklagelser 
man kom fram med, och trots mitt försvar vunno 
de vederbörandes öra. Jag hade ett ögonblick 
för afsikt att gå upp till Ringdahl och låta honom 
veta hvad jag tänkte både om angifvelserna och 
om honom själf och hela systemet. Men jag fann 
det både onödigt och motbjudande. Denne cynikers 
moraliska fantasi kan icke lyfta sig så högt, att 
han skulle förstå andra synpunkter än dem som 
förestafvas af hans egoism, hans hämdlystnad eller 
hans begär att vara de maktägande i lag. Och 
från sådana personers beröring håller man sig 
helst fjärran. 

— — Jag tillbragte en del af hösten hos Ahl- 
felts på landet — Stenbacka, du vet, där jag upp- 
lefvat så många glada och vackra veckor i min 
ungdomstid. Nu såg jag min vän Kunos akten- 



344 

skap på nära håll. Hans fru var, som du kanske 
minnes, en ifrig fennoman, och hon har icke prutat 
af ett uns på sina åsikter. Men de komma godt 
öfverens i alla fall, dessa båda fina och begåfvade 
människor. De arbeta flitigt på befolkningens upp- 
fostran; hon har tagit finnarna på sin del, medan 
han sörjer för de svensktalande. Så har Kuno 
realiserat ett vackert ideal, och man säger sig att 
ur sådana äktenskap skulle kunna för framtidens 
Finland uppstå generationer, som i födelsen bure 
fördragsamhetens ande inom sig och smälte sam- 
man i sin blod det bästa af hvad våra två folk- 
element äga. 

Ack, jag talar om framtiden med min gamla 
idealistiska tro! Om du nu drager munnen till ett 
skeptiskt smålöje under dina stora mustascher, så 
förlåter jag dig verkligen. Ty du har fått rätt i 
din tviflande syn, och ingen optimist kan mera 
ljuga sig till ett hopp. 

De onda anslagens vingar växa, och ständigt 
talrikare rufva de öfver oss. De brutala vålds- 
handlingarnas område känner icke några gränser, 
allt medan deras föröfvare i exempellös fräckhet 
orda om sina ömma omsorger för Finlands väl. 
I rak linje går vår väg in i förryskningens gap, 
vi marschera som på kommando i slutna led mot 
vår nationella förintelse. Vi tyckas som ett folk 
af underofficerare, hvilkas lifsvisdom är koncen- 
trerad i budet att icke mucka mot öfverordnades 
befallningar. Det är som om vi åtagit oss bevisa 
sanningen af Helvetii ord: »människorna äro så 



345 

dumma, att ett upprepadt våld slutligen blir rättvisa 
i deras ögon»! 

Sangviniker gå ikring och säga att vi icke 
må förlora modet, vi ha varit ute för värre saker 
förr och vi ha ändå redt oss. De minnas icke att 
vi aldrig förr skänkt bort vår konstitution, såsom 
nu, och det är det som gör skillnaden! — Vise 
män fördöma hvarje tecken till opposition, och i 
skyddet af deras ädelmodigt förlåtande lära fort- 
sätta vårt folks styresmän att med bäfvande und- 
fallenhet taga emot allt hvad som bjudes. 

Uselhetens former äro lika vidriga som väx- 
lande. Systemet lockar i ljuset allt det ruttna som 
hittills dolt sig djupast i samhällsbyggnadens mörka 
källarrum. De tarfligaste element bland hela vårt 
fojk sticka upp hufvudet och flyta öfverst, de sämsta 
egenskaper hos människorna stimuleras och breda 
pösande ut sig. Det är lycksökeriets, humbugens 
och protektionens välde, som med pukor och trum- 
peter dragit in öfver vår östra gräns och bemäkti- 
gat sig detta land, såsom det håller grannriket i 
sina klor. Och icke nog med att de högsta makt- 
ägande med förtjusning befordra allt detta — våra 
egna göra det, skam till sägande, ock. I spetsen 
går Ringdahl med allt trotsande cynism. Inom 
hans ressort har ännu icke någon enda utnämning 
skett som icke vore dikterad af rent personliga 
hänsyn. 

Hvarje tanke på enighet och samarbete är som 
bortblåst. Men så måste det vara. Man kan icke 
samarbeta med dem, hvilka predika underkastelse 



346 

och därmed nationelt själfmord. Hellre oenighet 
och strid än en enighet som för till död — och 
enighet kan icke uppnås utan att vi ge med oss, 
ty de andra gå icke öfver till oppositionen ! Vårt 
arbete måste ha till mål att stärka nationalmed- 
vetandet, och det sker icke om man lär folket att 
kompromissa. 

Men icke ens de, som i hufvudsak tänka lika, 
kunna enas i allt. Viljorna äro så spridda och 
fårorna, som språkfrågan plöjt mellan olika lager 
af människor i detta land, äro alltför djupa att med 
ens kunna fyllas. Väl är det sannt att bland de 
svensksinnade finnes mycken kraft och mycket mod, 
och många af dem, kanske de flesta, föra nu ett 
vida annorlunda språk än fordom. iMen jag be- 
tviflar dock att de någonsin skola vara med om 
sociala reformer, hvilka måste genomföras om vårt 
folk skall nå den mognad vi eftersträfva åt det, 
men hvilka skulle minska det svenska partiets in- 
flytande. Icke heller tror jag de skola göra oss 
några medgifvanden i språkfrågan — och till dess 
slutliga ordnande måste vi sträfva, om ock vapnen 
nu må hvila stilla en tid. Och våra egna vänner 
från förr, frågar du. Ja, en del är nog ifrig och 
energisk — bland dem Ravander, naturligtvis, och 
äfven Mallin. Och tidningen har hållit sig ypper- 
ligt, trots alla förföljelser från yttre och inre fiender. 
Men många ha dragit sig tillbaka och sitta i ideell 
dåsighet och se på hur sakerna utveckla sig. De 
proklamera att man måste bygga på folkets inne- 
boende motståndskraft, och de smickra den då och 



347 

då med några lyriska utgjutelser, men sola sig för 
resten i sitt schöngeisteri. Att få någon fart och 
ruff i dem är alldeles omöjligt . . . Arbetarne, som 
vi hoppats så mycket af, sätta själfviska sträfvanden 
framför allt annat — på alla områden samma före- 
teelse, som du ser! De sluta sig ihop till ett allt 
fastare parti, men de taga ingen hänsyn till foster- 
landets belägenhet eller göra det blott för att passa 
på att med opatriotiska medel främja egna intressen ! 

Är då ingen räddning möjlig? Finnes ingen- 
ting, rakt ingenting att lita sig till och ingenting 
att göra? 

Jag har grubblat på detta i nätter och dagar, 
i veckor och månader, och jag ser blott ett: folket 
måste räddas genom folket själft, en föryngringens 
och förnyelsens grönskande kvist måste ympas in 
på det gamla trädet! Den ungdom, som nu växer 
upp midt i olyckan, måste läras att se sakerna i 
hvitögat och icke nöjas med fraser, den måste 
uppfostras till manlighet, dess vilja och motstånds- 
kraft måste härdas som stål. Jag menar icke den 
bildade ungdomen, ty också den är frätt af parti- 
lidelserna; en mycket stor del af våra studenter 
lyssnar för närvarande till ledare, hvilka själfva icke 
äro annat än redskap i personpolitikens tjänst — 
om också en annan del präktigt stått på sig. Nej, 
jag menar allmogens barn. Det är det enda verk- 
ligt friska material, i hvilket vi kunna arbeta, det 
år dem vi skola ut i bygderna att lära, och med 
deras hjälp skall den nya jorden plöjas, ur hvilken 



348 

en kraftig skörd skall stiga upp att nära framtidens 
Finland! 

Till denna öfvertygelse har jag nått trots alla 
inkast som min »gamla människa» ställt i vägen 
— inkast, hvilkas natur du godt förstår. Och 
stadgad i den, har jag nu sökt afsked från mitt 
lektorat och mottagit föreståndareplatsen för en 
folkhögskola i Östra Finland, min hembygd. Jag 
har pröfvat nog för att längre tjäna staten; icke 
ens universitetet lockar mig, ty det är ju osäkert 
huru länge man där får arbeta i frihet. Och jag 
vill verka fritt, jag vill säga hvad jag har på hjärtat, 
jag vill låta det klinga ut i en ren, vid luft och 
jag vill hafva omkring mig en ungdom, på hvilken 
jag dagligen och stundligen kan utöfva inflytande. 
I april tillträder jag min plats. Jag känner godt 
denna befolkning, jag har lärt mig hålla af den, 
och jag hoppas på den . . . 

Det är många och stora illusioner som med 
detta beslut för sista gången begrafvas ... så hade 
jag ju icke tänkt mig mitt lif! Men det är icke 
första gången resignationen lär mig sin konst, 
och jag skall försöka att icke sakna något, att 
trösta mig med att arbetet kan blifva till båtnad 
för fosterlandets framtid och ära. Låt oss således 
icke orda mera därom . . . och tränga sig vemodiga 
tankar på i de många ensamma stunder som hädan- 
efter skola slå sin ring kring mitt lif, så skall jag 
hålla dem för mig själf . . . 

— — Jag längtar härifrån. Det är som ginge 
man i en osund atmosfär, för hvars smittämnen 



349 

man icke kan värja sig . . . Jag har arbetat på 
biblioteket och skrifvit min sista vetenskapliga 
uppsats, hållit några föredrag och gifvit litet privat- 
lektioner . . . och nu tar jag afsked af den »högre 
bildningen» . . . 

Det är icke många jag varit tillsammans med. 
Hjalmar Ekroth har jag ett par gånger träffat, utan 
att vi växlat ett ord. Han är en af dem som stå 
färdiga att rycka in, när de sista oppositionella 
elementen aflägsnas från regeringen . . . Hans för- 
äldrar bli mina grannar, om också något aflägsna, 
men jag gläder mig att då och då kunna besöka 
dem. Det är människor af »gamla stammen», som 
det kan göra en godt att nu vara tillsammans med, 
och jag skattar mig lycklig att ännu på deras sena 
ålderdom få visa dem all den tacksamhet jag är 
dem skyldig . . . 

När du kommer på besök till hemlandet, måste 
du låta mig rå om dig i några veckor. Farväl.» 



Det var en eftermiddag fram emot midsommar. 
Folkhögskolans elever hade för sista gången under 
terminen samlats i skolan. 

Byggnaden låg på en höjd, med utsikt åt ena 
sidan öfver ett vattendrag, som just här bredde 
sig ut till en stor fjärd med holmar och sund, åt 
den andra öfver en ändlös tallmo. Det var en 
vacker plats, och landskapet man såg därifrån, 



350 

hade den finska inlandsnaturens två anleten: det 
ena af lugn frid med ett ljust, lyckligt leende 
öfver sina drag, det andra af dystert och rufvande 
allvar. 

När lektionerna voro slutade och sångerna 
sjungna, höll Daniel ett kort tal till sina lärjungar. 

Han sade dem att, huru ofullständiga än de 
lärdomar voro, han under dessa första månader 
kunnat gifva dem, så hoppades han dock de däraf 
skulle behålla ett: att aldrig glömma att de voro 
finnar och aldrig svika detta namn för lock eller 
våld. Att förneka sitt fosterland, det är som att 
förneka sin Gud. Men att stå för sitt land och 
dess lag i svåra tider, det är att höja sin egen ära 
och sitt lands. När andra svika, så måste ung- 
domen resa sig allt högre och ropa allt kraftigare 
att de icke tillåta sitt fosterlands heder att skändas. 
Och denna lära skola de sprida omkring, när de 
nu gå ut till sommarens arbete på fält och i skog. 
De skola låta den ljuda vid slåttern på ängarna, 
vid aftonhvilan i stugan, vid rodden till kyrkan i 
söndagens frid — den skall väfva sig in i deras 
sånger på skogsstigarna och i samtalen, med hvilka 
de förkorta arbetets möda. Och engång i fram- 
tiden skola de inplanta den hos sina barn, och på 
detta sätt skall kärleken till fosterjord och moders- 
mål lefva från generation till generation — men 
glömmes denna lära, så förstummas vårt språk 
och det finska folket upphör att finnas till. 

Därpå läste han upp för dem Oksanens dikt 



351 

»1734 års lag» och uppmanade till sist alla att 
sjunga »Värt Land». 

Helt rörda kommo de och togo afsked af 
honom, — flickorna i sina snygga, ljusa bomulls- 
klädningar och gossarna, kraftiga och satta, i 
mörka, allvarliga dräkter. 

Han följde dem till stranden, där de långa, 
smala båtarna lågo uppdragna i rader. Han stan- 
nade där och såg hur de skötos ut och hurtigt gledo 
öfver vattnet, medan sånger stämdes upp, och hur 
re småningom försvunno bakom holmarna, belysta 
af solens sista sken. »Honkaen keskellä» ljöd 
allt svagare fram till honom genom den orörliga 
luften. För sista gången såg han ett årblad blänka, 
från den sista båten, som svängde kring en fjärran 
udde . . . 

När solen sjunkit bakom skogshöjderna på 
andra stranden, gick han långsamt upp till skol- 
huset. Därinne slog emot honom en doft af jasminer 
och nattvioler, hvilka eleverna hämtat åt honom. 
Han lutade armen mot fönsterposten och blickade 
ut öfver det hvilande landskapet, där holmarna 
sp2glades i vattnet, famnade af gula och röda 
reflexer, hvilka solen lämnat kvar på molnen. Med 
denna kvällstämning och all denna doft kom det 
öfver honom en egendomlig förnimmelse af någon- 
ting längesedan upplefvadt, likt en genklang af 
någonting gränslöst lyckligt . . . och junidagarna 
på Stenbacka för många, många år tillbaka stodo 
plötsligt för hans syn . . . och han mindes huru 
Ingeborg en gång, långt senare, prisat förhopp- 



352 

ningarnas och ovisshetens glädje som dessa dagar 
inneslöto, högre än allt hvad lifvets verklighet 
bragt . . . 

Småningom såg han alla färger blekna i en 
enda ton, och den unga sommarens natt lade sitt 
hvita flor, genomskinligt och skört som lyckliga 
drömmars väfnad, öfver hans land. 



Vilseledande tryckfel i Brytningstider 
af Pekka Malm: 

I r. 10 nedifr. står: Kuno läs: Kurre 

1" nppifr. > sagdt. eng 

illa, 

99 > 2 nedifr. portens läs: parkens 

•> 288 > 14 nppifr. > undan efter för lä<: u 

> 294 - 15 > > tänka lä^: tänk. 

1 ■ > synlighet läs: ynklighet. 



352 

ningarnas och ovisshetens glädje som dessa dagar 
inneslöto, högre än allt hvad lifvets verklighet 
bragt . . . 

Småningom såg han alla färger blekna i en 
enda ton, och den unga sommarens natt lade sitt 
hvita flor, genomskinligt och skört som lyckliga 
drömmars väfnad, öfver hans land. 



I 



PLEASE DO NOT REMOVE 
CARDS OR SLIPS FROM THIS POCKET 

UNIVERSITY OF TORONTO LIBRARY 



Brytningstider 
37 






» * - • 






K<£ ts**t' 





O i- 








r~ s ^ 


i ri 


iz o 


i w* 


=co 


i >^ 


O o 


R co" 


O- «- 


■ z- 


Ii. 


1 <* E 


-1 


B 5* ■ 


X ro 


1 O" 


V) o 


1 C - 


>- 


1 < 


5, o> 

CO o 





. Jfr ♦ J 




» _«-' 

^:<;«